Mycket bättre att vara barn i dag än på 80-talet!

Jag har aldrig riktigt förstått det den där nostalgitrippen som många verkar göra när de ser tillbaka på hur det var att vara barn. Något slags sorglöst skimmer där allt handlade om lek och frihet. Själv avskydde jag att vara barn som pesten. Det passade mig inte alls. Att aldrig riktigt bli tagen på allvar. Att tvingas äta korv och makaroner eller i värsta fall pannkakor (vilket jag avskydde) när de vuxna fick franska ostar och parmaskinka (vilket jag älskade).

Värst av allt var när man var tvungen att sitta vid barnbord. Att behöva försöka konversera med helt ointressanta individer bara för att de råkade vara lika gamla som jag. Nej, jag ville sitta vid de vuxna och höra dem berätta om den senaste tekniska forskningen, fantastiska resupplevelser eller diskussioner om religionens vara eller icke.

Som tur är har jag lyckan att ha föräldrar som på riktigt förstår att en människa är en människa från födseln. De behandlade mig därefter och den enda gång jag egentligen kan minnas att jag känt mig sådär barnkränkt  i deras sällskap var när pappa försökte tvinga mig att äta hans otroligt äckliga levergryta.

Jag var helt enkelt inte gjord för att vara barn och jag tyckte att det var fantastiskt att få fylla 30. Plötsligt kunde jag på riktigt tillåtas vara den jag alltid varit. Plötsligt lyssnar folk på vad jag säger och tar mina råd på allvar.

Nu har jag själv en fantastisk unge på snart tre år. Och det stod fullständigt klart redan från födseln att hon ärvt såväl min barnkränkta rebelliska själ som min mans tjuriga envishet. Det går helt enkelt inte att behandla henne som ett barn, för hon är en självständig, fri och mycket, mycket envis person.

Men det finns några saker jag avundas henne. För även om barn idag också blir ständigt kränkta på grund av att de är små och saknar erfarenhet så tror jag att det på det hela är mycket roligare att vara barn i dag. Den barnkultur som vuxit fram är fantastisk, mycket tack vare att vi 70 och 80-talister haft förståndet att aldrig sluta leka. Det finns ett utbud av film, tv, radio, teater och böcker som tar barn på allvar på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inskrivet till och med i förskolelagen att barnen har rätt till inflytande över sin tillvaro. Leksakerna är klart bättre och det finns internet.

Kanske var det enklare förr, men det är definitivt roligare nu. Och jag hoppas, hoppas att min dotter ska få se tillbaka på sin barndom med det där löjliga sorglösa skimret som jag aldrig fått uppleva, trots att hon blir behandlad som ett barn av oss trångsynta vuxna.

På gatan lurar ondskefulla chokladmuffins

Jag är en chokladknarkare. Nej, fel Det senaste året har jag förvandlats till en godisjunkie. Jag suger i mig godis, chips, chokladpraliner och bakelser på min väg genom livet. Jag blandar högt och lågt. Jag backar inte för de mest väldesignade bakelserna från NKs prisbelönta konditor och tackar inte nej till den sunkigaste skumtomten från 7 eleven.  

Så en vanlig torsdag framför TVn. Förra torsdagen faktiskt. Navy CIS på för fullt. Som vanligt önskar jag att jag var som Abby i sitt  coola källarlabb. Plötsligt. Påsen med 300 gram fingodis från Hemköp i Mörby Centrum (måste ha Stockholms bästa lösgodisdisk) är slut. Det är också mina sex vita rostade mackor med våldsamt mycket smör och salami, som jag klämt med jämna mellanrum för att balansera det söta. Ångest. Illamående. Brödsvullen. Och sockerhög. Okej, jag mår inte bra av detta. Och även om jag ibland kan känna att jag har en skyldighet att visa alla de där duktiga vältränade människorna som äter som anorektiker att det faktiskt är helt ok att äta gårdagens chips till frukost, så behöver jag en paus.

Så jag slutar. Och låt mig då förtydliga att det inte bara är renodlat godis som jag slutar med. Nej, jag slutar med allt: godis, chips, juice, bakelser, salami, mjukt bröd. Jag slutar till och med ha smör på mina knäckebrödsmackor. Ett undantag gjorde jag och det var att jag fick äta två små hembakta semlor. En i måndags när jag bakade dem och en på själva fettisdagen. Men de var fyllda med osockrade hallon och rivet äpple. Och en liten klick vispgrädde.

En månad är målet. Jag är nu inne på dag åtta. De första tre dagarna är ganska enkla, för då minns jag fortfarande illamåendet från torsdagsnatten. Men sen…Händerna skakar, huvudet spricker och jag kan inte fokusera på någonting. Överallt luktar det förbjudna. Det nybakta brödet vid bageriet, lösgodiset i mataffären, till och med de vidriga sockermunkarna på pressbyrån ser lockande ut. När jag passerar Vasastans främsta cupcake-butik, springer de ondskefulla muffinsarna ut och dansar schottis framför mina glasyrtörstande ögon.

Jag till och med drömmer om socker. Där tvingas jag ta på mig en skogshuggarrutig scoutskjorta för att jag vägrar äta upp en chokladmoussebakelse. Med hallonmousse inuti. Runt omkring mig står alla mina facebookvänner och hetsar. Men jag väljer skjortan.

Det riktiga testet kom i går kväll, då jag hade köpt hem glass till min dotter som låg hemma i 40 graders feber. Ben och Jerrys New York Super Fudge Chunk! Vet ni vad den innehåller? Chokladbitar. Och vita chokladbitar. Och chokladdoppade mandlar. Och chokladglass. Jag slickade inte ens av skeden innan jag ställde in den i diskmaskinen!

Så nu sitter jag här med mina knäckebrödsmackor utan smör och bara tomat på och ett glas vatten. Och jag hör hur de prasslande påsarna lurar i de mörkaste hörnen. Men jag är redo och min hämnd är ljuv…

Vad är egentligen en glamourpirat?

Glamourpiraten räds inga utmaningar. Glamourpiraten älskar drakar, monster och hemskheter. Glamourpiraten kommer från en familj med tjuriga vardagsrebeller, som vägrar att finna sig i idiotiska begränsningar, vare sig det handlar om felaktiga lagar eller kulturella (ab)normer. Glamourpiraten gör som den vill, för det jag vill det kan jag. Glamourpiraten har stil. En glamorpirat tvekar inte att kombinera den obligatoriska Jolly Roger hatten och sabeln med rosa paljettkjol och handväska. För glamourpiraten  är självklar, stark och helt enkelt den coolaste personen som bor på den här planeten!

Vardagsrebell

Att vara en vardagsrebell är att instinktivt vilja göra tvärtemot det massan vill, tycker och tänker. Att inte vilja bli infogad i någon grupp eller subgrupp, utan att stå själv. Ibland är det ensamt, frustrerande rent av. Men för det mesta är det ganska kul. En vardagsrebell har ett fåtal grundläggande utgångspunkter som ligger till grunden för vad som är viktigt på riktigt. I övrigt är det mesta ganska öppet och förändras beroende på sammanhang, eftersom det viktigaste är att säga emot varje given sanning. En vardagsrebell älskar att utmana sina egna ståndpunkter.

Jag är en vardagsrebell. Välkommen till min blogg!