Ett försvarstal för Twilight

Robert Pattinson, Daniel Radcliffe och Keanu Reeves. Vem gör bäst ifrån sig egentligen?

En kär tradition jag har är att använda sommaren till att läsa om böcker. Ett absolut krav är att det inte är djupa tegelstenar, utan det ska vara bladvändare. Gärna fantasy/sf, kriminalromaner och amerikansk chic lit med sydstatstema (Gärna där de äter massor av skaldjur och luften ångar av dofterna från träskmarkerna.). Dit hör exempelvis Harry Potter-serien, allt av Anne Vibeke Holst och Pat Conroy. I år var omläsningsböckerna ganska givna. Det blev Twilight och Hunger Games för hela slanten.

Twilight var en serie som gått mig helt förbi ända till förra hösten. Helt enkelt för att jag mellan hösten 2007 och hösten 2010 nästan uteslutande läst litteratur som handlar om barn, barnpsykologi, fostran etc. Man kan säga att jag gick in för detta att bli förälder.

Men så en dag längtade jag plötsligt åter efter sf/fantasy som ändå är mitt specialintresse. Och så kom det sig att min arbetskollega råkade nämna Twilight-fenomenet och jag beslöt mig för att se en av dessa filmer. Det råkade vara den tredje filmen, Eclipse. Och jag fastnade. En vecka senare hade jag inte bara sett om Eclipse, utan de bägge första filmerna, plus att jag plöjt igenom de fyra böckerna.

Så var jag fast. Inte bara i böckerna, utan jag fascinerades av hela fenomenet runt omkring. Inte minst ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Alla dessa hängivna tonårstjejer som håller igång otroligt ambitiösa bloggar om allt som sker i Twilights namn. Hysterin runt skådespelarna, särskilt runt den 25-årige Robert Pattinson. Vet ni till exempel om att inför Twilight-seminariet på årets upplaga av Comic Con var det 826 000 (!) fans som köade för att få någon av de 6 000 platserna i seminariesalen. De som stod längst framme i kön hade sovit utanför lokalen i fem dygn.

När den första Twilight-filmen kom 2008 var kritikerna överlag relativt positiva. Filmen som regisserades av Katherine Hardwicke är en sällsamt vacker kärlekshistoria. Tyvärr ligger det inte alls samma kärlek i hantverket i tvåan och trean, vilket jag misstänker beror på producenternas vilja att göra de mer actionfyllda och mer kommersiella. Mycket för att försöka nå även en manlig publik. 

För det blir väldigt tydligt när man sätter sig in i Twilight-fenomenet. Att tjejfilm är fult. Tjejhysteri är pinsamt och sätter en stämpel på skådespelarna som gör att de inte tas på allvar. I samtliga recensioner av de andra roller som Pattinson gjort under perioden 2008-2011 har han avfärdats som snygg flickidol. Som om det per automatik vore något dåligt. 

Parallellt med Twilight-fenomenet följer jag nu utvecklingen av nästa projekt, Hunger Games. Första filmen har premiär i mars 2012 och många fans är nu livrädda att det ska bli samma fenomen som med Twilight. Och jag ställer mig än en gång frågan, vad är det som gör att det är så fult att vara poppis hos tonårstjejer? Och då talar jag om ett i botten dubbelt förakt; först mot böckerna och själva historien, sedan mot de i första hand manliga skådespelarna.

Både Twilight, men framförallt Hunger Games handlar om unga starka kvinnor som på olika sätt utvecklas till att bli hjältar. Bägge historierna tecknar personporträtt med komplicerade trovärdiga individer. Detta ska jämföras med de platta personligheter som utgör hjältetrion i Harry Potter, eller varför inte Neo i den annars utmärkta filmen Matrix. Och ska vi titta på skådespelarprestationer kan väl ingen på allvar mena att vare sig Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter, eller Keanu Reeves som spelar Neo, gör bättre ifrån sig än Robert Pattinson.

Så sluta avfärda tonårstjejernas böcker och filmer som lättviktiga. Jämfört med mycket annat skräp skildras här sant hjältemod, vänskap över alla gränser och passion för kärlek och livet. Sådant som gör livet värt att leva helt enkelt.

Amning, feminism och jämställdet

I början av sommaren fick jag tipset om att Amningsnytt skulle komma ut med ett temanummer. Tema amning och feminism. Något som jag såg fram emot eftersom amning är en fråga som berör mig djupt personligen.

Så dagen innan midsommar damp tidningen ned i min låda. Det har tagit mig hela sommaren att reda ut för mig själv vad jag känner för temanumret och vad jag ska skriva om det. Frågan har legat och skavt som ett lite dåligt samvete. Ett tag försökte jag se strikt akademiskt på texterna i temanumret för att försöka ge någon slags objektiv respons. Men frågan berör mig allt för mycket för att klara det.  

Så för några dagar fick jag tipset om en artikel i Läkartidningen som äntligen fick mig att kunna skriva klart det här inlägget.

