Tio år. Den 12 september 2001 släppte den dåvarande socialdemokratiska regeringen propositionen Den Öppna högskolan. Propositionen var en vision om en mer öppen högskola, en högskola där alla känner sig välkomna. En högskola som skulle bidra till samhällets demokratiska utveckling. Vi var många som på olika sätt arbetat i flera år för att påverka innehållet i propositionen och de förslag som skulle genomföras för att denna vision skulle bli till verklighet. Själv var jag just då förslaget kom, vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Högsta instansen för studentrörelsen i Sverige. Och en del av den internationella studentrörelsen. En rörelse som sedan medeltiden runt om i världen kämpat för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse som visat på vilken betydelse rätten till utbildning har. Kunskap ger makt, frihet och i bästa fall förståelse för andras agerande.
Dagen innan satt vi, förtroendevalda och anställda, tillsammans på SFS kansli. Bänkade framför en av datorerna såg vi CSNs direktsändning när det andra planet flög in i det andra av de två tvillingtornen. En av oss satt i telefon i stort sett hela dagen för att få tag i en kär syster boende i Boston. Hon och hennes familj var oskadd. Men det var inte världen.
Vi förstod alla att detta förändrade allt. Inget gott skulle komma ut av detta och dagen efter vaknade vi i en lite ondare värld. En värld där förtroendet för varandra var ordentligt tilltufsat.
Vi tog ett beslut. Vi skulle fortsätta arbeta. För att på så sätt visa att oss kunde de inte kväsa. Så vi skickade pressmeddelanden om propositionen som släpptes. När journalisterna frågade hur vi en dag som denna kunde bry oss om sådana futiliteter som en högskoleproposition var vårt svar klart som glas. Studenterna kommer, oavsett vad som händer, fortsätta slåss för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att protestera och göra revolution. Genom namninsamlingar och debatter. Genom att i de länder där vi har byråkrati och demokratiskt valda regeringar svara på propositioner och lagförslag från våra makthavare. Lite som att sopsortera, om alla gör sitt bästa från den punkt i tillvaron de råkar befinna sig i så gör det skillnad.
Jag är än i dag oerhört stolt för mitt arbete för att på olika sätt bidra till en mer öppen och demokratisk akademi. För jag tror att kunskap tillsammans med kärlek och engagemang är de starkaste vapen vi har att ta till när världen rasar. Nu har det gått tio år och dagen till ära kommer jag åter att arbeta med att skapa bra dokument som ska inspirera att göra världen lite bättre. Den här gången är jag verksamhetschef för Stockholms ungdom och det handlar om ungas engagemang lokalt runt om vår huvudstad. Och det finns väl knappast ett bättre sätt att visa sitt motstånd mot terror och idiotiska politiska beslut än att jobba för barns och ungas möjlighet att uttrycka sitt engagemang. Snacka om framtidssatsning!
Nedan har jag valt att publicera mina dagboksanteckningar från den 13 september 2001. Ni får ta dem för vad de är.
För två dagar sedan följde jag, som så många andra människor i den rika västvärlden, den fruktansvärda terrorattacken som fick en av USAs främsta symboler att rasa till marken. Cynismen i mig sade att sådant här väsen skulle det aldrig bli om ett antal tusen människor fick sätta livet till någonstans utanför den rika västvärlden, så varför bry sig. Att dessutom börssiffror började diskuteras redan medan människor fortfarande flydde från det brinnande inferno som den stora fallossymbolen förvandlats till gjorde inte saken bättre. Inte heller blev jag egentligen särskilt förvånad över händelsen; beskriver man ett skräckscenario tillräckligt många gånger på film, så brukar det förr eller senare utspela sig i verkligheten.
Det som gjorde mig så arg och upprörd var hur ofantligt korkat detta dåd var. Ju mer jag tänkte på det desto mer korkat blev det. Bara detta extremt rasistiska tankesätt som vi i väst har; självfallet är det ngn i mellanöstern som är skyldig. Vilka skall vi välja? Palestina, Irak eller Talibanerna? Skulle det nu vara så att det är ngt av dessa länder så är det ju så urbota dumt!!!! Vad är det de egentligen vill uppnå? Kaos och hämnd, javisst det har de ju fått, men det är väl ändå lite väl kortsiktigt. Vad sker på längre sikt? Det är ju knappast så att Bush och USA drar öronen åt sig, blir rädda och säger att; ok ni vinner vi går med på era krav. Nej, snarare tvärtom. De kommer rusta sig till tänderna och stiger inte den skyldige fram kommer alla som skulle kunna vara skyldiga få känna av supermaktens vrede på ett eller annat sätt. Israel kommer garanterat att få stöd gentemot Palestina, så den saken är ju ordnad. De riktiga förlorarna i detta dåd är således inte väst och NY, utan just Palestina, Irak och Afghanistan.
Varför nämner jag då detta? Jo därför detta visar just på hur ofantligt viktigt det är med demokrati och kritiskt tänkande och mångfald. Får näringslivet som de vill; en industri som spottar ur sig folk med relevant kunskap för att de skall tjäna pengar. Vem vinner på detta i längden? Företagen måste börja inse att det finns ett demokratiskt ansvar inom högskolan; att sprida och utveckla demokratin. Detta bör naturligtvis spridas till företagen och vidare ut i samhället. Detta mina kära vänner är kvalitet!
Varför skall då vi aktiva studenter bry oss om detta. Ska inte vi bry oss om studenternas bästa? Jo, men vi ska också känna vårt ansvar som att vi som står för utvecklingen av kunskap, av demokrati, måste ta vårt ansvar och starkt reagera på detta. I alla tider har studentrörelsen varit de som drivit demokratin framåt, och är i andra länder det ännu. I Kina på Himmelska fridens torg kämpade studenter för demokrati och rättvisa, inte bara för studenter, men för alla människor. I forna Jugoslavien var det studenterna som till sist fick Milosevic att träda fram. I Afrika kämpar studenter för att vapen inte skall användas; där fängslas studenter pga detta. Det vore väl ruttet om studenter i Sverige, ett utav de mest utvecklade demokratierna, inte skulle reagera på detta enorma hot mot den lilla demokratin som finns i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar