tisdag 6 december 2011

Genusvetenskap - buffel och båg?

Jag upphörs aldrig facineras över hur provocerade många blir när ordet genusvetenskap kommer på tapeten. Sist ut i raden är Johan Ingerö som i gårdagens SvD skriver om hur bra han tycker att det är att Norge nu ska stoppa det statliga stödet till detta vetenskapsområde. (Något som dessutom sedan visade sig bara vara ett falskt rykte, pinsamt nog för Johans del).

Förutom Ingerös ilska över att Sverige betalar pengar till genusvetenskapen, så kan man som vanligt läsa de mer eller mindre sakliga inläggen i kommentarsfältet om hur vansinnigt, rent av farligt det är med genusvetenskap. Att det bara är humbug yadayadaya.

Men jag tänker så här. Om vi tar oss förbi kvasidebatten om vad som ska få kallas vetenskap eller ej (vilket jag har allt förtroende i världen för att akademin klarar av att reda ut alldeles själv. Gudarna ska veta att om något passerat som ett vetenskapsämne inom akademin, så har det utsatts och kommer att utsättas för den hårdaste granskningen aom finns på den här planeten) så tycker jag att det är märkligt hur man inte kan vara intresserad av hur och varför vi som människor väljer att dela in folk i olika grupper. Och vilka konsekvenser detta får. Det kan handla om kön, språk, hudfärg, längd, you name it.

För alla ni som hatar ord som genus och genusvetenskap kan väl inte på allvar mena att det gått er helt omärkt förbi att vi som människor gillar att dela in saker och ting i grupper. En psykolog eller biolog skulle förmodligen säga att det beror på att vi som biologiska varelser behöver strukturera tillvaron för att förstå den. Vänta...hörde ni ordet: strukturera. Där har vi det. Strukturera för att få ordning, aka struktur på vår vardag. Svårare än så var det inte.

Behövs ingen marxism, socialism eller annan -ism för att förklara detta fenomen. Vad den tvärvetenskapliga genusvetenskapen sedan gör är att säga: Okej, vi har visst bestämt oss för att använda ett gäng strukturer här för att förenkla vår vardag. Undrar hur människor valt att tolka dessa och vilka konsekvenser de får. Kanske de olika strukturerna rentav påverkar varandra.

Just i dag i vårt svenska samhälle har det gjort att vi till exempel väljer att sätta små skyltar som betyder man respektive kvinna på våra offentliga toalettdörrar. Och det kan man ju göra om man tycker att det är skojigt. Men är det inte fascinerande att 90 procent av folket dessutom följer denna instruktion? För till och med när det är noll personer i kö till herrtoan och mer än 50 till damtoan (vilket är det vanliga) så står kvinnorna snällt kvar i kön till damtoan. Och detta trots att toastolarna är absolut identiska. Tro mig jag har kollat.

Exemplet med toaletterna är såklart rätt oviktigt i sig själv. Precis som alla andra ytliga attribut vi pysslar med för att vi uppenbarligen har ett behov av att skilja på flickor och pojkar, kvinnor och män: kläder, färger osv. Tillsammans bildar de en struktur som får konsekvenser för hur vi värderar människor. Kvinnor är si eller så, män är så eller si. Sedan kan man tycka att det är rätt eller fel, det är upp till varje individ att avgöra.

För genusvetenskapen i sig spelar inte rätt eller fel någon roll. För en vetenskap är egentligen bara en samling metoder, studier, analyser och resultat av ett visst fenomen. En vetenskap tar inte ställning till rätt eller fel, för en vetenskap är inget levande väsen. Vad sedan individerna, forskarna, studenterna har för ingångsvärden och erfarenheter, det är en helt annan historia.

Själv är jag liberal. Jag har studerat såväl genusvetenskap, konstvetenskap som ekonomi och naturvetenskap. Olika, spännande områden. Men att något område skulle vara mer vetenskapligt än något annat, det är den största myten i den här debatten.

tisdag 29 november 2011

Vuxna som pratar om unga

I dag börjar Ungdomsstyrelsens årliga rikskonferens. En tillfälle då 800 personer från landets 290 kommuner träffas och pratar om ungdomars situation i Sverige. Det är fjärde gången som jag kommer att delta  och jag har massor av åsikter om den redan innan den börjat.

För den som inte vet arbetar jag till vardags som verksamhetschef för Stockholms ungdom. Vårt mål är att ungdomsföreningar i Stockholms län ska ha så bra villkor som möjligt. I klartext är vi en lobbyorganisation med ungas engagemang i fokus. Nog sagt om detta och tillbaka till Ungdomsstyrelsens rikskonferens.

Vi kan börja med priset. Det kostar 3 500 kronor att delta. Plus moms. Och så finns det 50 platser reserverade för de under 26 år som kommer från ungdomsföreningar (sa jag att det fanns totalt 800 platser?). De platserna kostar 1 500 kr. Plus moms. Jag har varje år påtalat att 1. 1500 plus moms är massor med pengar för en ungdomsförening och 2. många som är anställda av ungdomsföreningar har passerat 26-årsdagen. De är till och med ganska vanligt att tidigare aktiva avslutar sitt engagemang med att arbeta några år inom organisationen. Ett sätt att dela med sig av sin erfarenhet och ett första steg ut i arbetslivet. Ofta är dessa personer typiskt 25-30 år. Inte ungdomar, men fortfarande relativt unga. Ofta är det just dessa personer som har tid och möjlighet att åka på konferenser. I synnerhet när de ligger under två vardagar på dagtid (hint, hint). Andra ungdomar går då som bekant i skolan.

Resultatet är att många ungdomsföreningar väljer att inte åka på konferensen. De har inte råd. Mitt förslag till Ungdomsstyrelsen har varit att man ska kunna delta på seminarierna, men inte äta den extremt påkostade maten (!) eller kunna välja bort den extremt påkostade festen (!) och i stället få betala en symbolisk summa. För ärligt talat, jag går på den här konferensen för att få veta mer om ungdomsstyrelsens arbete och ungas situation i Sverige, inte för att gå på fest eller äta dyr konferensmat. Att man i dag är tvungen att betala för festen med trerätters middag oavsett om man deltar på den eller ej är urskumt.

Sedan tycker jag att det är smått tragiskt att det avsätts 50 platser av 800 till ungdomsföreningarna. Jag anser att målet borde vara att hälften av deltagarna ska vara ungdomar. Då skulle man komma till rätta med det riktigt stora problemet med denna konferens. Att vuxna samlas och pratar om ungdomar.

Det är supertrist, för här samlas anställda och politiker från Sveriges alla 290 kommuner. Personer som varje dag fattar beslut som påverkar barn och ungas vardag. Det är som upplagt för att kunna skapa värsta coola dialogen mellan unga och vuxna, att tillsammans skapa visioner för framtiden. Att kasta bort en sådan möjlighet är snudd på brottsligt.

Mina förväntningar inför konferensen är att jag kommer att vara konstant arg och desillusionerad under de två dagar som den pågår. För det har jag varit de föregående tre åren. För det blir jag när en myndighet som ska finnas till för att driva Sveriges ungdomspolitik talar över huvudet på de människor som är dess målgrupp. Men vem vet, kanske jag kommer att bli överraskad. Positivt. Vi får väl se.

måndag 28 november 2011

Tankar om yttrandefrihet

Jag hamnade härom natten i en väldigt intressant diskussion om yttrandefrihet. Det var framförallt två nära vänner till mig som drev diskussionen. Det är ofta så. I de där frågorna som är så voktiga, så grundläggande. Jag behöver helt enkelt få gå hem och fundera några varv för att verkligen känna efter vad som är kärnan i det jag känner.

För yttrandefrihet är utan tvivel en av de absolut viktigaste grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Inte minst som cineast och bokälskare är detta fullständigt avgörande. Individens och gruppens rätt att uttrycka sig går före det mesta.

Min vän är också yttrandefrihetens förkämpe nummer ett. Frågan är var jag själv drar gränsen. För jag håller med om att alla, och då menar jag verkligen alla, har rätt att uttrycka sin åsikt verbalt. Och alla ska ha rätt att mötas, demonstrera för sin sak, kunna ställa upp i fria val, allt detta kan jag skriva under på. Lagen ska vara glasklar på detta område.

Men sedan kommer nästa steg, och i Sverige stavas det statligt/lokalt stöd. Det vill säga skattefinansierade ekonomiska bistånd. Finns i formen av presstöd, föreningsstöd, kulturstöd och så vidare. Och det är här någonstans som jag och min vän är oense.

För min vän är konsekvent och menar att samma princip ska gälla här. Har samhället bestämt sig för att stötta press och föreningar så ska alla kunna få. Principen om yttrandefrihet som en garant för att stat, kommun, poöitiker inte blandar sig i och styr vad tidningar ska skriva, vilken verksamhet föreningarna ska bedriva. För att tala klarspråk: en Främlingsfientlig förening eller en extremistisk tidskrift ska ha rätt till stöd.

Jag förstår resonemanget men håller inte med. Tror jag, bör tilläggas. För jag tänker att det är skillnad mellan lagstadgade rättigheter och skyldigheter å ena sidan och tillfälliga samhälliga insatser å andra sidan. För åtminstone är föreningsstöd ingen lagstadgad rättighet. Föreningsstöd är något som omprövas varje år av politiker. Reglerna ändras över tid, beroende på vilka normer och värderingar som styr samhället. Och så måste det få vara. Sedan kan jag som liberal tycka att stat och kommun ska styra föreningsstödet/presstödet så lite som möjligt. Helt enkelt för att politiker omöjligen kan förutse alla de former av engagemang och ideer som edempelvis unga människor har. Ett fritt stöd främjar människors kreativitet och initiativförmåga.

Sedan kan man givetvis fråga sig om samhället ska ge stöd till kultur och föreningar överhuvudtaget. Det är en särskilt berättigad fråga när man ser att pengarna skulle kunna användas till viktiga saker som sjukvård och skola. Fast tittar man på hur otroligt lite pengar det handlar om och hur mycket det ger i form av initiativ och demokratiutveckling så är det rent ut sagt dumt att inte satsa pengarna. För det handlar främst om pengar till barn och unga. Unga som saknar resurser och på det här sättet kan förverkliga sina egna ideer utan att exempelvis föräldrar eller andra närstående ska godkänna deras val. Det handlar om att lära sig ansvar, skapa sig frihet, att stå på egna ben.

Så min slutsats just nu blir: jo, det är ok att ställa vissa grundläggande krav på föreningarna/tidningarna som får ekonomiskt stöd. Och just nu innebär de kraven att man är öppen, demokratisk och inte kränker alltför många personer. Som sagt, dessa krav kan förändras. Men den lagstadgade rätten att yttra sig fritt, den ska gälla i alla lägen. Alla
lägen!

torsdag 17 november 2011

En sansad recension av Breaking Dawn part 1


Jag var på premiär i går. Självklart handlade det om Breaking Dawn part 1, den fjärde filmen av fem i Twilight-serien. Det var jag, en jämnårig väninna och cirka 300 tonårstjejer. Stämningen var hög och så fort produktionsbolaget Summits logga visades på duken vrålades det på ett sätt som just bara tonårstjejer kan. Men sedan var det knäpptyst. För detta var en stund som alla väntat på i över ett års tid. Det har laddats med intervjuer, trailers, behind the scenes-program och - inte minst - alla bloggare som ägnar timmar varje dag åt att följa fenomenet.

Vi som är insatta i Twilight var väldigt nöjda. Filmen, som motsvarar den första halvan i den fjärde och avslutande boken, följde mycket troget historiens gång. Det ska inte stickas under stol med att detta är en film för de som på något sätt följt historien. Antingen genom att ha sett de föregående filmerna, men allra helst läst böckerna. För även om jag personligen gillar filmen så är jag den första att erkänna att detta inte är en film som kan stå på egna ben. Det är helt enkelt alldeles för mycket bakgrundsinfo som krävs, vilket märks oerhört tydligt på filmkritikernas recensioner.

För nu är det dags att reda ut några saker. Många röster har höjts de senaste dagarna om vilken dålig förebild huvudkaraktären Bella är. Hårdast fram gick Svds recensent, vars recension har fått rubriken "sadistiskt kvinnovåld".  Hon är långt från ensam och några av de saker som lyfts fram av kritikerkören är: Bröllopet som flickdröm och förutsättning för sex, den brutala bröllopsnatten, tonårsgraviditeten som suger ut den blivande mamman och slutligen Bellas död och uppståndelse. Så låt oss titta på dessa punkter i tur och ordning.

Bröllopet
Det är viktigt att förstå att detta är Edwards drömbröllop. Bella är tvärtom uppfostrad av en mamma som anser äktenskapet vara en förkastlig institution. Edward är däremot född strax efter sekelskiftet 1900 och har drömt om att gifta sig i nästan 100 år. Bella däremot har ett annat mål: att få bli vampyr. Inte bara för att hon älskar Edward, utan för att hon vill vara en del av vampyrsläktet som hon enkelt uttryckt tycker är coola. Och vem vill inte vara osårbar, överjordiskt vacker, enormt stark, ha minneskapacitet som en superdator och dessutom chansen till att få leva för evigt? Det må vara ytligt, men i ärlighetens namn är väl detta sådant som de allra flesta människor drömmer om. Och till skillnad från andra småtöntiga serier där tonårstjejerna låter som små gamla tanter när de deklarerar att de minsann vill skaffa familj och bli gamla och dö så är Bella tydlig med att hon struntar i att hon inte kommer att kunna få barn, så länge hon får allt det andra. Tvärtom är hon beredd att offra sin familj, sina mänskliga vänner för att få leva det liv hon drömmer om. Snacka om rått, ärligt och inte minst modigt!

Men det finns en sak Bella vill uppleva innan hon blir vampyr. Hon vill ha sex. Med Edward. Och hon vill att Edward ska vara den som förvandlar henne till vampyr. Och i en högst affärsmässig deal i tredje boken går Edward med på detta med ett enda motkrav: att Bella ska gifta sig med honom. Och eftersom Bella inte gör något halvdant så bestämmer hon sig för att gå all in, när hon till sist ger med sig. Tillsammans med vampyren Alice bestämmer hon sig för att ge Edward det romantiska bröllop som Edward (!) drömmer om.

Sex och Bröllopsnatten
Så till den sadistiska bröllopsnatten. Bella vaknar upp med blåmärken som Edward är skyldig till, eftersom han som vampyr är så stark och Bella som människa är så fysiskt fragil. Kan verka sadistiskt, men kom igen, vi snackar vampyrer! I vilken vampyrfilm/serie är sexet inte sadistiskt? Har ni sett den kritikerrosade True Blood, som på riktigt är sadistisk? Eller varför inte den fantastiska En vampyrs bekännelse från 1994? Det är inte meningen att människor ska överleva sex med vampyrer. De är predatorer och människan är deras naturliga byte. Och kom inte dragande med att det är annorlunda med historier som i huvudsak riktar sig till tonåringar, för av all populärkultur som de konsumerar så är Twilight definitivt inte det mest brutala.

Tonårsgraviditeten
Om vi för ett ögonblick struntar i författaren Stephanie Meyer eventuella kyrkotillhörighet (mormonkyrkan) och tittar på själva historien så går följande att konstatera: Genom att välja livet med Edward har Bella medvetet valt bort möjligheten att bli förälder. Det är åtminstone vad hon tror. Hon ser inte detta som något större problem, eftersom att hon vinner så mycket annat. Men till Bellas förvåning och Edwards förskräckelse så visar det sig att vampyrer och människor kan få barn tillsammans. När Bella väl upptäcker detta så föds en stark kärlek till barnet och tanken på att detta är något som hon och Edward skapat tillsammans. Nu skriker kritikerna tonårsgraviditet och amerikansk abortmotståndarlobby och det är förstås ett sätt att se det. Ett annat är att inse att Bella inte är vilken tonåring som helst. Hon är myndig, har gått ut skolan och har valt att leva för evigt i en ung kropp. Hon kommer inte längre tillhöra det mänskliga samhället, utan en helt annan värld med andra regler. Hon har nu fått en, jag upprepar EN, möjlighet att få barn. Hon är dessutom helt övertygad om att hon kommer att överleva graviditeten. Varför ska hon inte ta den chansen? Och exakt vad har det med abortmotstånd i det mänskliga samhället att göra?

Födelsescenen och Bellas förvandling
Röster höjs att det är förfärligt med en graviditet som slutar med att mamman dör. Tja, hur var det nu igen. För sisådär 100-150 år sedan dog 50 procent av kvinnorna i västvärlden i barnsäng. Och då var det inte några monsterbarn som föddes fram. Personligen måste jag säga att på det sättet som scenen skildras i filmen känns en vanlig förlossning betydligt mer brutal. Det tror jag de flesta kvinnor som fött barn kan hålla med om. Och om någon är orolig för elvaåringarna som nu får se denna film kan jag lugna med att säga att det som de verkar reagera mest på är att barnet som kommer ut täcks av blod och fosterhinna. Det vill säga precis som i verkligheten.

Få filmer rör upp känslorna som Twilight-serien. På ena sidan står fansen som naturligtvis älskar varje bildruta. På andra sidan står en brokig samling av unga som hatar Twilight, oförstående vuxna - och så recensenterna. De sistnämnda som genom sina slaktande texter låter allt från uttråkade till indignerade. Visserligen medges att filmerna måste tas på allvar, eftersom fansen är så många. Men de är inte nådiga i sina ordval.

Den första Twilight-filmen fick bra kritik. Det kändes nytt och fräscht, bildspråket var vackert och de unga skådespelarna ansågs göra ett bra jobb. Sedan har det bara gått utför - enligt recensenterna.

Och jag håller med om att den första filmen är bäst. Som så ofta när det är en serie filmer som blir väldigt populära. Men jag måste säga att jag tycker att film 2-4 håller en jämn kvalitet. I mitt tycke är de som filmer betraktade helt okej. Typiska treor i en skala på 1-5. Och jag gissar att det även kommer att gälla den sista filmen.

Förutom SvD kan ni läsa recensioner på: UNT Sydsvenskan Moviezine

fredag 11 november 2011

Hjälte på riktigt!


Det finns bra filmer. Och så finns de där filmerna som berör och gör att man fylls med kraft och vilja att förändra världen. Filmer som alla borde se. The Lady av Luc Besson är en sådan. Den berättar historien om Aung San Suu Kyi och hennes familj. Hur en alldeles vanlig hemmafru med man och två barn bosatt i Oxford plötsligt förvandlas till Burmas befriare. Det är en otrolig historia fylld av glädje, sorg men framförallt mod och hopp. Och en obändig tro på frihet och demokrati.

Eftersom Luc Besson är en fantastisk regissör är naturligtvis den här filmen helt makalös. Enligt honom själv är detta den bästa film han har gjort. Om inte annat är det är definitivt den mest betydelsefulla.

Om det någonsin ska gråtas till en film så är det dags nu.
För att den är så vacker och skildrar det gyllene Burma med den kärlek som bra ett folk kan känna för sitt hemland.
För att porträtten av Suu, hennes make och söner är så fina, så fina.
För att bikaraktärerna alla får den plats de förtjänar, studenterna, munkarna, diktaturens män och inte minst västerlandets byråkrater.
För att Suu Kyi är en av världens främsta förebilder och dessutom kvinna.

När eftertexterna börjar rulla reser sig hela publiken upp och jublar. Att det är viktigt att den här filmen sprids är något som filmskaparen själv håller med om och han uppmanar att se till att den sprids så att burmeserna kan ladda ned filmen.

För oss i väst är filmen en påminnelse om varför vi varje dag ska ta tillvara på möjligheten att påverka, förändra och jobba politiskt. Att varje politisk handling, från det lilla lokala till det stora är värdefull och ett sätt att värna om vår frihet.

Ur mitt hjärta vill jag säga ett stort tack för den här filmen och en fantastisk upplevelse på Stockholms filmfestival.

onsdag 9 november 2011

Tinker, Tanker, Soldier, Spy

Få teman är så märkliga som spionhistorier under kalla krigets dagar. Det är grått, grå män med bistra miner och iklädda beiga trenchcoats springer omkring med attacheväskor och byter ansträngt information med varandra med så få ord som möjligt. Jag får alltid känslan av att det är ett enda stort levande rollspel som pågår, bara att insatsen är så hög och konsekvensens så ödesdigra.

Denna känsla är ständigt och påtagligt närvarande i Tinker, Tanker, Soldier, Spy, Tomas Alfredsons tolkning av John le Carres Mullvaden. Trots filmens relativt långsamma tempo finns inte en bildruta som inte präglas av nerven i denna välgjorda spionthriller. Det är så mycket som är så bra så det är svårt att veta var jag ska börja. Jag blir blixtförälskad i en av de första scenerna, en nyckelscen som utspelar sig på ett café i Budapest och det är framförallt små, små detaljer som gör det. En svettpärla på servitörens panna, en ammande kvinna, minspelet hos de bägge spionerna. Överhuvudtaget är det just detaljerna och de små skiftningarna i denna film som dröjer sig kvar. Under en bilfärd får plötsligt en irriterande fluga en framträdande biroll. På skrivbordet hos en av spioncheferna står två porslinsbuldoggar med flaggmönstrade täcken. Miljöerna är ytterligare en höjdpunkt. Och givetvis skådespelarna. Allihop!

Det finns helt enkelt bara bra saker att säga om detta mästerverk. Möjligen är det bra att vara utvilad innan man sätter sig framför denna ganska snåriga historia, för den kräver fokus från första till sista bildrutan. Ibland är det knepigt att veta exakt i vilken ordning saker och ting sker. Och även om det främst handlar om tiotalet karaktärer kan det vara svårt att hänga med på relationerna dem emellan när namnen nämns i dialogen, särskilt då en del av dem har flera kodnamn.

Nu hade jag förmånen att få gå på den visning där regissören själv var med och presenterade filmen, vilket alltid ger ytterligare en dimension. Bland annat berättade Tomas Alfredson om sitt möte med Carre. Alfredsson fick uppmaningen att göra sin egen film, inspirerad av boken. För boken är ju redan skriven, så det finns ingen anledning att göra om den. Det finns heller ingen anledning att göra om den tv-serie som tidigare gjorts. Utan denna film måste få stå för sig. Snacka om ödmjukhet och ett oerhört klokt sätt att se på berättande. Och inte helt oväntat står vi nu här med ett mästerverk att njuta av. Detta är en film som jag definitivt kommer att se om.

Läs även denna artikel från SvD där Carré och skådespelarna kommenterar filmen.

Äntligen! Premiär på Stockholms filmfestival

Till mångas stora förvåning - även min egen - så har jag aldrig varit på Stockholms filmfestival. Och varje år har jag lusläst programmet, ringat in alla filmer jag vill gå på, planerat - och så har det inte blivit av. Så därför kära vänner, är det inte med så liten förväntan som jag nu äntligen ska iväg på denna fantastiska fest. Tyvärr har jag inte möjlighet att gå på film dagarna i ända, men tre filmer ska jag få gå på. Och jag ska få höra och se Luc Besson in real life!!!

Följande tre filmer har jag efter stor vånda plockat ut:

Tinker, Taylor, Soldier, Spy - spionhistoria baserad på John Le Carrés Mullvaden. Denna film inleder hela festivalen och Tomas Alfredson som regisserat kommer att finnas på plats (!). Bara rollistan med namn som Gary Oldman och Colin Firth gör att jag har mycket höga förväntningar.

På fredag kommer som sagt Luc Besson i samband med att hans film The Lady visas. Handlar om Aung San Suu Kyis kamp i Burma.

Och så avslutas min filmfestival på måndag med Viggo Mortensen som Freud i A Dangerous Method.

Bara en dryg timme kvar nu!

onsdag 2 november 2011

In Time – en spegel av dagens ekonomiska system



Jag försöker alltid ha ganska låga förväntningar när det kommer nya Scifi-filmer, trots att det är av mina absoluta favorit-genres. Det ligger nästan i sakens natur att det i nio fall av 10 blir en besvikelse. En Scifi-film ska ju förutom att uppfylla de vanliga kraven på bra story, bra skådespeleri, foto och dialog gärna komma med något nytt att säga till oss som människor. Det ska gärna finnas en samhällskritik, eller åtminstone en analys med en idé om vilka konsekvenser ett visst samhällsfenomen kan få för konsekvenser. Och så ska filmen dessutom beskriva en tydlig värld, vår egen framtid eller någon annan planet någonstans i universum. Allt detta ska hinna berättas på mindre än två timmar. Att få alla de där delarna att hålla ihop förefaller oerhört svårt, vilket förmodligen är skälet till att det är så sällan som vi får se de där riktigt stora banbrytande filmerna.

Jag gillar idén bakom In Time och de frågor som filmen ställer. I någon slags framtid har människan löst gåtan bakom åldrandet. När en person fyller 25 år slutar kroppen att åldras och det finns en teoretisk möjlighet att leva för evigt. Men för att jorden inte ska bli överbefolkad (åtminstone anges det som svepskäl) så styrs ditt liv av en inopererad klocka som styrs centralt. Denna klocka bestämmer hur mycket tid du har kvar. När tiden är slut så stängs kroppen av, precis som att trycka på en knapp. Till saken hör att tid kan överföras mellan människor. På detta sätt har ett nytt valutasystem byggts upp. Pengar finns inte längre, utan du handlar med tid och den totala tiden är precis som dagens betalningsmedel begränsad. För att ha kontroll över tidsflödena är världen indelad i tidszoner med höga skyddstullar och – murar.

Självklart är inte tiden jämt fördelad. De fattigaste lever från dag till dag och har oftast bara några timmar till godo. Andra lever i ofattbar lyx med miljontals år i kassavalvet och omger sig med livvakter för att skydda sig mot desperata tidstjuvar.

I denna värld får vi följa mannen från gatan som av en slump kommer över en massa tid. Han anklagas för mord och när han flyr till en rikare tidszon träffar han den uttråkade rika kvinnan. Och det är här någonstans som filmen förlorar sina chanser att verkligen nå toppen och förvandlas till dussinfilm. Istället för att fokusera på frågan om fördelning av resurser mellan fattiga och rika så lyfts även frågan om det verkligen är önskvärt att kunna leva för evigt. Efter det senaste decenniets vampyromani känns den frågan tämligen sönderanalyserad, så den känns överflödig och får dessutom alldeles för lite plats i denna redan späckade film för att överhuvudtaget kunna bidra med något nytt.

Filmen belastas dessutom av en kärlekshistoria a la Robin Hood som är så heteronormativt förutsägbar och banal som det bara går; Uttråkad rik kvinna träffar utfattig man, lockas av hans förmåga att leva i nuet och så vidare och så vidare. Om de åtminstone hade varit hon som var fattig och äventyrlig så hade det åtminstone blivit en halv kliché mindre.

Så tyvärr, trots en bra idé, snygga effekter och diger rollista så faller själva filmen som historia betraktad pladask. Synd, för detta kunde ha blivit en riktigt bra historia som verkligen säger något om vår egen tid.
För egentligen är denna värld bara en tillspetsad spegling av det samhälle som vi lever i; Rika och fattiga zoner omgärdade av ekonomiska tullmurar och nationella gränser där som begränsar människors fria rörlighet. Bankerna som kontrollerar flödet av pengar. Och visst är tid pengar. I filmen finns en detalj som visar hur absurt hela systemet är. Huvudpersonen ska inhandla en lyxbil. Priset är 59 år plus skatt. Tänk er: 59 år! Samtidigt i vår värld. En corvette kostar någonstans över en miljon kronor. Det är fem årslöner för en medelklassperson i Sverige. En typisk man på indiska landsbygden tjänar 600 kronor i månaden. För honom skulle det ta 138 år att tjäna ihop till en corvette.

Att räkna om pengar till tid gör det smärtsamt tydligt hur märkligt vårt reglerade system är och det säger inte så lite om vår syn på varandra som medmänniskor. 

Läs recensioner på DN Göteborgsposten Svt Metro SvD Sydsvenskan

Tillbaka på bloggen!

Det var rätt segt att komma igen på bloggen efter somaruppehållet. Och nu på sistone har tiden fyllts av två nya engagemang. Dels har jag börjat träna och dels har jag äntligen, äntligen börjat engagera mig partipolitiskt i Centerpartiet. Jag är nyförälskad i bägge dessa aktiviteter, så nästan all min tid har gått till dessa. Men nu är jag tillbaka.

En hel del film och TV har det blivit sedan sist. Särskilt under två veckor i somras då jag ägnade mig åt att se filmer efter teman. Bland annat såg jag en radda high school-filmer, vilket är en klart underskattad genre. Mycket nostalgi, med The Breakfast Club som en given gammal favorit. Men också pärlor jag lyckats missa där Easy A står ut som en klar favorit. Återkommer nog till den vid tillfälle.

tisdag 4 oktober 2011

Filmer jag sett 50 gånger eller mer


Jag älskar film. Jag menar det verkligen. Jag har en passion till film, ett behov av att se, förstå och analysera filmer till den gräns att jag kan varenda replik, varenda färgnyans och varenda ljudeffekt baklänges och framlänges.

Jag alltid velat slå ett extra slag för lättsam main stream-film, oavsett genre. Kanske särskilt den undervärderade genren High School-filmer. Och Breakfast Club i all ära, men finns det inte något underbart befriande i spontan formationsdans på den obligatoriska studentbalen.


I vårt hem ses det mycket film. Av alla sorter. Och många gånger. För jag ser nästan alltid om filmer, minst två gånger. Första gången är det ett äventyr, historien är i fokus. Andra gången kan man börja analysera. Vissa filmer har rullat otaliga gånger. Och det är långt ifrån de filmer som anses bra av kritikermaffian. Men av olika anledningar finns något där som gör att jag inte kan släppa dem.

Så låt mig presentera de 12 filmer som jag lätt sett minst 50 gånger (barnfilm och tecknad/animerad film oräknad). Det är filmer som jag under någon period av mitt liv fastnat i och sett stundvis varje dag månader i streck och som jag fortfarande plockar fram igen. (Observera att detta INTE är de 12 filmerna som jag tycker mest om, även om några av dem faller under den kategorin!):

Det här är den första vuxen-filmen jag minns. Gick för jämnan hemma när jag var liten. Mest fascinerad var jag av matningsapparat som skulle testas på Chaplin. En apparat som skulle effektivisera och möjliggöra kortare lunchraster i fabriken.

Jag hade turen att ha en far som så fort videoapparaten gjorde sitt inträde i denna värld införskaffade denna apparat. Chaplins Moderna Tider, Blixt Gordon och Star Wars var några av de filmer som gick för jämnan hemma i vårt vardagsrum. För att inte tala om tecknade kortfilmer. Företrädesvis Tom och Jerry. Mamma föredrog storslagna kostymfilmer, som Gyllene Skinnet, Romeo och Julia och framförallt Riddarna av runda bordet.

Om Moderna tider är den första vuxen-filmen jag minns, så är Star Wars den andra. Star Wars var min introduktion tillsammans med Barillés tecknade rymdserie Det var en gång var min introduktion till Science Fiction.

Historia, romantik, kostym, drama - såklart jag älskar den. Varje jul satt mamma och jag nerbäddade i soffan och såg denna pjäs. Men eftersom vi även hade den på video så gick den andra dagar om året med.

Jag var som besatt av fransk 1600- och 1700-tals historia när jag var mellan 11-12 år. Jag läste allt jag kom åt när det handlade om Ludvig den fjortonde, Marie Antoinette och franska revolutionen. Dessa filmer gick jämt och jag minns tydligt att jag klädde ut mig till Röda Nejlikan och reciterade replikerna ur filmen. Farlig förbindelse är dessutom bra på riktigt, med radarparet Glenn Close och John Malkovich i huvudrollerna.

Jag gick i musikklass och musikaler var stort i min värld under mellanstadieåren. Jag stod framför tv:n och sjöng tillsammans med Julie Andrews varje eftermiddag efter skolan.

Jag missade första vändan med denna klassiker. Istället upptäckte jag den några år senare när jag som femtonåring började dansa balett. Självklart blev jag besatt av dansfilm och särskilt i Dirty Dancing. 

Denna film var mitt steg in till klassiker, kult och "finkultur"-film. Under hela gymnasietiden satt jag och mina närmaste vänner och såg på film nätterna igenom. Vi måste ha varit riktigt pestiga, för vi diskuterade oss igenom varenda film, såg om scener och var enorm förståsigpåiga.

De sena tonåren och början av 20-årsåldern skulle det typiskt vara fin och svår film. Eller kult på något sätt. Jag började lite lätt med Tarantino, för att sedan vandra vidare till de stora klassikerna Kubrick, Tarkovskiy och framförallt Fellini. Fellinis Satyricon var länge en favorit.

Är väl ändå något av det mest välgjorda som gjorts. Fast jag måste säga att jag är nästan lika förtjust i filmerna om filmerna. Bästa extramaterialet någonsin.

Jag är utbildad statsvetare med inriktning mot genusvetenskap/populärkultur. En av mina uppsatser ägnade jag åt action-hjältar med fokus på Matrix-trilogin. 

Är kanske ändå min absoluta favoritfilm. Jag älskar varje scen, varje vinkel, varje ton. Jag älskar karktärerna och skådespelarnas prestationer. Jag älskar manuset, blickarna och miljöerna. Och jag älskar Beatrix Kiddos ilska. Jag är hon i ett parallellt universum.

12
Twilight är ett fenomen som jag tycker är så otroligt intressant. Inte minst som statsvetare och med den inriktning som jag har. Jag gillar filmerna, absolut. Men jag tycker att det är lika intressant att se all den energi som tjejer runt om hela världen lägger på bloggar, hemgjorda filmer och teckningar.


Det är min absoluta övertygelse att vi blir rikare människor av att se film. Film ger oss möjlighet att på kort tid sätta oss in i och förstå hur andra tänker, drömmer och fungerar. Hur andra världar kan se ut. Hur olika länder färgas av sina kulturer och historier. Film hjälper oss att förstå vår samtid, men kan också vara ett sätt att resa både i tid och rum och förlänga våra korta liv med tusentals år.

Jag tror också på att man behöver tränas i att se, förstå och tolka film. Ju tidigare man får möjlighet att ta del  av denna värld desto bättre. Lika viktigt är det att prata och diskutera film. fundera över historiens innehåll, över val av musik, ljussättning och inte minst hur manuset är skrivet.

tisdag 27 september 2011

Arkitektskolan - 10 år senare och allt är sig likt

Såg ni kulturnyheterna i går? Där sitter Leif Brodersen, ansvarig för arkitektskolan i Stockholm, och säger på fullt allvar att han känt till den skandalösa situation som studenterna befinner sig i under två års tid. Men snälla Leif! Jag var student på KTH arkitektur från hösten 1999 till våren 2001. I stort sett varje dag under två års tid satt jag inne i ditt och dina kollegors rum och berättade om hur katastrofalt dåligt allt fungerade på denna statusutbildning. Hur lärarnas bemötande fick studenterna att springa storgråtande från redovisningar. Hur de så kallade lärarna, som egentligen är yrkesverksamma arkitekter, underkände studenter som inte hade tid att vänta på sin handledning fyra timmar efter utsatt tid.

Eftersom jag vägrar att finna mig i att bli behandlad som livegen hoppade jag av mina studier. Via mitt studentpolitiska engagemang och nära vänner har jag följt skolan på avstånd under 10 års tid och kan konstatera att det inte skett någon som helst förbättring.

Trots att jag i grunden är en optimist undrar jag om inte det bästa vore att lägga ned skolan och starta om allt från grunden. Avskeda ledningen, se till att det krävs pedagogisk kompetens och kännedom om högskolelagen för att man ska få handleda studenterna.

Så kära studenter på KTH arkitektur, säg ifrån! För om inte ni gör det så kommer det att se likadant ut om ytterligare ett decennium.

Och till THS, studentkåren vill jag bara säga. Visst har ni vetat om vad som pågått. Åtminstone för 10 år sedan. Vi borde ha slagit på stora trumman den gången.

Läs även Pontus Ljungbergs debattinlägg och Studentkårens kommentar

tisdag 13 september 2011

Men lägg av nu!

Men alltså, ledaren i gårdagens svd går ju inte att ta på allvar. Vad är det för språk och ton denna man använder? Jag menar, oavsett vad man tycker i själva frågan. Några saker jag på en gång frågar mig är:

1. Hur kan SvD släppa in denna oseriösa människa på ledarsidan. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

2. Hur kan han chef för Timbro medieinstitut. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

3. Varför kan inte alla antifeminister sätta sig in i feministisk teori innan de kommer med en massa skitsnack. Det kallas research, har jag hört. Jag, som själv är feminist, kan klanka ned bättre på feministisk teori än vad Poirier klarar av.

Matte är mer än siffror på ett papper

Per Acke Orstadius skriver  i debatten om mattens roll i skolan i dagens SvD. En av hans slutsatser är att den matematik som fanns i den sexåriga folkskolan för sisådär 100 år sedan är fullt tillräcklig för att klara sig i samhället. Att mycket av den algebra, potensräkning och förmågan att tolka grafer är alldeles för avancerad och helt onödig för alla som inte ska bli tekniker eller professorer i matematiska ämnen.

Sina slutsatser grundar han bland annat på att han frågat vuxna vad de egentligen har för användning av matten i sina vuxna liv och de har då svarat att allt utom de grundläggande räknesätten och lite koll på statistik är det som behövs. Resten är onödigt.

Jag tycker att detta är supermärkligt. För det första har jag fortfarande inte haft ett enda jobb där jag inte använt mig av mina matematiska kunskaper. Och då har jag framförallt arbetat som utredare, projektledare och verksamhetsansvarig inom absolut tekniker och professorsbefriade ideella föreningar. Inte för att jag dagligen behöver ställa upp avancerade ekvationer, men för att kunna tolka all den information som jag varje dag möter.

Att kunna läsa av och förstå grafer är fullständigt avgörande för att kunna göra en rimlig bedömning när du ska möta tjänstemän på kommuner för att diskutera hur olika regelverk påverkar människors vardag. Detsamma gäller om du är journalist, politiker, statsanställd tjänsteman, ja i stort sett tror jag att alla människor vars arbetsdag går ut på att sitta framför en dator och tolka information behöver tänka matematiskt. För att inte tala om samhällsentreprenörer och egenföretagare som dagligen ska tolka och administrera alla de miljontals papper som ska fyllas i. Då handlar det om att hålla många variabler i bakhuvudet samtidigt.

Däremot tror jag att detta är något som de allra flesta inte tänker på. För de flesta har ett självförtroende när det gäller matte som ligger snubblande nära den absoluta nollpunkten. Och de flesta förknippar matte med siffror på ett papper.

Men matte handlar om ett tankesätt, att tänka matematiskt. Att förstå och analysera mängder och mått i sitt sammanhang. Det är inte bara siffror.

Så trots att jag inte håller med Orstadius i sak, så är min slutsats densamma: katederundervisningen, eller snarare den repetitiva matteboken måste bort. Att lära sig avancerad matte handlar inte om att räkna flest tal på kortast tid, utan om att lösa problem i sitt sammanhang, gärna i grupp. För det är ju så det ser ut i arbetslivet och i verkligheten i stort.

Men underskatta inte matematiken och det matematiska tänkandet. Ju fler som arbetar med datorer och information, ju fler behöver den mer avancerade matten. Kanske inte för att räkna själva, men för att kunna tolka, analysera och komma med korrekta slutsatser. Slutsatser som i en del fall kan göra skillnad mellan liv och död.

lördag 10 september 2011

Tio år och många propositioner senare


Tio år. Den 12 september 2001 släppte den dåvarande socialdemokratiska regeringen propositionen Den Öppna högskolan. Propositionen var en vision om en mer öppen högskola, en högskola där alla känner sig välkomna. En högskola som skulle bidra till samhällets demokratiska utveckling. Vi var många som på olika sätt arbetat i flera år för att påverka innehållet i propositionen och de förslag som skulle genomföras för att denna vision skulle bli till verklighet. Själv var jag just då förslaget kom, vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Högsta instansen för studentrörelsen i Sverige. Och en del av den internationella studentrörelsen. En rörelse som sedan medeltiden runt om i världen kämpat för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse som visat på vilken betydelse rätten till utbildning har. Kunskap ger makt, frihet och i bästa fall förståelse för andras agerande.
Dagen innan satt vi, förtroendevalda och anställda, tillsammans på SFS kansli. Bänkade framför en av datorerna såg vi CSNs direktsändning när det andra planet flög in i det andra av de två tvillingtornen. En av oss satt i telefon i stort sett hela dagen för att få tag i en kär syster boende i Boston. Hon och hennes familj var oskadd. Men det var inte världen.

Vi förstod alla att detta förändrade allt. Inget gott skulle komma ut av detta och dagen efter vaknade vi i en lite ondare värld. En värld där förtroendet för varandra var ordentligt tilltufsat.

Vi tog ett beslut. Vi skulle fortsätta arbeta. För att på så sätt visa att oss kunde de inte kväsa. Så vi skickade pressmeddelanden om propositionen som släpptes. När journalisterna frågade hur vi en dag som denna kunde bry oss om sådana futiliteter som en högskoleproposition var vårt svar klart som glas. Studenterna kommer, oavsett vad som händer, fortsätta slåss för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att protestera och göra revolution. Genom namninsamlingar och debatter. Genom att i de länder där vi har byråkrati och demokratiskt valda regeringar svara på propositioner och lagförslag från våra makthavare. Lite som att sopsortera, om alla gör sitt bästa från den punkt i tillvaron de råkar befinna sig i så gör det skillnad.

Jag är än i dag oerhört stolt för mitt arbete för att på olika sätt bidra till en mer öppen och demokratisk akademi. För jag tror att kunskap tillsammans med kärlek och engagemang är de starkaste vapen vi har att ta till när världen rasar. Nu har det gått tio år och dagen till ära kommer jag åter att arbeta med att skapa bra dokument som ska inspirera att göra världen lite bättre. Den här gången är jag verksamhetschef för Stockholms ungdom och det handlar om ungas engagemang lokalt runt om vår huvudstad. Och det finns väl knappast ett bättre sätt att visa sitt motstånd mot terror och idiotiska politiska beslut än att jobba för barns och ungas möjlighet att uttrycka sitt engagemang. Snacka om framtidssatsning!

Nedan har jag valt att publicera mina dagboksanteckningar från den 13 september 2001. Ni får ta dem för vad de är.

För två dagar sedan följde jag, som så många andra människor i den rika västvärlden, den fruktansvärda terrorattacken  som fick en av USAs främsta symboler att rasa till marken. Cynismen i mig sade att sådant här väsen skulle det aldrig bli om ett antal tusen människor fick sätta livet till någonstans utanför den rika västvärlden, så varför bry sig. Att dessutom börssiffror började diskuteras redan medan människor fortfarande flydde från det brinnande inferno som den stora fallossymbolen förvandlats till gjorde inte saken bättre. Inte heller blev jag egentligen särskilt förvånad över händelsen; beskriver man ett skräckscenario tillräckligt många gånger på film, så brukar det förr eller senare utspela sig i verkligheten.

Det som gjorde mig så arg och upprörd var hur ofantligt korkat detta dåd var. Ju mer jag tänkte på det desto mer korkat blev det. Bara detta extremt rasistiska tankesätt som vi i väst har; självfallet är det ngn i mellanöstern som är skyldig. Vilka skall vi välja? Palestina, Irak eller Talibanerna? Skulle det nu vara så att det är ngt av dessa länder så är det ju så urbota dumt!!!! Vad är det de egentligen vill uppnå? Kaos och hämnd, javisst det har de ju fått, men det är väl ändå lite väl kortsiktigt. Vad sker på längre sikt? Det är ju knappast så att Bush och USA drar öronen åt sig, blir rädda och säger att; ok ni vinner vi går med på era krav. Nej, snarare tvärtom. De kommer rusta sig till tänderna och stiger inte den skyldige fram kommer alla som skulle kunna vara skyldiga få känna av supermaktens vrede på ett eller annat sätt. Israel kommer garanterat att få stöd gentemot Palestina, så den saken är ju ordnad. De riktiga förlorarna i detta dåd är således inte väst och NY, utan just Palestina, Irak och Afghanistan.

Varför nämner jag då detta? Jo därför detta visar just på hur ofantligt viktigt det är med demokrati och kritiskt tänkande och mångfald. Får näringslivet som de vill; en industri som spottar ur sig folk med relevant kunskap för att de skall tjäna pengar. Vem vinner på detta i längden? Företagen måste börja inse att det finns ett demokratiskt ansvar inom högskolan; att sprida och utveckla demokratin. Detta bör naturligtvis spridas till företagen och vidare ut i  samhället. Detta mina kära vänner är kvalitet!

Varför skall då vi aktiva studenter bry oss om detta. Ska inte vi bry oss om studenternas bästa? Jo, men vi ska också känna vårt ansvar som att vi som står för utvecklingen av kunskap, av demokrati, måste ta vårt ansvar och starkt reagera på detta. I alla tider har studentrörelsen varit de som drivit demokratin framåt, och är i andra länder det ännu. I Kina på Himmelska fridens torg kämpade studenter för demokrati och rättvisa, inte bara för studenter, men för alla människor. I forna Jugoslavien var det studenterna som till sist fick Milosevic att träda fram. I Afrika kämpar studenter för att vapen inte skall användas; där fängslas studenter pga detta. Det vore väl ruttet om studenter i Sverige, ett utav de mest utvecklade demokratierna, inte skulle reagera på detta enorma hot mot den lilla demokratin som finns i världen.

onsdag 10 augusti 2011

Ett försvarstal för Twilight





Robert Pattinson, Daniel Radcliffe och Keanu Reeves. Vem gör bäst ifrån sig egentligen?

En kär tradition jag har är att använda sommaren till att läsa om böcker. Ett absolut krav är att det inte är djupa tegelstenar, utan det ska vara bladvändare. Gärna fantasy/sf, kriminalromaner och amerikansk chic lit med sydstatstema (Gärna där de äter massor av skaldjur och luften ångar av dofterna från träskmarkerna.). Dit hör exempelvis Harry Potter-serien, allt av Anne Vibeke Holst och Pat Conroy. I år var omläsningsböckerna ganska givna. Det blev Twilight och Hunger Games för hela slanten.

Twilight var en serie som gått mig helt förbi ända till förra hösten. Helt enkelt för att jag mellan hösten 2007 och hösten 2010 nästan uteslutande läst litteratur som handlar om barn, barnpsykologi, fostran etc. Man kan säga att jag gick in för detta att bli förälder.

Men så en dag längtade jag plötsligt åter efter sf/fantasy som ändå är mitt specialintresse. Och så kom det sig att min arbetskollega råkade nämna Twilight-fenomenet och jag beslöt mig för att se en av dessa filmer. Det råkade vara den tredje filmen, Eclipse. Och jag fastnade. En vecka senare hade jag inte bara sett om Eclipse, utan de bägge första filmerna, plus att jag plöjt igenom de fyra böckerna.

Så var jag fast. Inte bara i böckerna, utan jag fascinerades av hela fenomenet runt omkring. Inte minst ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Alla dessa hängivna tonårstjejer som håller igång otroligt ambitiösa bloggar om allt som sker i Twilights namn. Hysterin runt skådespelarna, särskilt runt den 25-årige Robert Pattinson. Vet ni till exempel om att inför Twilight-seminariet på årets upplaga av Comic Con var det 826 000 (!) fans som köade för att få någon av de 6 000 platserna i seminariesalen. De som stod längst framme i kön hade sovit utanför lokalen i fem dygn.

När den första Twilight-filmen kom 2008 var kritikerna överlag relativt positiva. Filmen som regisserades av Katherine Hardwicke är en sällsamt vacker kärlekshistoria. Tyvärr ligger det inte alls samma kärlek i hantverket i tvåan och trean, vilket jag misstänker beror på producenternas vilja att göra de mer actionfyllda och mer kommersiella. Mycket för att försöka nå även en manlig publik. 

För det blir väldigt tydligt när man sätter sig in i Twilight-fenomenet. Att tjejfilm är fult. Tjejhysteri är pinsamt och sätter en stämpel på skådespelarna som gör att de inte tas på allvar. I samtliga recensioner av de andra roller som Pattinson gjort under perioden 2008-2011 har han avfärdats som snygg flickidol. Som om det per automatik vore något dåligt. 

Parallellt med Twilight-fenomenet följer jag nu utvecklingen av nästa projekt, Hunger Games. Första filmen har premiär i mars 2012 och många fans är nu livrädda att det ska bli samma fenomen som med Twilight. Och jag ställer mig än en gång frågan, vad är det som gör att det är så fult att vara poppis hos tonårstjejer? Och då talar jag om ett i botten dubbelt förakt; först mot böckerna och själva historien, sedan mot de i första hand manliga skådespelarna.

Både Twilight, men framförallt Hunger Games handlar om unga starka kvinnor som på olika sätt utvecklas till att bli hjältar. Bägge historierna tecknar personporträtt med komplicerade trovärdiga individer. Detta ska jämföras med de platta personligheter som utgör hjältetrion i Harry Potter, eller varför inte Neo i den annars utmärkta filmen Matrix. Och ska vi titta på skådespelarprestationer kan väl ingen på allvar mena att vare sig Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter, eller Keanu Reeves som spelar Neo, gör bättre ifrån sig än Robert Pattinson.

Så sluta avfärda tonårstjejernas böcker och filmer som lättviktiga. Jämfört med mycket annat skräp skildras här sant hjältemod, vänskap över alla gränser och passion för kärlek och livet. Sådant som gör livet värt att leva helt enkelt.

tisdag 9 augusti 2011

Amning, feminism och jämställdet

I början av sommaren fick jag tipset om att Amningsnytt skulle komma ut med ett temanummer. Tema amning och feminism. Något som jag såg fram emot eftersom amning är en fråga som berör mig djupt personligen.

Så dagen innan midsommar damp tidningen ned i min låda. Det har tagit mig hela sommaren att reda ut för mig själv vad jag känner för temanumret och vad jag ska skriva om det. Frågan har legat och skavt som ett lite dåligt samvete. Ett tag försökte jag se strikt akademiskt på texterna i temanumret för att försöka ge någon slags objektiv respons. Men frågan berör mig allt för mycket för att klara det.  
Så för några dagar fick jag tipset om en artikel i Läkartidningen som äntligen fick mig att kunna skriva klart det här inlägget.

Amningsnytts temanummer tar upp en massa bra saker. Problemet med att brösten är så sexualiserade i vårt samhälle. Något som gör att det är svårt att se dem för vad de var från början. Ett smart sätt av naturen att ge nyfödda mat. Och lite tacksam kan man ju vara att vi inte behöver göra som fåglarna, som tvingas kräkas upp halvsmält mat till sina ungar. Istället kan vi som är däggdjur äta maten själva och så förvandlas den till mjölk.

Men i det mänskliga samhället har brösten kommit att bli en stark sexuell symbol. En kvinnlig sådan. Så till den milda grad att det i dag är svårt att amma offentligt. Detta tas naturligtvis upp i temanumret. Coolast är kvinnan som guerillaammar. Som skiter i alla tabun och till och med tar upp sitt barn och ammar när hon står på scen och sjunger. Och hon ammar sina barn länge. Så länge som de vill, vilket är väldigt individuellt.

Och jag håller med. Det ska vara självklart att kunna amma sina barn varsomhelst och närsomhelst, utan att folk blir stör sig. Precis som det borde vara självklart att kunna amma varandras ungar utan att det väcker uppmärksamhet. Jag tycker också att det är självklart att en jobbkarriär aldrig ska få vara ett skäl att någon känner sig tvingad att sluta amma. Då får man väl anpassa arbetsplatsen till verkligheten istället för tvärtom. Låt de små barnen komma in på arbetsplatsen. Särskilt i dag när många av oss sitter i kontorsmiljö så borde det inte vara något problem.

Men, och nu kommer min stora invändning, det ska vara lika självklart och okej att låta bli. Det ska vara lika okej att säga att nej, amning är något som inte funkar för mig och min familj. Och här tycker jag att Amningsnytt misslyckats i sitt nummer. För de som valt bort att amma får ingen plats. Alls.

För vad amningsnytt och amningshjälpen än säger så är amning normen i dag. Den press som vårdapparaten utför, från mödravård till förlossningsvård till barnavårdcentralerna, är enorm. Till detta kommer alla föräldragrupper, tidningar och annan media och så vidare. Och budskapet är glasklart. Kan du amma så ska du. Kvinnor som har problem med att få amningen att funka gråter sig igenom det där obligatoriska första halvåret/året, känner sig misslyckade som kvinnor och mödrar. Stödet de får handlar oftast om alla metoder man kan använda för att få det att funka.

Istället för att säga att det är okej. Vi har tur för i vårt land har vi rent vatten, vi har mjölkersättning som innehåller allt som ditt barn behöver, så du kan mata med nappflaska istället. Barnet kommer att utvecklas lika bra ändå. Det kan få närhet och kärlek trots att det inte har mammans tutte i munnen. Det är närhet och näringsinnehållet som bestämmer hur väl ditt barn utvecklas, inte din bröstvårta.

Än svårare är det för oss som kan amma men inte vill. Då snackar vi jättetabu. För dit hörde jag. Mina bröst förvandlades till sprutande mjölkfontäner. Och inte hade jag några som helst problem, förutom att det gjorde överjävligt ont i början innan vårtorna vant sig. Men det har jag förstått att så är det, att det är ”naturligt”. Något bara nämns förbigående i alla de förberedande böcker och tidningar som finns.

Inte var det heller någon som förberedde mig och min partner för den absoluta ojämställdhet som amningen innebar. För min unge var ingen femminutersammare. Hon diade gärna 30-45 minuter i stöten och dessutom ville hon äta jämt. Och enligt konstens alla regler fick hon fri tillgång till mina bröst, vilket innebar att hon i stort sett satt fast i mig under amningsperioden.

Jag avskydde att amma och jag kände aldrig den där känslan av hur fantastiskt det var. Och jag avskydde vad det gjorde för förhållandet mellan mig och min partner. Det blev för mycket närhet för mig. Den lilla tid som blev mellan amningarna ville jag bara få ha min kropp i fred.

Det talas också väldigt lite om vad det innebär för barnet att tvingas sluta amma. För även om det finns de kvinnor som vill amma sina barn länge, så slutar ändå de flesta när barnet är mellan 6-12 månader. Jag kan säga att hade mitt barn fått bestämma så hade hon fortfarande diat. Hon är i dag tre år. För henne var det jättejobbigt att sluta. Så jobbigt att jag faktiskt tror att det varit bättre att hon aldrig fått börja, för då hade hon inte vetat om vad hon missade. Och hon hade ändå fått vara nära oss så mycket hon vill. Det får hon fortfarande. Såklart.

Då hade det dessutom varit lättare för min partner att vara en lika viktig och betydelsefull förälder som jag den där första tiden. Och vårt förhållande hade blivit lättare under den där tiden då man ska försöka bygga upp en bra familjerelation. Nu gick det bra ändå, men det blev onödigt smärtsamt.

Så till alla er som just ska få uppleva den största och mest omvälvande händelsen i ert liv vill jag säga: Låt inte amningen bli ett hinder. Vill och kan ni amma så gör det. Närsomhelst och varsomhelst. Låt inga elaka blickar eller bitska kommentarer bekomma er. Men till er som inte vill, oavsett om det är för att det funkar eller ej, låt bli! För era ungar kommer att bli lika smarta och underbara ändå. För vi lever i ett land där vi har lyxen att kunna välja. Så välj det som passar dig, för det kommer även vara det som är det bästa för ditt barn och din familj.

söndag 10 juli 2011

Kyss mig - årets viktigaste kärleksfilm

I måndags var det världspremiär för filmen Kyss mig i Visby. Mörkret hade precis sänkt sig över den medeltida staden och St Nickolai ruin som denna kväll fick agera biosalong. Det enda ljuset kom från bioduken och några utsatta kandelabrar i den omgivande trädgården. Filtar var utlagda, vilket behövdes denna kylslagna julikväll under årets Almedalsvecka.

