Två veckor med Buffy

Buffy och vampyrerna. Det väcker inte så lite nostalgikänsla. Buffy kom precis när jag tagit studenten. Så följdes vi åt under mina år på universitetet. Buffy gick i perfekt tid på eftermiddagen, när tentapuggandet kändes som tyngst. Men så tog Buffy slut och jag tog min examen och började jobba. Sedan har jag inte tänkt så mycket på henne.

Men ju mer jag hängt på film och tv-bloggar, desto fler minnen har det väckt. För det är många som skriver om Buffy. Särskilt som kvinnlig förebild. Och som feminist och populärkulturfantast är naturligtvis Buffy en av de främsta karaktärerna att fundera över. Så jag bestämde mig för att se om serien, men nu i ett svep. Så det har jag gjort. Det har tagit två veckor där varje ledig minut lagts på de sju säsongerna av Buffy.

Det har varit 154 avsnitt gånger 45 minuter fyllda med vampyrer, demoner och starka kvinnliga förebilder. Det har varit intensivt. Och som alltid när jag ser en serie i ett svep slås jag av hur annorlunda rytmen i historien upplevs. Det som upplevs som segt när man ser ett avsnitt i veckan går dramatiskt fort när allt serveras på ett bräde. Att se en tv-serie i ett svep är som att läsa en audiovisuell bok. Det blir en följeslagare under en ganska lång tid och är på ett sätt mycket mer tillfredställande än en film på två timmar.

Men Buffy nu då. Hade lite svårt att komma in i första säsongen. Blev smärtsamt påmind om hur märkt den är av sin tid. Musik, kameravinklar, klippning, kostym, smink allt andas 90-tal och tidigt 00-tal. Samtidigt som jag insåg att Buffy är ett utmärkt tidsdokument. Det var sådär vi födda nära 1980 såg ut när vi var mellan 15-25 år.

Det som också gör att jag hade lite svårt att komma in i serien är att Buffy är ganska töntig i början. Inte alls så där cool och rebellisk som jag mindes henne. Istället gör hon allt för att passa in. Vara som alla andra (tjejer). Med i hejarklacken, pratar smink, kläder och pojkar. Även de andra karaktärerna är extremt töntiga i början. Willow osäker och stammande, Xander brottas med att vara så killig/manlig som möjligt. Allt andas heteronormativitet och en längtan att uppfylla den amerikanska helyllemodellen.

Men ju längre in i serien jag kommer, desto mer inser jag att det är detta som är det stora genidraget i Buffy. Sakta men säkert växer karaktärerna. Jag vill inte säga att de blir vuxna, utan ser det snarare som att karaktärerna gör upp med fler och fler av de självpåtagna kulturella normer som binder oss människor. När säsong sju närmar sitt slut har Willow gjort upp med heteronormen och är tillsammans med en annan kvinna. Xander har accepterat att det är okej att alla runt omkring honom är kvinnor med superkrafter. Hans superkraft består i att vara en lojal vän och att vara den roliga. Buffy gör en gång för alla upp med manssamhället och ändrar villkoren för framtidens vampyrjägarsläkte.

Som kvinnlig actionhjälte är Buffy inte helt klockren. Själva hjältehistorien följer de fyra stegen: utanförskap, utvald till mission, offer och lidande, återuppståndelse. (Har skrivit om detta tidigare angående hjältinnan Katniss Everdeen i Hungergames.)

Det Buffy faller på är att hon framstår som annorlunda jämfört med andra tjejer i hennes närhet. Hon är lite konstig, en bråkstake. Buffy är inte bara Buffy, utan det understryks att hon är en kvinna och en annorlunda sådan. Här skiljer hon sig från Katniss Everdeen i Hungergames. En person vars kön är oviktigt för själva historien.

Sedan kan jag inte låta bli att reflektera över kostym och smink, eftersom det varierar så från säsong till säsong. I vissa säsonger är Buffy extremt kvinnlig och sexig. Det är mycket läder och det är tajt. I andra är hon mest klädd i praktiska träningskläder som ger den bästa möjligheten att vinna i de tuffa slagsmålen mot demonerna.

Det finns mycket att säga om Buffy och alla de karaktärer som omger henne. Men här och nu vill jag avsluta med en jämförelse med vad dagens 15-25-åringar har att välja på när det gäller tv-serier med kvinnliga huvudkaraktärer. Just nu finns det väl egentligen  som dominerar: Veronica Mars och Vampire Diaries. Veronica mars lämnar jag än så länge därhän, har bara sett ett fåtal avsnitt. Serien gjorde ett blekt intryck och föll mig inte i smaken.

Vampire Diaries har jag däremot både följt och senare sett i ett svep. Och det är bara att konstatera att jämfört med Buffy är Vampire Diaries ett gigantiskt steg tillbaka. Elena, den kvinnliga huvudkaraktären är en amerikansk helylletjej som väljer den snälla, lojale vampyren Stephan framför den betydligt mer oberäknelige vampyren Damon. Elena gör aldrig fel, aldrig uppror mot samhällets normer. Och hon är snygg och populär och alla tycker om henne. Boring! Där Buffy är en serie om rebeller, vänskap, personer som växer och utvecklas med tiden, där är Vampire Diaries en ren chic litt fantasy med den heterosexuella kärleken i centrum.

Till sist vill jag bara rekommendera alla att se om Buffy och vampyrerna. Inte minst den underbara dialogen i framförallt säsong tre och fyra är värd alla dessa välspenderade timmar!