tisdag 31 maj 2011

Gilette backar!

Skrev tidigare om Gilettes märkliga råd till mammor när det gäller deras döttrars rakvanor. Nu dras kampanjen tillbaka! Läs mer om detta här i DN!

Och President Snow spelas av...


.
..Donald Sutherland. Bättre än så kan det knappast bli! President Snow är den dreglande, eventuellt onda, eventuellt briljanta politikern som styrt Panem under lång tid med järnhand. Vi snackar såklart Hunger Games.

måndag 30 maj 2011

Rafflande läsning om skatt i EU



EUs grönböcker är en spännande samling skrifter med frågor och funderingar från EU-komissionen.Ett sätt För EU att ställa frågor till sina medlemmar om hur man ska forma lagar och regler i framtidens Europa. Vi talar många år in i framtiden. Alla medborgare i EU har rätt att komma in med funderingar och svar på frågorna som ställs i grönböckerna. Det är bara att maila in svaret före sista svarsdatum på ett av EUs officiella språk, och svenska hör dit. Undrar hur många medborgare det finns som faktiskt är medvetna om denna möjlighet att påverka? Eller hur många som vet om vilka frågor som kommissionen ställer just nu?

I morgon, tisdag 31 maj, är det till exempel sista dag att svara på ett antal frågor som komissionen ställer om hur skatt och moms ska fungera i framtiden. Boring! tänker nog många. Men det resonemang som förs runt frågorna är spännande. Rent av rafflande. För det handlar om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och fungera i framtiden, om sådär kanske 20-30 år.

I Sverige pratas det om jobbskatteavdraget, att skatten på arbete ska sänkas. Fine, men visste ni att det samtidigt finns en massa personer med makt som vill att skatt på arbete ska försvinna helt. I stället ska all skatt tas ut som moms.

Hmm, intressant. För oavsett vad jag tycker i denna fråga känns detta som en ganska stor, omvälvande och ideologisk grej! Något som borde diskuteras av alla medborgare INNAN man stegvis smygsänker jobbskatten i så många steg att vi per automatik bara har momsen kvar.

Nu är inte morgondagens deadline sista möjligheten att påverka. Tvärtom är den början på många års process. Men jag saknar helt klart denna fråga i samhällsdebatten. Istället för att dutta med procentsatser hit eller dit när det kommer till jobbskatten, så borde vi diskutera på vilket sätt vi ska finansiera vår gemensamma välfärd. Är jobbskatten omodern i vårt samhälle? Är moms rätt väg att gå och vad skulle det innebära för fattiga respektive rika? Måste det vara det ena eller det andra? Vilken mix är bäst?

Det här är stora frågor som går utmärkt att prata om utan att blanda in alltför många juridiska facktermer. Så låt oss göra det. Nu!

DN om momsen  SvD om momsen

fredag 27 maj 2011

Bästa morsdags-presenten


På 1800-talet var det långt från ovanligt att kvinnor i Sverige dog i barnsäng. Så är det fortfarande i många länder. På söndag är det mors dag och då har du, jag och alla andra chansen att göra något åt saken. Till exempel genom att stötta Läkarmissionens kampanj för att ge kvinnor i Kongo möjlighet till en vettig förlossningsvård . 450 kronor för ett kejsarsnitt, 150 kronor för en vaginal förlossning på sjukhus. Kom igen nu, det finns inte mycket att fundera på.

Det här tipset fick jag via två fina personer på facebook. Tack!

torsdag 26 maj 2011

Vad alla mammor behöver veta!


Det här är faktiskt så ....jag vet inte var jag ska börja. Gilettes tips till mammor (!) om när deras döttrar (!) är mogna (!) att börja raka sig. Och så undrar jag vilka är dessa mammor som känner ett behov av att gå in på gilettes hemsida för att finna råd om vad de ska säga till sina döttrar om rakning? Kan liksom bara hånskratta när jag ser det. Och det blir elakare och elakare ju mer jag analyserar detta.

På frågan

Hur kan jag hjälpa min dotter stå emot grupptrycket att raka sig? Svarar Gilette följande:

" Grupptryck kan vara stressigt. Påminn din dotter om att det är hennes kropp och hennes val, hon ska börja raka sig när hon tycker att det passar just henne. Det finns inte någon ”rätt" tidpunkt att börja raka sig. Och förstås, låt henne veta att när hon är redo finns du där för att hjälpa henne komma igång."
Alltså inte om utan när. Vi blir också upplysta om att det är billigt att raka sig. Till och med lönsamt. Det kostar 400 kronor per år. Mindre än en handväska (!).
Fast detta måste ju vara ett skämt. Titta själva så får ni se:Gilettes tips och fakta till mammor om döttrars rakning. Och här finns videon för män om hur Man rakar sig. Hmm undrar om det finns en sida för pappor om vad de ska ge för tips till sina söner. Eller kanske för pappor om vad de ska ge för råd till sina döttrar. Fast det kanske vore lite väl wild and crazy.

onsdag 25 maj 2011

Vem var Ingmar Bergmans mamma?


