Let me in - vackrare än originalet

Låt den rätte komma in var en sådan där bok som jag läste för att alla pratade om den. Eller rättare sagt, alla pratade om filmen, så jag bestämde mig för att först läsa boken och sedan se filmen. Och det är klart jag förstod kvaliteterna med den här historien. Skildringen av den mobbade pojken. De sadistiska mobbarna. Den ensamma mamman. Kärleken mellan två unga människor. Det är realistiskt, välgjort. Men jag tyckte att boken var uräcklig. Och då menar jag inte äcklig som att jag rös av skräck, utan sunkigt äcklig. Särskilt det incestuösa kapitlet om hur Eli förvandlades till vampyr, vilket såväl den svenska som den amerikanska filmatiseringen tagit bort. Tack och lov. 

Det sista jag vill ha när jag läser/ser fantasy är svensk socialrealism. Låt den rätte komma in är helt enkelt för grå, för skitig, långsam, för realistisk och för tragisk. Jag blev helt enkelt jättebesviken.

När jag väl såg filmen tyckte jag att den var tämligen harmlös jämfört med boken. Jag förstod inte då och jag förstår fortfarande inte hypen kring den filmen. 

Så kom den amerikanska remaken. Återigen fantastisk kritik. Amerikaniserad, lite vackrare, mer musik. Jag gillar fortfarande inte historien, men jag måste erkänna att filmen är väldigt bra. Det är så vackert och så hemskt. Skönhet är helt enkelt vad som behövs för att lyfta denna skitiga historia. Inte för att förminska det hemska. Tvärtom. För nu gör det ont på riktigt.