Amningsnytts temanummer tar upp en massa bra saker. Problemet med att brösten är så sexualiserade i vårt samhälle. Något som gör att det är svårt att se dem för vad de var från början. Ett smart sätt av naturen att ge nyfödda mat. Och lite tacksam kan man ju vara att vi inte behöver göra som fåglarna, som tvingas kräkas upp halvsmält mat till sina ungar. Istället kan vi som är däggdjur äta maten själva och så förvandlas den till mjölk.

Men i det mänskliga samhället har brösten kommit att bli en stark sexuell symbol. En kvinnlig sådan. Så till den milda grad att det i dag är svårt att amma offentligt. Detta tas naturligtvis upp i temanumret. Coolast är kvinnan som guerillaammar. Som skiter i alla tabun och till och med tar upp sitt barn och ammar när hon står på scen och sjunger. Och hon ammar sina barn länge. Så länge som de vill, vilket är väldigt individuellt.

Och jag håller med. Det ska vara självklart att kunna amma sina barn varsomhelst och närsomhelst, utan att folk blir stör sig. Precis som det borde vara självklart att kunna amma varandras ungar utan att det väcker uppmärksamhet. Jag tycker också att det är självklart att en jobbkarriär aldrig ska få vara ett skäl att någon känner sig tvingad att sluta amma. Då får man väl anpassa arbetsplatsen till verkligheten istället för tvärtom. Låt de små barnen komma in på arbetsplatsen. Särskilt i dag när många av oss sitter i kontorsmiljö så borde det inte vara något problem.

Men, och nu kommer min stora invändning, det ska vara lika självklart och okej att låta bli. Det ska vara lika okej att säga att nej, amning är något som inte funkar för mig och min familj. Och här tycker jag att Amningsnytt misslyckats i sitt nummer. För de som valt bort att amma får ingen plats. Alls.

För vad amningsnytt och amningshjälpen än säger så är amning normen i dag. Den press som vårdapparaten utför, från mödravård till förlossningsvård till barnavårdcentralerna, är enorm. Till detta kommer alla föräldragrupper, tidningar och annan media och så vidare. Och budskapet är glasklart. Kan du amma så ska du. Kvinnor som har problem med att få amningen att funka gråter sig igenom det där obligatoriska första halvåret/året, känner sig misslyckade som kvinnor och mödrar. Stödet de får handlar oftast om alla metoder man kan använda för att få det att funka.

Istället för att säga att det är okej. Vi har tur för i vårt land har vi rent vatten, vi har mjölkersättning som innehåller allt som ditt barn behöver, så du kan mata med nappflaska istället. Barnet kommer att utvecklas lika bra ändå. Det kan få närhet och kärlek trots att det inte har mammans tutte i munnen. Det är närhet och näringsinnehållet som bestämmer hur väl ditt barn utvecklas, inte din bröstvårta.

Än svårare är det för oss som kan amma men inte vill. Då snackar vi jättetabu. För dit hörde jag. Mina bröst förvandlades till sprutande mjölkfontäner. Och inte hade jag några som helst problem, förutom att det gjorde överjävligt ont i början innan vårtorna vant sig. Men det har jag förstått att så är det, att det är ”naturligt”. Något bara nämns förbigående i alla de förberedande böcker och tidningar som finns.

Inte var det heller någon som förberedde mig och min partner för den absoluta ojämställdhet som amningen innebar. För min unge var ingen femminutersammare. Hon diade gärna 30-45 minuter i stöten och dessutom ville hon äta jämt. Och enligt konstens alla regler fick hon fri tillgång till mina bröst, vilket innebar att hon i stort sett satt fast i mig under amningsperioden.

Jag avskydde att amma och jag kände aldrig den där känslan av hur fantastiskt det var. Och jag avskydde vad det gjorde för förhållandet mellan mig och min partner. Det blev för mycket närhet för mig. Den lilla tid som blev mellan amningarna ville jag bara få ha min kropp i fred.

Det talas också väldigt lite om vad det innebär för barnet att tvingas sluta amma. För även om det finns de kvinnor som vill amma sina barn länge, så slutar ändå de flesta när barnet är mellan 6-12 månader. Jag kan säga att hade mitt barn fått bestämma så hade hon fortfarande diat. Hon är i dag tre år. För henne var det jättejobbigt att sluta. Så jobbigt att jag faktiskt tror att det varit bättre att hon aldrig fått börja, för då hade hon inte vetat om vad hon missade. Och hon hade ändå fått vara nära oss så mycket hon vill. Det får hon fortfarande. Såklart.

Då hade det dessutom varit lättare för min partner att vara en lika viktig och betydelsefull förälder som jag den där första tiden. Och vårt förhållande hade blivit lättare under den där tiden då man ska försöka bygga upp en bra familjerelation. Nu gick det bra ändå, men det blev onödigt smärtsamt.

Så till alla er som just ska få uppleva den största och mest omvälvande händelsen i ert liv vill jag säga: Låt inte amningen bli ett hinder. Vill och kan ni amma så gör det. Närsomhelst och varsomhelst. Låt inga elaka blickar eller bitska kommentarer bekomma er. Men till er som inte vill, oavsett om det är för att det funkar eller ej, låt bli! För era ungar kommer att bli lika smarta och underbara ändå. För vi lever i ett land där vi har lyxen att kunna välja. Så välj det som passar dig, för det kommer även vara det som är det bästa för ditt barn och din familj.