Tydligen har DNA-prover tagits som visar att Karin Bergman inte var mamma till Ingmar. Något som inte ens Karin själv ska ha vetat om. Barn som bytts ut. Livslånga hemligheter. Det hela låter som hämtat ur en av Bergmans egna filmer. Läs mer om Hedvig Sjöberg, Ingmars biologiska mor. Och om Holger Tillberg, brodern som var Ingmars dubbelgångare. Artikel finns i dagens DN.

tisdag 24 maj 2011

Genuspedagogik - ordet som får folk att gå bärsärk


Den senaste veckans debatt om genuspedagogikens vara eller icke är intressant ur så många perspektiv. Vi svenskar skryter gärna om hur jämställda vi är. Att vårt land är världsbäst på att ge män och kvinnor lika möjligheter att växa som människor. Därför är det extra fascinerande hur detta lilla ord, genuspedagogik, kan få annars sansade människor att se rött och fara ut i rena hot och anklagelser.

I debatten har vi nu ett flertal gånger fått höra att genusvetenskap är en bluffvetenskap, att genuspedagoger är en illasinnad elit, en elit vars mål är att omvandla dagens generation barn till en ny människoras.

Okej, låt oss slå fast några saker: Oavsett vilken inriktning förskolan/skolan har så kommer det att påverka ungarna som går där. Precis som föräldrarna, kompisarna, internet, filmer och dataspel kommer att vara med att forma barnets världsbild. Förhoppningsvis kommer alla dessa källor sammanlagt innebära att barnen får en flora av idéer att välja från. Faktum är att ungar som föds i Sverige i dag förmodligen är en av de generationer med flest möjligheter vi någonsin sett. På gott och ont.

Och detta med att staten och politiker vill hjärntvätta våra barn. Tja, visa mig någon tid, något samhälle som INTE velat prägla sina barn. Det är väl liksom hela idén. Att föra vidare värderingar, historier för att sedan bygga vidare.

Så vad kan vi välja mellan? För inte så länge sedan var målet i svenska skolan att fostra goda kristna och lydiga samhällsmedborgare som på ett flitigt sätt rättade in sig i ledet och stod med mössan i hand när patron kom förbi. Det behövdes i ett land där majoriteten skulle arbeta i fabriker och på bondgårdar. I dag vill vi ha entreprenörer och kreativa människor. Alltså är det dessa beteenden som premieras i skolan genom pedagogik som tvingar individen ta eget ansvar och komma med idéer.

Varje tid har sina behov och skolan är just nu den plats där vi fostrar fram de medborgare som behövs. Detta kan verka krasst och känslokallt och det är naturligtvis inte så vi människor upplever processen när vi är mitt i den. Vi vill alla våra barns bästa. Vi älskar dem och de är vår framtid. Och tillsammans tar vi ansvar för att de ska få en så god start som möjligt så att de får en så bra roll som möjligt på livets scen.

Så var kommer genuspedagogiken in i detta? Om vi nu kan acceptera läget att skolan har till uppgift att forma individer som klarar att ta sig fram i livet som det ser ut just här och nu. Så var är vi just nu? Jo, i en värld där vi behöver människor som vågar ta för sig och vågar tänka över de gränser som kulturer och traditioner satt upp.

Och det är just detta som genuspedagogik handlar om. Att visa att det är okej för killar att gilla glitter och rosa. För handen på hjärtat, vilka barn gör inte det? Att det är okej för tjejer att gilla makt och sätta sig själv i första rummet, för det krävs om du ska bli framgångsrik entreprenör. Att säga att det är inte okej att mobba en kille för att han inte vill klättra högst upp i trädet. För i ett samhälle där individualismen är stark är det viktigt med folk som vågar säga ifrån.

Genuspedagogik handlar INTE om att tjejer ska sluta leka mamma, pappa, barn. Utan om att visa att det bra att släppa in de killar som vill vara med, så att de också får reflektera över vad det innebär. Det handlar INTE om att hindra killar från att sparka boll, utan om att de tjejer som gillar att kicka boll ska få känna att deras insatser är minst lika viktiga.

Jag vill avsluta med ett inslag från USA, ett exempel på vad som kan ske i ett samhälle om man envisas med att påstå att vissa saker bara är för flickor och andra för pojkar. Detta är ett satirinslag över en händelse som verkligen har inträffat, men visar ändå på de absurda gränser som vi dagligen sätter för våra barn - bara för att de råkar vara födda med snopp eller snippa. Här är inslaget - Toemageddon. Och ja, det är sant!

Hunger games: Cinna är utsedd..


..och det blir Lenny Kravitz! Rent utseendemässigt säger jag ja till 100 procent, men frågan är hur han är som skådis. Cinna är tillsammans med Haymitch en av mina favoritkaraktärer, så oj,oj,oj. Hur ska detta gå?

söndag 22 maj 2011

Rolllistan till Hunger Games - Jag vill se den nu!


Har ni sett den? Jag menar såklart rollistan till Hunger Games! Det är nästan svårt att inte hoppa lite, för den ser så väldigt, väldigt lovande ut. Först var jag ju väldigt glad över att Jennifer Lawrence fick rollen som Katniss. Eller glad är nog fel ord. Snarare lättad. Redan när jag såg henne i Winters Bone tänkte jag att hon skulle vara en av de bästa i hennes ålder för rollen som Katniss. Hon spelar även i senaste X-men filmen i rollen som Mystique. Totalt tre väldigt olika karaktärer, alla starka kvinnor. Coolt!

De bägge killarna Peeta Mellark, spelas av Josh Hutcherson och Gale Hawthorne, spelas av Liam Hemsworth, vet jag inte särskilt mycket om. Men de ser ut ungefär som jag föreställt mig. Josh har balnd annat spelat tonårssonen i The Kids are Allright.

Desto viktigare är rollen som Haymitch, en av mina absoluta favoritkaraktärer. När jag läste trilogin föreställde jag mig alltid Robert Carlyle som spelar Dr Rush i Stargate Universe som det ultimata alternativet. Nu blir det i stället Woody Harrelson som kommer att axla rollen som den geniala men lätt försupne mentorn. Och efter att ha ställt om hjärnan så tror jag han kommer bli en lysande Haymitch!

Generellt tycker jag att de hittat folk som både till karaktär och utseende passar så himla bra. Några exempel: Elizabeth Banks som Effie Trinket och Willow Shields som Rose. Nu väntar jag med spänning på att  hela listan med Katniss styling-team ska släppas...

Usch, jag är så nervös, för den här rollistan har fått mina förväntningar att stiga. Ska de klara av att göra filmerna så pass bra som böckerna kräver?

torsdag 19 maj 2011

Tomt efter säsongsavslut

Saknad1 Särskilt kommer jag sakna Eli och Dr Rush

Saknad 2 Denna härliga triviala serie. Vampire Diaries.


Det känns lite tomt. Förra veckan var det säsongsavslut på två av de serier som jag följt under våren. Stargate Universe (SGU) och Vampire Diaries.

Avslutningen på SGU var en riktig besvikelse, särskilt när vi nu fått veta att det förmodligen inte kommer att bli någon fortsättning. Alltså blir det inget riktigt slut på historien. Trist. Särskilt eftersom jag nog tycker att serien var den bästa SG-omgången hittills och generellt stod sig helt okej inom rymdseriegenren.

När det gäller Vampire Diaries räknar jag iskallt med att det hänger med en säsong till. Folk får säga vad de vill, jag kommer att hänga kvar. Och jag ser fram emot att se rollerna kastas om i brödraparet Salvatore. Det är dags nu.

måndag 16 maj 2011

Vi behöver alla leka!


I dagens SvD finns en artikel om fri lek som är en av de bästa inläggen i genusdebatten jag läst på länge. Jag vet att många vuxna tycker att det är viktigt att barn får leka utan att vuxna blandar sig i. Och det är klart, jag tror också att barn behöver få vara i fred. Ensamma, utan att vare sig andra barn eller vuxna blandar sig i. Särskilt när barnet varit på förskolan hela dagen eller hela familjen varit på dagsutflykt. Då tror jag att barnet behöver få vara i fred och bestämma över sin egen värld, skapa sina egna regler och på så sätt ta en paus från alla intryck.

Men att barn skulle leka bättre och mer fritt utan att vuxna är med? Minns ni verkligen inte själva hur det var? De stränga reglerna, hierarkin, vem som fick säga vad och vilka som vågade säga emot. Snällhet, omtänksamhet och ödmjukhet är inget vi föds med, det är ett lika inövat beteende precis som elakhet och mobbing.

Jag tror att vi behöver leka över genreationsgränserna. Jag menar inte att jag som vuxen ska gå in och styra leken helt. Men genom att jag som vuxen per automatik sitter högre i hierarkin än det mest populära barnet, så kan jag ifrågasätta regler, slänga in nya perspektiv som barnen då tvingas ta ställning till. Att tillsammans skapa den där kreativa leken där faktiskt allt är möjligt och där vi vuxna lär oss minst lika mycket som barnen.

Min dotter går som de flesta svenska barn på förskola. När vi leker tillsammans hemma är hon pirat med svärdet i ena handen och handväskan i den andra. Hon är äventyrare som åker till djungeln och hälsar på tigrar för att sedan duka fram en kullinarisk picknick som alla djuren får smaka av. Hon är doktor och plåstrar om alla sina gosisar som brutit benen som i nästa ögonblick blivit friska och fått superkrafter och kan flyga. Det finns inga gränser i de lekarna som hon själv får styra.

På förskolan leker hon med de större tjejerna och då är det mammapappabarn för hela slanten, på det klassiska sättet med de vanliga reglerna. Det enda som förändrats sedan jag var liten är att skilsmässan införts i leken. Vilket visar att det är just en spegling av verkligheten. Och missförstå mig inte jag tycker inte att det är något fel i detta, tvärtom. Jag tycker att det kan vara en alldeles utmärkt lek. Men inte kan det kallas vare sig särskilt fritt, nytänkande eller kreativt. Och det har definitivt inget med pedagogik att göra.

Det finns ytterligare ett problem med att vuxna går in i leken bara när en konflikt uppstår. För en person som inte själv är med, är det oerhört svårt att förstå alla de förvecklingar som lett till konflikten. Dessutom leder det ofta till att de barn som är mest verbala och bäst på att framställa sin sak går vinnande ur rättsprocessen när den vuxna deklarerat sin dom. Precis som i konflikter mellan vuxna. Är den vuxne med i leken är det lättare att se vad som hänt och enklare att använda det språk som gäller för just den här leken.

Jag tror alla sorters lekar behövs. Men framförallt tror jag att barn och vuxna behöver leka mer tillsammans. Och vilken plats kan vara bättre än just förskolan där de vuxna är experter på just olika perspektiv och pedagogik.

Lyssna även på denna debatt i Studio 1om barns lek

Politiker behöver ha lite lattjo för att göra ett bra jobb!

Jag har en ny idol. Bengt Göransson, fd skolminister. En äldre man med en klockren analys på partiernas problem med att hitta nya medlemmar. Han är krass, han är ärlig och ordet han använder är lattjo. För den intresserade finns här hans utmärkta inlägg under Sektor 3s frukostseminarium om rapporten Mot medlemslösa partier.

lördag 14 maj 2011

Limitless


Tänk om det fanns en möjlighet att komma ihåg allt man läst och sett? Om alla de där kunskaperna som pluggats in och finns någonstans där långt inne i hjärnan var nåbara i vilken stund som helst? Vad skulle hända om det fanns ett piller som gjorde att det gick att utnyttja 100 procent av hjärnans kapapcitet? Och hur skulle du utnyttja den möjligheten?

Eddie Morra är en misslyckad wanna-be-författare som genom en slump kommer över ett sådant piller. Plötsligt förvandlas världen och han ser allt klarare. Boken, som trots månader av kamp inte blivit skriven blir nu halvfärdig över en natt. Och han upptäcker att allt han kan omvandla allt han någonsin sätt och läst till praktisk kunskap. Han blir en supermänniska. Och han är fast.

Det här är en thriller med en scifi-twist. Åskådaren bokstavligen sugs in i den från första början tack vare den visuella tekniken. När Eddie sväljer sitt första piller förvandlas världen, färgerna blir klarare och allt snurrar fortare. När pillret förlorar i styrka saktas tempot, skärpan minskar och färgerna tonas ned. Det är snyggt, snabbt och klippt med perfekt precision.

Det som gör att filmen känns lite platt är att de val som Eddie gör känns lite väl självklara och tillrättalagda. Och alltför många frågor känns obesvarade. Lite som att i samma ögonblick som pillrets kraft strömmar ut i blodet så förvandlas Eddie till en person utan känslor. Frågan som ställs hela tiden är Skulle jag verkligen ha gjort samma val om jag hade fått den här möjligheten? Och hur skulle mina närmaste reagerat på hur jag förändrades?

Idén till filmen är super och det är synd att den inte förvaltats på ett bättre sätt. Trots detta är det en ok film och den är både tillräckligt snygg och spännande för att vara en schysst thriller. Och till skillnad från många kritiker gillar jag slutet som kanske inte håller hela vägen men som åtminstone jag tycker är en aning oväntat.

Det som är sämst i filmen är det otroligt bleka porträttet av Eddies flickvän. Hon framstår som en riktigt viljelös kvinna som ställer upp på vad som helst. Det här är en film som till 100 procent styrs av män. Trist och sunkigt ur ett genusperspektiv, med andra ord.

Mitt samlade betyg blir ändå: En hederlig thriller, väl värd att se!

