Svansjön. Dans och musik. Fantastiska kostymer, homoerotik och skräck. Nathalie Portman. Detta borde jag gilla. Förväntningarna är höga när filmen startar. Och den är bra, rysligt bra.
Men bara för att en film är bra betyder inte att man gillar den. Black Swan är en sådan film för mig. Hur jag än vänder och vrider på den så hittar jag inga direkta fel. Den är bildskön, manus är välskrivet, Portman gör kanske en av de bästa rollprestationerna någonsin. Tempot är bra, inte en död sekund, musiken förgyller. Den är otäck, får mig att rysa. Den är grym och vacker. Men ändå. Det är något som skaver. Något som säger mig att den här filmen kommer att lägga sig i högen med geniala klassiker som man bör ha sett, men som jag inte kommer att se om. Kanske är den för felfri. För precis som huvudkaraktären är den rent av anorektisk i sin strävan efter perfektion.
Jag tror att om jag hade sett den här filmen för 10-12 år sedan så hade jag älskat den. Då befann jag mig i ett stadie i livet då jag slukade genifilm som lördagsgodis. Gärna rysk sådan. Men nu är den sortens film för tung, för svår. Jag orkar inte ta den till mig. Jag vill ha populärkultur, amerikansk glättighet och hoppfulla, snyftiga slut. Så till alla er som gillar mästerverk säger jag grattis. Själv inväntar jag en annan fas i livet innan jag ger den en ny chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar