En person i min närhet är beroende av onlinespel. Han kan
utan vidare sitta i 16 timmar i streck. När jag frågar vad det är som gör det
så speciellt är det framförallt gemenskapen med de andra spelarna han lyfter
fram. Fantasivärlden runtomkring är mer en bonus. Han berättar över en fika om
de människor som han dagligen träffar i spelen. Han berättar om unga människor,
ofta män mellan 15-30 år som på olika sätt är lite trasiga och där världen i
dataspelen erbjuder dem en plats att vara hjältar.
En kille är knappt 20 år och har varit mobbad under större
delen av livet. I WOW (World of Warcraft, för alla er som inte är inne i
spelvärldens förkortningar) är han nummer två i USA. Det kan jämföras med att
komma på prispallen i VM i exempelvis fotboll eller tennis. Killen är hyllad,
en hjälte. Men bara på nätet. För att nå framgång ligger han i stenhård
träning. Han spelar fyra timmar i sträck, tar en sovpaus på 20 minuter och
sedan börjar nästa pass. Och så vidare. Andra som tillhör eliten är arbetslösa,
folk som inte känner sig sedda och – inte minst – oerhört begåvade ungdomar som
inte får tillräckliga utmaningar i skolan. Gemensamt för alla dessa är att de
uppenbarligen har världens potential att göra stordåd - frågan är om samhället
verkligen tar vara på dessa personer på bästa sätt.
Jag har själv inget emot dataspel online. De ger möjlighet
till vänskap över nationsgränser, förståelse för varandras kulturer. De
utvecklar koordinationsförmåga, utmanar våra hjärnor, stimulerar vår fantasi.
Och så tror jag att det är bra att människor i alla åldrar träffas och leker
tillsammans, mer sådant!
Men så är det dessa människor som flyr från verkligheten,
fastnar och blir beroende. Något som inte bara drabbar dem, utan även deras
familjer och vänner.
Utåt möts de av oförståelse, av en värld som vill korrigera
dem, eftersom de är ”fel”, vilket knappast hjälper eftersom det var därför de
en gång flydde in i denna värld. Och ärligt talat, vem vill inte hellre befinna
sig i en värld där alla betraktar dig som en stark ledare, rentav en kung,
istället för att vara en loser.
Istället måste vi hitta ett sätt att ta tillvara på denna
enorma potential och förvandla dem till de hjältar de är – fast i verkligheten.
Det här är personer som borde utveckla dataprogram, uppfinna farkoster som tar
oss ut i rymden och arbeta fram strategier för multinationella företag.
Istället låter vi dem hamna i den allt större mörka garderoben som vi kallar
för arbetslösa ungdomar.
Läs även Richard Swartz utmärkta kolumn om ungdomsarbetslösheten i Europa och se Jane McGonicals TED-talk om hur gaming kan leda till en bättre värld.