När känslor och politik får råda - En riktig schlager vann



Spännande! Otippade Azerbaidjan tog hem Eurovision Song Contest (ESC)! En riktig europeisk schlager med lagom dåliga sångare. Slätstruken, intetsägande och korrekt.

Rent kvalitetsmässigt är det en skandal att de vann och känslorna gick heta på de sociala medierna under det att omröstningen pågick.  Ännu en gång har ESC visat att det inte handlar om kvalitet utan att det är politik och känslor som styr vem som vinner.

Trots vinnaren kommer jag minnas ESC som en av de bästa på väldigt länge. Jag kommer med glädje lyssna på Lipstick (Irland) och Taken by a stranger (Tyskland) igen.

Slutligen en liten genusanalys. Vinnaren en klassisk heteronormativ duo. Behöver inte orda mer om detta. Men mitt stora aber är ändå de tre personer som presenterade hela galan. Två snygga, välklädda kvinnor, en trist intetsägande man med illasittande kostym. Så himla trist. Och detta efter att vi i Sverige plågats av de svenska programledarna Marie Serneholt och Rickard Olsson. Exakt samma grej här. Snygg kompetent kvinna, ful trist klädd gubbe. Men snälla!

Jag tänker absolut inte kräva att melodifestivalen ska bli av med sin ytlighet. Tvärtom! Yta ska vara ett krav och det ska även gälla manliga presentatörer!

Så till nästa år, låt oss starta ett upprop: Högre utseendekrav på den/de manliga programledarna. De ska vara både snygga OCH kompetenta! Helst vill jag dock se Jonas och Mark igen. För de var de bästa programledarna ever!

SvD

Mellanakt Euovision


Passar på att skriva det här inlägget i mellanakten under Eurovision song contest. Vet med andra ord inte ännu vem som vinner. Helt klart är att Lena från Tyskland, som även framförde förra årets vinnarlåt, bör vinna i år igen. Suverän låt, fantastisk röst och så är hon dessutom fantastiskt snygg. Alla rätt.

Men jag måste faktiskt säga att det är ovanligt många bra låtar i år. Tycker nästan att detta är den bästa sedan 1987, då min kära, kära Johnny Logan tog hem segern med Hold Me Now (fortfarande bästa schlagern ever).

I vilket fall, bra låtar i år var finstämda Finland, Celine Dion-kopian från Ungern är helt ok och penntrollen från Irland får den suraste schlagerhatare att bli lycklig.

Dessutom var det ovanligt många som kunde sjunga i år. Det brukar vara på sin höjd tre och i år kunde jag spåra många med stor potential. Sedan gör dålig medhörning och nervositet att det i stort sätt alltid är lite småfalskt. Vilket till och med en sådan facist som jag har överseende med vid detta speciella tillfälle.

Ett ord måste sägas om de två som presenterar galan: Snygg kvinna, trist tråkig man. Varför? Och alltid. Vi borde starta ett upprop: Vi ska kräva att mannen ska vara minst lika snygg och välklädd som kvinnan!

Och nu är pausen över. Återkommer efter röstningen, denna plågsamma process, där kvalitet alltid får stå tillbaka för osund lojalitet mellan olika länder. Men ibland glimrar det till. Förra året hände det, då den bästa låten faktiskt vann. Hoppas på en repris.

onsdag 11 maj 2011

smarta småskolkare:mobbade elever 1:0


Jag försöker på allvar förstå debatten om att föra in skolk i betygen.  Tydligen är gymnasiet först ut från och med i höst och i vår ska det gälla även höstadiet. När jag gick i högstadiet i början på 90-talet stod frånvaro med i betygen. Det var då all frånvaro, såväl giltig som ogiltig. Jag vet att det fanns en diskussion bland oss elever om hur detta påverkade när man sökte sommarjobb.

I vilket fall ledde detta till att vi utvecklades till mästerskolkare. Det går nämligen att skolka smart. Intyg från skolsyster gjorde att frånvaro kortare än en dag ströks. Närvarolistan sköttes ofta av en elev och gick ofta att förhandla med. Var det tillräckligt stora klasser och läraren tillräckligt trött kunde man svara ja åt någon annans räkning vid upprop. Knepen var otaliga och även om säkert många av lärarna såg mer än vi trodde så sades det inget. Så länge studieresultaten var goda. I klartext: vi med höga betyg klarade oss som vanligt och våra föräldrar kopplades aldrig in.

Jan Björklund säger själv i sin presskonferens att den här åtgärden inte kommer att ha någon effekt på de som storskolkar. Det vill säga de som inte bryr sig det minsta om det står i betygen. Där behövs andra åtgärdar. I stället ska det vara en varning för att förhindra småskolkare att bli storskolkare. Ett sätt för vuxna att tala om att det är fel att skolka. Och i Björklunds förslag är det bara den ogiltiga frånvaron som ska föras in.

