Jag har alltid velat vara en riktig Svensson. Ni vet, med radhus, en semesterresa per år och ett lagom stressigt jobb. Tillräckligt med pengar, grillkvällar med grannarna och på det hela taget ganska nöjd med tillvaron.
Min kompis hade allt det där som en mellanstadieunge ville ha i slutet av 80-talet. Ljus soffa och en palm i hörnet av vardagsrummet. Och framförallt, min kompis hade inte något antikt skrivbord fyndat på loppis, utan ett IKEA-skrivbord med hurtsar! När man kom hem till min bästis efter skolan serverades mellis och tonvis av tjejtidningar att bläddra i låg på matbordet. Det var Okej och Frida, tidningar som jag inte ens kände till innan vi blev kompisar.
Min bästis och hennes familj åkte finlandsfärja minst två gånger per år tillsammans med en grannfamilj, som också hade två barn i samma ålder. På sommaren åkte de på charter till någon grekisk ö. Självklart var min bästis alltid så där lagom med allt, sådär så att det alltid kändes rätt. Rätt plastörhängen, inte för coola, utan lagom. Det var snyggt, men det stack aldrig ut. Och självklart hade de fredagsmys med chips och läsk.
Visst har jag en väldigt romantisk bild av min dåvarande bästis hem, men poängen är att jag tyckte att de verkade ha så himla mysigt ihop. Det gör att jag aldrig har förstått den negativa klang som begreppet Svensson för med sig.
Så ser jag Colette van Luik i SVTs morgonsoffa. Hon har skrivit boken Vem är Svensson, en bok som utger sig för att vara en djupdykning i vem Svensson egentligen är. Så jag travar iväg till Akademibokhandeln och inhandlar ett ex.
Det här är en bok späckad med statistik och kommentarer om svenskar. Instucket mellan statistik och diverse försök till analys presenteras fyra familjer som lever upp till den gängse bilden av Svensson. De bor i villa/radhus, har två barn och vanliga jobb. Hela boken avslutas med ett test som ska visa hur mycket Svensson läsaren egentligen är.
Det här är en bok som inte riktigt kan bestämma sig. Å ena sidan vill den visa upp familjen Svensson ur ett utifrånperspektiv, som en särskild sorts svenskar, skilda från oss andra. Hur tänker en Svensson och vilka värderingar har de. Å andra sidan redovisas siffror och statistik som snarare handlar om alla oss som lever i nationen Sverige.
Resultatet blir ett splittrat uppifrån-perspektiv. Och det ger känslan av att författarens egna förutfattade meningar vill göra familjen Svensson mer speciell och stereotyp än vad den är. När jag väl ska göra Svensson-testet förstår jag den lite malande känslan i magen jag haft under hela tiden när jag läst den här boken. Testet är extremt exkluderande. Om du inte är vuxen, heterosexuell och lever i en relation kan du överhuvudtaget inte göra testet, på grund av frågornas karaktär. Alternativen på svaren är jättekonstiga. När jag väl räknat samman poängen och läser de olika resultaten är de skrivna på ett sätt som utgår från att bara för att jag fått en låg summa poäng så föraktar jag Svensson-livet.
Jag inser att detta är en coffe table-bok. Det är synd, för jag tycker verkligen att själva ämnet är intressant. Det hade gått att göra så mycket mer. Vi lever i Sverige och med det kommer en viss kultur, stil, ett visst sett att se på tillvaron, även om det kan vara mångfacetterat. Allt annat vore konstigt. Vi har ju faktiskt ett antal lagar och en del kulturhändelser som vi alla måste förhålla oss till. En sådan här bok hade kunnat vara en tankeöppnare som sagt till oss svenskar att: Det är okej att inte sticka ut om man inte vill. Det är okej att grannen har samma hippa 50-talsstolar, fyndade på loppis. Det är ok att vilja ha en schysst tillvaro med någon slags familj och ett stabilt boende. Och framförallt, vi är rätt många människor på den här planeten, så gilla läget: Hur udda du än försöker vara så är du inte unik om dina tankar och idéer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar