Ett försvarstal för Twilight

Robert Pattinson, Daniel Radcliffe och Keanu Reeves. Vem gör bäst ifrån sig egentligen?

En kär tradition jag har är att använda sommaren till att läsa om böcker. Ett absolut krav är att det inte är djupa tegelstenar, utan det ska vara bladvändare. Gärna fantasy/sf, kriminalromaner och amerikansk chic lit med sydstatstema (Gärna där de äter massor av skaldjur och luften ångar av dofterna från träskmarkerna.). Dit hör exempelvis Harry Potter-serien, allt av Anne Vibeke Holst och Pat Conroy. I år var omläsningsböckerna ganska givna. Det blev Twilight och Hunger Games för hela slanten.

Twilight var en serie som gått mig helt förbi ända till förra hösten. Helt enkelt för att jag mellan hösten 2007 och hösten 2010 nästan uteslutande läst litteratur som handlar om barn, barnpsykologi, fostran etc. Man kan säga att jag gick in för detta att bli förälder.

Men så en dag längtade jag plötsligt åter efter sf/fantasy som ändå är mitt specialintresse. Och så kom det sig att min arbetskollega råkade nämna Twilight-fenomenet och jag beslöt mig för att se en av dessa filmer. Det råkade vara den tredje filmen, Eclipse. Och jag fastnade. En vecka senare hade jag inte bara sett om Eclipse, utan de bägge första filmerna, plus att jag plöjt igenom de fyra böckerna.

Så var jag fast. Inte bara i böckerna, utan jag fascinerades av hela fenomenet runt omkring. Inte minst ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Alla dessa hängivna tonårstjejer som håller igång otroligt ambitiösa bloggar om allt som sker i Twilights namn. Hysterin runt skådespelarna, särskilt runt den 25-årige Robert Pattinson. Vet ni till exempel om att inför Twilight-seminariet på årets upplaga av Comic Con var det 826 000 (!) fans som köade för att få någon av de 6 000 platserna i seminariesalen. De som stod längst framme i kön hade sovit utanför lokalen i fem dygn.

När den första Twilight-filmen kom 2008 var kritikerna överlag relativt positiva. Filmen som regisserades av Katherine Hardwicke är en sällsamt vacker kärlekshistoria. Tyvärr ligger det inte alls samma kärlek i hantverket i tvåan och trean, vilket jag misstänker beror på producenternas vilja att göra de mer actionfyllda och mer kommersiella. Mycket för att försöka nå även en manlig publik. 

För det blir väldigt tydligt när man sätter sig in i Twilight-fenomenet. Att tjejfilm är fult. Tjejhysteri är pinsamt och sätter en stämpel på skådespelarna som gör att de inte tas på allvar. I samtliga recensioner av de andra roller som Pattinson gjort under perioden 2008-2011 har han avfärdats som snygg flickidol. Som om det per automatik vore något dåligt. 

Parallellt med Twilight-fenomenet följer jag nu utvecklingen av nästa projekt, Hunger Games. Första filmen har premiär i mars 2012 och många fans är nu livrädda att det ska bli samma fenomen som med Twilight. Och jag ställer mig än en gång frågan, vad är det som gör att det är så fult att vara poppis hos tonårstjejer? Och då talar jag om ett i botten dubbelt förakt; först mot böckerna och själva historien, sedan mot de i första hand manliga skådespelarna.

Både Twilight, men framförallt Hunger Games handlar om unga starka kvinnor som på olika sätt utvecklas till att bli hjältar. Bägge historierna tecknar personporträtt med komplicerade trovärdiga individer. Detta ska jämföras med de platta personligheter som utgör hjältetrion i Harry Potter, eller varför inte Neo i den annars utmärkta filmen Matrix. Och ska vi titta på skådespelarprestationer kan väl ingen på allvar mena att vare sig Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter, eller Keanu Reeves som spelar Neo, gör bättre ifrån sig än Robert Pattinson.

Så sluta avfärda tonårstjejernas böcker och filmer som lättviktiga. Jämfört med mycket annat skräp skildras här sant hjältemod, vänskap över alla gränser och passion för kärlek och livet. Sådant som gör livet värt att leva helt enkelt.