Jag får inte riktigt ihop detta. För de som storskolkar är ju ofta de som har riktiga problem. Det kan handla om att de har det jobbigt hemma eller är utsatta för mobbing. Har du problem hemma hjälper det oftast inte om skolan rapporterar att du skolkar. Antingen bryr sig inte föräldrarna, eftersom det egentligen är de som har problem. Eller så bryr de sig på ett sätt som bara innebär en större börda för eleven. Är du mobbad så behöver du hjälp och inte bestraffning genom en frånvaromarkering i betyget.

Egentligen är det väl småskolkare på glid som Björklund är ute efter. Det vill säga elever som hamnar i "fel" gäng. Men det är då jag menar att jag tror att dessa elever är fullt kapabla till att skolka smart ända till den gräns då det är för sent. Det är inte den här sortens hjälp du behöver om du hamnat snett. Och det går faktiskt utmärkt för läraren att kontakta en elevs föräldrar utan att det förs in frånvaro i betyget.

Björklund menar att all sjukfrånvaro ska godkännas av föräldrar. Alltså, vi pratar i första steget om 16-20-åringar. Personer som i stort sett själva är vuxna. Vi pratar dessutom om gymnasiet, som mig veterligen fortfarande är frivilligt. Jag bara väntar på att Björklund ska föreslå frånvarorapportering även i högskolebetygen.

Allvarligt, hur lätt är det för föräldrar att på allvar gå i god för om ens sjuttonåriga barn har huvudvärk, har försovit sig eller på annat sätt är "giltigt" frånvarande? Och för övrigt känns det nästan kränkande att en person som är myndig ska behöva ett intyg från sin förälder. Nej, i rimlighetens namn bör samma regler gälla för gymnasiet som för högskolan. Studierna är frivilliga och det enda som påverkas av frånvaro är utbetalningen av studiemedlet.

Jag tycker att den här frågan är ett av de bästa exemplen på hur stressade politiker försöker komma till rätta med ett problem genom att kväva symtomen och på så sätt slippa ta itu med de verkliga problemen. Engagerade lärare som elever kan känna förtroende för, skolsystrar, ungas föreningsliv och bra fritidsgårdar är nog en betydligt bättre väg att gå. Att med ena handen skära ned på denna typ av verksamhet och med andra handen skärpa till ordningsreglerna är förmodligen sämsta möjliga kombination. Det kommer bara att drabba dem som behöver hjälpen bäst och de duktiga småskolkande plugghästarna som vet hur man tar sig runt regler och system kommer som vanligt att klara sig

Expressen SvD SR

Höga förväntningar - Game of Thrones


Har just packat upp ett nytt bokpaket innehållandes de fyra första delarna av GRR Martins Ice And Fire! A Game of Thrones först ut. Nu har jag höga förväntningar. Med några avsnitt av TV-serien i bagaget så har jag naturligtvis ett hum om vad som väntar. Men ändå. Och framförallt är jag nyfiken på att verkligen förstå Daenerys Targaryen, en karaktär som jag känner mig väldigt kluven inför. Särskilt efter att Karl Johnsson kallat henne den häftigaste fantasyhjältinnan någonsin.


Let me in - vackrare än originalet


Låt den rätte komma in var en sådan där bok som jag läste för att alla pratade om den. Eller rättare sagt, alla pratade om filmen, så jag bestämde mig för att först läsa boken och sedan se filmen. Och det är klart jag förstod kvaliteterna med den här historien. Skildringen av den mobbade pojken. De sadistiska mobbarna. Den ensamma mamman. Kärleken mellan två unga människor. Det är realistiskt, välgjort. Men jag tyckte att boken var uräcklig. Och då menar jag inte äcklig som att jag rös av skräck, utan sunkigt äcklig. Särskilt det incestuösa kapitlet om hur Eli förvandlades till vampyr, vilket såväl den svenska som den amerikanska filmatiseringen tagit bort. Tack och lov. 

Det sista jag vill ha när jag läser/ser fantasy är svensk socialrealism. Låt den rätte komma in är helt enkelt för grå, för skitig, långsam, för realistisk och för tragisk. Jag blev helt enkelt jättebesviken.

När jag väl såg filmen tyckte jag att den var tämligen harmlös jämfört med boken. Jag förstod inte då och jag förstår fortfarande inte hypen kring den filmen. 

Så kom den amerikanska remaken. Återigen fantastisk kritik. Amerikaniserad, lite vackrare, mer musik. Jag gillar fortfarande inte historien, men jag måste erkänna att filmen är väldigt bra. Det är så vackert och så hemskt. Skönhet är helt enkelt vad som behövs för att lyfta denna skitiga historia. Inte för att förminska det hemska. Tvärtom. För nu gör det ont på riktigt. 

