Graceling

Minns ni the Storyteller? En fantastisk brittisk serie från slutet av 80-talet där en man satt framför brasan och berättade sagor och äventyr för sin hund. Jag älskade the Storyteller och känslan i magen som bara en riktigt bra berättare kan ge. Precis den känslan får jag när jag läser Kristin Cashores Graceling.

Graceling utspelar sig i de sju konungarikenas värld, där några få människor föds med särskilda gåvor. De både beundras och utnyttjas av de styrande kungarna. Katsa, vars gåva är att kunna döda, är en av dem. När historien börjar har Katsa fått nog av att utnyttjas som kungens dödsbringande sändebud. Tillsammans med sina vänner skipar hon rättvisa i hemlighet genom att rädda oskyldiga som hamnat i trångmål.

Från första sidan griper språket tag i mig och jag sugs in i berättelsen. Den är skriven som en saga, vilket genast får mig att vilja krypa ihop under en filt framför brasan och dricka te och äta scones med massor av lemon curd, smör och ost. Det är hästar, slott och svärd. Och så lite lagom med romantik.

Lite seg blir boken i andra halvan, där det blir lite väl mycket kamp mot naturens krafter för min smak. Och jag undrar i ärlighetens namn vad det är med författares förkärlek för svåra bergspassager i vinterskrud. Men när naturen är besegrad tar historien fart igen.

Jag tycker alltid att det är lika spännande att se hur en författare ska få ihop en historia när hjälten är en kvinna, särskilt när det finns en romans med i bilden. Får hon vara en riktig hjälte eller är hon först och främst märkt av sitt kön? Kommer romansen att ta över? Det finns många fällor att gå i.

Jag tycker nog i slutänden att Cashore klarar det ganska bra. Katsa lyckas göra sig fri och låter inte kärleken hindra henne från sin mission. Ett minus är att det i boken påpekas hur unik Katsa är, hur ovanligt det är i den här världen med kvinnor som slåss eller håller på med ekonomiska spörsmål. Och det är klart att Katsa kan ses som en feministisk förkämpe som vill ändra på detta och göra kvinnorna starka och fria. Detta gör dock att Katniss Everdeen från Hunger Games-trilogin fortfarande är ohotad som den främsta kvinnliga hjälten i böckernas/filmernas värld.

Slutligen är det detta med slut i böcker som är delar av en serie. Jag anser att en bok ska kunna tala för sig själv, även om det är en del av trilogi eller hur många delar det nu är. Det ska finnas en början och det ska finnas ett slut. Här får Cashore med beröm godkänt. Det är ett riktigt bra slut i denna bok som ändå öppnar för en fortsättning. Jag ser nu fram emot att läsa Fire, som är bok nummer två i denna serie.