Mina förväntningar på filmen var rätt höga, efter att ha läst intervjun i Filter med Josefin Tengblad som står bakom filmen.

Och jag är glad att säga att jag inte blev besviken. För över bioduken rullar i sakta mak en sällsamt vacker kärlekshistoria fram. Den handlar om Mia, i början lyckligt förlovad med mannen M. men så ställs allt på ända när hon träffar Frida. Jag tänker inte säga mer än så, för jag vill verkligen att alla som har möjlighet ska få se den här filmen med samma förutsättningar som jag fick.

Däremot tänker jag tala om att detta är en film där det inte yttras ett enda onödigt ord. Dialogen har skurits ned och istället är det kameran som får berätta. Det görs med många nära, intima bilder. Med vackra bilder. Med välgjorda bilder. Och jag blir lycklig. För jag måste erkänna att en av anledningarna till att jag ser så lite svensk film är att jag ofta tycker att de är lite hafsigt och taffligt gjorda. Men här har tid lagts och mycket kärlek. Och det känns.

Detta är en kärleksfull. Punkt. Men det är klart att det inte vore rätt att kommentera denna film utan att nämna det uppenbara att vi äntligen fått en riktig kärleksfilm som på ett okrystat sätt skildrar ett lesbiskt/bisexuellt par. Detta är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ska säga att jag ofta blir besviken på filmer som försöker skildra kärlek som ligger utanför heteronormen. Jag var till exempel inte alls förtjust i den oscarsnominerade filmen The Kids Are Alright som var både krystad och förstördes av att den ena av mammorna plötsligt var otrogen med barnens biologiska fader.

Men Kyss mig klarar det som så många andra gått bet på. Det här är en genuin historia om två människor som blir kära och svårare än så är det inte. Eller snarare, precis så svårt är det.

Så kära läsare. Se denna film. Det är både du och den värd!

Andra recensioner finns på: DN och SvD

fredag 1 juli 2011

Därför ska vi studera Harry Potter - Svenskt näringsliv del 2



Har en känsla av att jag kommer referera en del till Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv de närmaste dagarna. Som så ofta när det kommer till Svenskt Näringslivs rapporter om högre utbildning undrar man om de verkligen menar att den ska tas på allvar. Jag kommer återkomma med en längre analys när jag läst igenom den ytterligare en gång, men just nu vill jag bjuda på en underbar kommentar från Per Svensson. En av de universitetskurser som Svenskt Näringsliv ser som onyttiga är Harry Potter och hans världar. Tvärtom menar Per Svensson. Läs själva i Sydsvenskan.

torsdag 30 juni 2011

Svenskt Näringsliv - Högskolan är inte er privata jobbfabrik!

På ett sätt är det underhållande med de där nyheterna som verkligen får en att sätta frukosten i vrångstrupen. När saker som man trodde att alla var hyfsat eniga om ifrågasätts. Samtidigt är det väldigt beklämmande. I dag är det arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv som har äran att på allvar uttala en åsikt som på ett rafflande sätt ifrågasätter allt som jag arbetade för under mina studentpolitiska år. Nämligen allas rätt till utbildning och att värna om den akademiska friheten.

Sänk studiemedlet för dem som väljer att studera lågproduktiva slöutbildningar på universitet och högskolor! är det sista i en lång rad av peppiga uttalanden från Svenskt näringsliv som rör högre utbildning, det vill säga utbildning som bedrivs på högskolor och universitet.

Okej, så vilka är då dessa lågproduktiva utbildningar? Ja, man vill inte peka ut några specifika. Men humaniora nämns. Kanske teatervetenskap, konstvetenskap och litteraturhistoria. Varför? Jo, för att det är svårare att få ett ”relevant” jobb efter avslutad utbildning om man läser exempelvis filosofi än teknik. Ett argument som i ett oreflekterat ögonblick kan verka vettigt. Men så var det den där lilla, lilla frågan: Vad ska vi ha akademisk utbildning och forskning till? För om det bara ska vara en fabrik där vi utbildar nyttig arbetskraft så kan jag tala om en hemlighet för er:

Det finns mycket mer kostnadseffektiva sätt att bedriva den typen av utbildning på. Det kallas yrkesutbildning. Akademisk utbildning är något annat. Det handlar om kritiskt tänkande, att väcka nyfikenhet och söka svar på allt som har med livet att göra. Framförallt handlar det inte om nytta. Tvärtom kan nyttoaspekten vara ett hinder inom akademin, eftersom det tenderar att sätta gränser och skygglappar för upptäckter som i ett första steg kan upplevas som irrelevanta.  

Sedan, kära arbetsgivare, har jag en nyhet till er: det finns ingen som tvingar er att anställa folk som har akademisk examen. Det är fritt fram att skapa för er relevanta utbildningar och erbjuda detta till presumtiva anställda. Så sluta använda akademin som att det var er personliga lilla jobbfabrik!

I Sverige har vi en idé om att alla har rätt till kunskap. Därför har vi ett studiemedelssystem som gör att alla har möjlighet att ta del av den akademiska världen. Det är en rättighet som vi ska vara mycket, mycket rädda om. Att gå in och värdera olika vetenskapsområden mot varandra och säga att bara de som har råd ska ha tillgång till kunskap som av vissa ekonomer och debattörer bedömts som onyttig är inte bara en grov förolämpning gentemot de som är verksamma inom de utpekade ämnena, utan en direkt våldtäkt på våra medborgerliga rättigheter.

tisdag 21 juni 2011

Amning ger smartare barn?


TT har i dag gått ut med nyheten att amning under längre tid ger smartare barn. Såväl Svd som Göteborgsposten har genast hängt på nyheten. Jag blir alltid nyfiken när larm om amningens eventuella effekter går. Vad betyder till exempel smartare? Smartare än vem och på vilket sätt? Och vad är "längre tid"? Efter någon minuts letande får jag tag i en lite mer uttömmande artikel i Dagens medicin. Där framgår det att vad forskaren och psykologen Ulrika Birberg Thornberg kommit fram till i sin avhandling är att balansen av fettsyror har påverkan för barns kognitiva utveckling. I Dagens medicin finns dessutom en länk vidare till själva avhandlingen (varför kunde inte SvD och GP lägga ut den?).

Så jag följer länken. I sammanfattningen får jag veta att det handlar om en långtidsstudie där man tittat på barn vid födseln, tre månaders ålder och 6,5 års ålder. Studien har även tittat på hur barn med ADHD reagerar på tillskott av fettsyror. Resultaten kan kortfattat sammanfattas som att balansen av fettsyror har betydelse för barns utveckling på gruppnivå, inte på individnivå. 

Okej, nu har jag inte läst hela avhandlingen ännu. Men vad jag förstår är det alltså fettsyrorna och framförallt sammansättningen av fettsyror som har betydelse för barns utveckling. Vilket borde betyda att barns som ammas av kvinnor med bröstmjölk med bra sammansättning (för det nämns också i förbifarten, att kvaliteten faktiskt skiljer mellan olika kvinnors bröstmjölk) har en mer gynnsam utveckling än barn som får i sig en sämre sammansättning.  Detta får åtminstone mig att dra slutsatsen att det inte är själva amningen som är viktig, utan vad barnet får i sig. Men jag har som sagt inte läst hela avhandlingen, så det kanske är något jag missar.

Det nämns också att studien inte jämfört barn som ammas med barn som får ersättning med "rätt" sammansättning. Är det bara jag som tycker att det är konstigt? 

Och är det bara jag som blir arg när media dundrar ut budskapet till alla föräldrar att "Barn som ammas längre blir smartare"? Som om inte dagens föräldrar oroar sig tillräckligt mycket. Som om inte de kvinnor som just nu sitter hemma och gråter för att amningen är ett rent plågeri har tillräckligt dåligt samvete.

Så tänk er för när ni går ut med en sådan här nyhet. Ni hade istället kunnat säga att det just nu finns en studie som visar att fettsyrors sammansättning i barns kost är viktig för barnets utveckling. Och därför uppmanar vi alla företag som pysslar med mjölkersättning att kolla att produkterna har rätt sammasättning, så att även de som av olika skäl inte ammar sina barn kan känna sig trygga med att barnet får en bra start i livet.

onsdag 15 juni 2011

Prenumerera på Tivoli!


Som ni kanske hört ska Tivoli lägga ned. Tivoli är en serietidning som riktar sig till barn. En riktigt bra sådan. Den bjuder på en fantastisk blandning av nytt och okänt och känt. Att från Helmet Girl till Loranga, Masarin och Dartanjang. Det sköna är att serierna inte känns tillrättalagda, utan får vara precis vad de är, historierna likaså. De är snygga, fula, roliga, gulliga, läskiga och välgjorda. Alla dimensionerna finns där och de ber inte om ursäkt för sig. Och de får den moderna urvattnade Bamse-tidningen att framstå som urtrist. Lite som Galago fast för barn.

Jag måste erkänna att jag kände inte till Tivoli innan larmet gick om att den skulle läggas ned på grund av för liten efterfrågan. Det värsta i kråksången är att ett av skälen till att den inte nått ut till så många är att det tydligen är så att några av de största tidningsdistributörerna har monopol på de stora livsmedelskedjorna. I klartext innebär det att de bestämmer vilka tidningar vi som konsumenter ska få välja mellan. Hur kan det vara ok ur ett konkurrensperspektiv?

Det som gör det extra tragiskt är att det serietidningsutbud som riktar sig till barn som de stora disrtibutörerna erbjuder är skrämmande dåligt och likriktat.

Så nu uppmanar jag alla er med barn i åldern 2-8 år, gå in på Tivolis hemsida och anmäl intresse av prenumeration. Gå även in och stötta på facebook. Vill ni provläsa först går det bra att beställa överblivna nummer till en billig penning. Men jag kan garantera att alla som gillar serier kommer att älska Tivoli, oavsett ålder. Och ja, den är fantastisk även ur ett genusperspektiv!

måndag 6 juni 2011

Nu har jag läst Game of Thrones


Puh, nu har jag äntligen kommit igenom Game of Thrones, första delen i Georg RR Martins episka fantasybokserie A Song om Ice and Fire. Många menar att detta är ett av de bästa moderna verken inom genren. Böckerna har nu filmatiserats av HBO och går som tv-serie, vilket jag skrivit om tidigare. Jag gillar tv-serien väldigt mycket. Den är välgjord, spännande och har allt som en bra fantasyserie ska ha rent bildmässigt. Men som jag redan sagt är jag lite kluven inför den extremt omoderna könsstereotypa värld som målas upp. Jag fick naturligtvis mothugg av entusiasterna som menar att exempelvis Daenerys är en av de coolaste hjältinnorna i fantasyvärlden. Så för att förstå karaktärerna bättre har jag nu som sagt läst den första boken i serien.

Jag vill redan nu varna för eventuella spoilers.

Det kan knappast finnas någon som kan ifrågasätta att kvinnornas ställning i böckerna är extremt svag. Och  det kan givetvis finnas en poäng med detta, att författaren vill göra en poäng av det. Fast jag undrar om det verkligen är så. Eller om det snarare stämmer överens med den ganska schablonartade bild många har av kvinnans ställning i det medeltida England. Och kanske lite vår i väst ganska romantiserade och fördomsfulla bild av det dåtida Orienten. För det måste väl ändå vara dessa bägge miljöer som inspirerat till den värld som författaren målar upp.

Men så låt oss då ta och titta på Daenerys. Jag förnekar inte att hon är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Men jag är extremt trött på rape-and-revenge-genren. Den kan ha sina poänger och det finns lysande undantag som exempelvis Beatrix Kiddo i Kill Bill. Men kan vi inte få slippa detta tema i åtminstone något sammanhang. Det är också ganska talande att det är ett vanligt knep som framförallt manliga författare griper till så fort de ska beskriva en stark kvinnlig karaktär. Jag undrar om den gängse manlige läsaren/tittaren skulle reagera om alla manliga hjältar började sin bana med att bli utsatta för våldtäkt eller tortyr av könsorganen. Jag tycker att det är tröttande, jobbigt och snudd på förnedrande att alltid behöva bli påmind om allt som dessa våldtäkter representerar. Fantasy eller ej. Och jag vill understryka att det är väldigt, väldigt stor skillnad på den förnedring det innebär att bli nedlagen versus att bli våldtagen!

Så, nu har jag det sagt. Undantaget från de återkommande våldtäkterna måste jag säga att de kvinnliga karaktärerna vinner i denna bok. Helt enkelt för att männen framstår som så platta och korkade, med de stora undantagen Tyrion Lannister och Lord Varys. Men så är de ju inte män enligt berättelsens gängse normer.

Så några ord om språket. För Game of Thrones tillhör de där historierna som märkligt nog gör sig mycket bättre som film/tv-serie än som bok. Jag gillar som sagt historien, världen och alla detaljer i den. Som politiskt intresserad älskar jag att det är så mycket politik och intriger i den. Med andra ord är detta en bok som jag verkligen vill älska. Men jag finner till min stora förvåning att jag tycker att den är seg att läsa. Jag får kämpa mig igenom varje sida och jag förstår egentligen inte varför. Språket är helt enkelt trist och oinspirerande. Och det handlar inte om att det är för många karaktärer att hålla reda på, eller att det är en komplicerad historia. Det är helt enkelt bara ett alltför torrt och tråkigt språk.

Jag vet inte hur HBO planerar att fortsätta med tv-serien. Jag hoppas att det kommer en säsong två, tre , fyra och fem. Men dröjer det alltför länge kommer jag förmodligen kämpa mig igenom de övriga tre böckerna i serien som nu står i min hylla och ser uppfordrande på mig. Bara för att få veta vad som händer. Men jag hoppas faktiskt nästan att jag slipper. För det finns alltför många andra böcker med fantastiskt språk som står på kö.

fredag 3 juni 2011

Footloose - åh, kära 80-tal!


Hur kan man vara född på 70-talet och missat att se Footloose? Så var det i alla fall. Och av en slump fastnade jag framför TV4+ som sände denna 80-tals pärla på bästa fredagsmystid.

Det är mellanvästern, 80-tal som sagt, och Ren McCormack, en high school kille spelad av en mycket ung Kevin Bacon, är nyinflyttad från storstaden Chigcago. Clashen är ett faktum. I den lilla hålan har nämligen stadsfullmäktige beslutat att det är förbjudet att dansa, lyssna på samtida musik och läsa "olämplig" litteratur. Rens mission blir att anordna en skoldans.

Förutom att den här filmen är en underbar nostalgitripp när det kommer till kläder, musik och framförallt klassiska dans-moves, visar den på de ytterligheter som landet USA bjuder på. USA - Land of The Free, där en liten småstad kan förbjuda dans och musik. Där det fortfarande i dag finns hela stater där det är olagligt att kyssas offentligt. Men där idén lever att goda argument har rätt att bli hörda och varje röst är lika värdefull, något som filmen tar fasta på.

Det är också en film där tuffingen från Chicago lär kompisen från landet att dansa. Det är sorgligt uppenbart hur ovanligt det är att på film få se två män dansa och hålla om varandra. Och då är denna film från 1984. Överhuvudtaget är detta sköna tidsdokument fyllt med detaljer som gör den så pass välgjord att den fortfarande håller i dag.

Den här filmen har det mesta en highschoolfilm ska ha - plus en touch av mellanvästern i form av traktorer och cowboy-boots.

Andra personer på rollistan som är värda att nämna är Lori Singer, Sarah Jessica Parker och John Lithgow.

tisdag 31 maj 2011

Gilette backar!

Skrev tidigare om Gilettes märkliga råd till mammor när det gäller deras döttrars rakvanor. Nu dras kampanjen tillbaka! Läs mer om detta här i DN!

Och President Snow spelas av...


.
..Donald Sutherland. Bättre än så kan det knappast bli! President Snow är den dreglande, eventuellt onda, eventuellt briljanta politikern som styrt Panem under lång tid med järnhand. Vi snackar såklart Hunger Games.

måndag 30 maj 2011

Rafflande läsning om skatt i EU



EUs grönböcker är en spännande samling skrifter med frågor och funderingar från EU-komissionen.Ett sätt För EU att ställa frågor till sina medlemmar om hur man ska forma lagar och regler i framtidens Europa. Vi talar många år in i framtiden. Alla medborgare i EU har rätt att komma in med funderingar och svar på frågorna som ställs i grönböckerna. Det är bara att maila in svaret före sista svarsdatum på ett av EUs officiella språk, och svenska hör dit. Undrar hur många medborgare det finns som faktiskt är medvetna om denna möjlighet att påverka? Eller hur många som vet om vilka frågor som kommissionen ställer just nu?

I morgon, tisdag 31 maj, är det till exempel sista dag att svara på ett antal frågor som komissionen ställer om hur skatt och moms ska fungera i framtiden. Boring! tänker nog många. Men det resonemang som förs runt frågorna är spännande. Rent av rafflande. För det handlar om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och fungera i framtiden, om sådär kanske 20-30 år.

I Sverige pratas det om jobbskatteavdraget, att skatten på arbete ska sänkas. Fine, men visste ni att det samtidigt finns en massa personer med makt som vill att skatt på arbete ska försvinna helt. I stället ska all skatt tas ut som moms.

Hmm, intressant. För oavsett vad jag tycker i denna fråga känns detta som en ganska stor, omvälvande och ideologisk grej! Något som borde diskuteras av alla medborgare INNAN man stegvis smygsänker jobbskatten i så många steg att vi per automatik bara har momsen kvar.

Nu är inte morgondagens deadline sista möjligheten att påverka. Tvärtom är den början på många års process. Men jag saknar helt klart denna fråga i samhällsdebatten. Istället för att dutta med procentsatser hit eller dit när det kommer till jobbskatten, så borde vi diskutera på vilket sätt vi ska finansiera vår gemensamma välfärd. Är jobbskatten omodern i vårt samhälle? Är moms rätt väg att gå och vad skulle det innebära för fattiga respektive rika? Måste det vara det ena eller det andra? Vilken mix är bäst?

Det här är stora frågor som går utmärkt att prata om utan att blanda in alltför många juridiska facktermer. Så låt oss göra det. Nu!

DN om momsen  SvD om momsen

fredag 27 maj 2011

Bästa morsdags-presenten


På 1800-talet var det långt från ovanligt att kvinnor i Sverige dog i barnsäng. Så är det fortfarande i många länder. På söndag är det mors dag och då har du, jag och alla andra chansen att göra något åt saken. Till exempel genom att stötta Läkarmissionens kampanj för att ge kvinnor i Kongo möjlighet till en vettig förlossningsvård . 450 kronor för ett kejsarsnitt, 150 kronor för en vaginal förlossning på sjukhus. Kom igen nu, det finns inte mycket att fundera på.

Det här tipset fick jag via två fina personer på facebook. Tack!