Skolan var inte bättre förr!


Äntligen! En lärare som faktiskt skriver ett inlägg i debatten. Till råga på allt är Fredrik Karlsson lärare i min gamla skola, även om han började undervisa där långt efter att jag gått ut.

Jag ska erkänna att är det någon jag är rädd för så är det skolminister Jan Björklund. Och jag tycker att det är urläskigt att han får lov att styra över den i särklass viktigaste institutionen vi har i vårt samhälle.

Min dotter går i en kombinerad förskola/skola för barn mellan 1-12 år. Totalt finns det cirka 60 barn på skolan och alla känner alla. Lärarna tar gemensamt ansvar för barnen och det är inte ovanligt att de som undervisar på låg- och mellanstadienivå tittar in hos förskolebarnen. Vid Lucia och vårföreställning är alla barn delaktiga utifrån sin förmåga.Jag tycker det är suveränt. De små barnen blir nyfikna och lär sig av de större, de stora barnen känner ansvar för att ta hand om de små. Det är utvecklande, kreativt och inte minst verkar de ha otroligt mysigt ihop.

Förutom att jag gillar min dotters (för)skola så påminns jag på föräldrarådsmötena - också de gemensamma för alla årskurser - hur mycket bättre dagens skolplan är än när jag gick i skolan. Eleverna är med och skriver sin egen utvecklingsplan. Och eftersom barn ofta är skrämmande ärliga i sin syn på sig själva så funkar detta kanon. De vet precis vad de behöver träna på och vad de redan kan och vilka utmaningar de behöver. Med andra ord är detta ett utmärkt sätt att arbeta med mål utifrån varje individs unika förutsättningar. För att inte tala om att de blir delaktiga i och ansvariga för sin egen utbildning.

Dagens skolbarn får praktiskt och handfast lära sig demokrati i samma ögonblick som de träder in genom skolans portar. De har möjlighet att påverka och vara delaktiga och de får lära sig ta ansvar. De får lära sig att söka kunskap, istället får att få den tilldelad. Kraven har inte minskat, utan snarare ökat. Åtminstone borde det vara på detta sätt om man jämför den gamla skolplanen med den nya.

Men till sist och syvenest så är lärarna och deras chefer det mest avgörande för att skolan ska funka. Är lärarna oengagerade eller har en chef som inte klarar av att ta ansvar, så hjälper det inte hur bra skolplanen än är. Men det är en helt annan diskussion och kan inte regleras genom lagtext.

torsdag 5 maj 2011

Sluta ljug, Egmont!


Förutom att jag tycker att det är under all kritik att ett stort bolag år 2011 satsar på ett rosa tjejmagasin och ett "coolt" killmagasin så skulle man ju åtminstone önska lite ärlighet. I pressmeddelandet kan vi läsa följande:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.



I svaret till reportrarna uppger egmont att det inte alls är tänkt att bara tjejer ska läsa Emma och vice versa. Men snälla, snälla, snälla! Både bakåtsträvande OCH ljug. Lägg av, lägg ner, gör om, gör rätt!

Andra som skriver bra om detta är:
Kristina Henkel mfl

onsdag 4 maj 2011

Jag vill vara en Svensson!



Jag har alltid velat vara en riktig Svensson. Ni vet, med radhus, en semesterresa per år och ett lagom stressigt jobb. Tillräckligt med pengar, grillkvällar med grannarna och på det hela taget ganska nöjd med tillvaron.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en bästis som kom från en riktig Svensson-familj. Hon bodde tillsammans med syster och mamma i en sådan där radhuslägenhet. Ni vet i ett område med massor av radhus, men där en del av husen är indelade i 2-4 lägenheter. Området låg typiskt nog i en förort, utkastat i ett skogsområde. Perfekt för barnfamiljer. Nära naturen, nära lekkamrater, skola och ICA Stopp.

Min kompis hade allt det där som en mellanstadieunge ville ha i slutet av 80-talet. Ljus soffa och en palm i hörnet av vardagsrummet. Och framförallt, min kompis hade inte något antikt skrivbord fyndat på loppis, utan ett IKEA-skrivbord med hurtsar! När man kom hem till min bästis efter skolan serverades mellis och tonvis av tjejtidningar att bläddra i låg på matbordet. Det var Okej och Frida, tidningar som jag inte ens kände till innan vi blev kompisar.

Min bästis och hennes familj åkte finlandsfärja minst två gånger per år tillsammans med en grannfamilj, som också hade två barn i samma ålder. På sommaren åkte de på charter till någon grekisk ö. Självklart var min bästis alltid så där lagom med allt, sådär så att det alltid kändes rätt. Rätt plastörhängen, inte för coola, utan lagom. Det var snyggt, men det stack aldrig ut. Och självklart hade de fredagsmys med chips och läsk.

Visst har jag en väldigt romantisk bild av min dåvarande bästis hem, men poängen är att jag tyckte att de verkade ha så himla mysigt ihop. Det gör att jag aldrig har förstått den negativa klang som begreppet Svensson för med sig. 

Så ser jag Colette van Luik i SVTs morgonsoffa. Hon har skrivit boken Vem är Svensson, en bok som utger sig för att vara en djupdykning i vem Svensson egentligen är. Så jag travar iväg till Akademibokhandeln och inhandlar ett ex.

Det här är en bok späckad med statistik och kommentarer om svenskar. Instucket mellan statistik och diverse försök till analys presenteras fyra familjer som lever upp till den gängse bilden av Svensson. De bor i villa/radhus, har två barn och vanliga jobb. Hela boken avslutas med ett test som ska visa hur mycket Svensson läsaren egentligen är.

Det här är en bok som inte riktigt kan bestämma sig. Å ena sidan vill den visa upp familjen Svensson ur ett utifrånperspektiv, som en särskild sorts svenskar, skilda från oss andra. Hur tänker en Svensson och vilka värderingar har de. Å andra sidan redovisas siffror och statistik som snarare handlar om alla oss som lever i nationen Sverige.

Resultatet blir ett splittrat uppifrån-perspektiv. Och det ger känslan av att författarens egna förutfattade meningar vill göra familjen Svensson mer speciell och stereotyp än vad den är. När jag väl ska göra Svensson-testet förstår jag den lite malande känslan i magen jag haft under hela tiden när jag läst den här boken. Testet är extremt exkluderande. Om du inte är vuxen, heterosexuell och lever i en relation kan du överhuvudtaget inte göra testet, på grund av frågornas karaktär. Alternativen på svaren är jättekonstiga. När jag väl räknat samman poängen och läser de olika resultaten är de skrivna på ett sätt som utgår från att bara för att jag fått en låg summa poäng så föraktar jag Svensson-livet.

Jag inser att detta är en coffe table-bok. Det är synd, för jag tycker verkligen att själva ämnet är intressant. Det hade gått att göra så mycket mer. Vi lever i Sverige och med det kommer en viss kultur, stil, ett visst sett att se på tillvaron, även om det kan vara mångfacetterat. Allt annat vore konstigt. Vi har ju faktiskt ett antal lagar och en del kulturhändelser som vi alla måste förhålla oss till. En sådan här bok hade kunnat vara en tankeöppnare som sagt till oss svenskar att: Det är okej att inte sticka ut om man inte vill. Det är okej att grannen har samma hippa 50-talsstolar, fyndade på loppis. Det är ok att vilja ha en schysst tillvaro med någon slags familj och ett stabilt boende. Och framförallt, vi är rätt många människor på den här planeten, så gilla läget:  Hur udda du än försöker vara så är du inte unik om dina tankar och idéer.



måndag 2 maj 2011

Vår sekulära glasbubbla


Statistik är fantastiskt. Och nyttigt. En världsomfattande undersökning visar att det är fler i världen, 51 procent, som tror på någon form av gud/högre makt än vad det är som tror på evolutionsteorin. Lägger man dessutom ihop de troende med agnostiker och de som inte vet vad de ska tro, så landar siffran ända uppe på  82 procent. Endast 41 procent känner sig säkra på evolutionsteorin, 31 vet inte vad de ska tro och 28 förkastar den helt.

Många är vi i det starkt sekulariserade Sverige som tror på naturvetenskapen som om den vore en skriven lag. Men vad vi nästan alltid glömmer bort är att såväl naturvetenskapliga teorier som religiösa dogmer är skapade och framtagna av människor. Det är ingen objektiv kraft som skänkt oss de naturvetenskapliga lagarna. Det är människor som skapat ett system av regler för hur forskning och vetenskap ska byggas.

Beroende på vilken tid vi lever i, vilka perspektiv vi har så kommer de vetenskapliga resultaten att förändras och utvecklas. Detta tycker vi människor är läskigt. För vi VILL ha en sanning, något att tro på. 
Och alla vi som tror att vi vi vet, oavsett om vi tror på Gud, Naturvetenskapen eller bägge delarna, vi måste minnas detta: Ingen människa sitter inne med sanningen. Så gilla läget, respektera att vi tror olika. Och varför inte en gång för alla riva murarna som byggts upp mellan religion och vetenskap. Lyssna på varandra, för vem vet, vi kanske kommer sanningen närmre...