Studentrörelsens historia: kapitel 1

Valborg för fem år sedan. Jag och min man gick nöjda längs med vattnet mellan Slussen och Gamla stan. Klockan var solnedgång och brasorna hade just tänts runt om i staden. Det luktade eld och vatten. Stockholm när det är så vackert att det gör ont i hjärtat.

Vi hade just låst och larmat dörren till den svenska studentrörelsens hjärta, SFS kansli på Wollmar Yxkullsgatan. Från klockan sex på morgonen hade vi två ägnat hela dagen åt att måla en 5x5 meter stor monopolspelplan. För den fjärde maj skulle hela studentsverige braka loss i årets stora kampanj: Höj studiemedlet nu!

Jag arbetade som projektledare/utredare på SFS kansli under den här tiden och hade nämnda kampanj på mitt skrivbord. Och jag är än i dag otroligt stolt över vad vårt gäng åstadkom under sommaren 2006. Studenters ekonomi har ända sedan SFS startade 1921 varit en av studentrörelsens största frågor. Ständigt aktuell, ständigt debatterad. 2006 var inget undantag och eftersom det dessutom var valår var vårt mål extra tydligt. Vi ville ha löften från samtliga riksdagspartier om att de skulle höja studiemedlet under kommande mandatperiod.

Kampanjen blev fantastisk! Den brakade loss den fjärde maj då feta bokstäver på Aftonbladets debattsida skrek ut Vi MÅSTE få mer pengar! Runt om i hela landet höjdes studenternas röster om ett höjt studiemedel och på Sergels torg spelade riksdagspolitikerna studentmonopol, ett spel som i stort sett var omöjligt att vinna på grund av studenternas usla villkor. Vi startade en hemsida späckad med fakta, kampanjmaterial och en namninsamling att överlämna till dåvarande finansminister Pär Nuder (som för övrigt prydde mitten på vår monopolplan).

Hela sommaren syntes frågan om studenters ekonomi i alla former av medier. I Svenska dagbladets korsord från den 26 juli var det bilder från kampanjen och frasen som skulle listas ut var "Behöver mera klöver". Under Almedalsveckan utsågs SFS till en av de mest inflytelserika organisationerna i Sverige.

Så kära studenter, kårmuppar, kanslister och alla vi som någon gång varit aktiva, var stolta. För i dag är det Valborg och det är vår dag. Runt om i världen slåss studenter inte bara för sina egna utan för alla människors rättigheter. I Sverige har vi det bra, vi är bortskämda. Desto viktigare är det att vi fortsätter kämpa. För i slutänden handlar det inte om huvida studenter har pengar för att kunna finansiera sina studier. Det handlar om rätten till utbildning, till kritiskt tänkande och möjligheten att forma ett samhälle där alla människor kan vara med och påverka tillvaron. Det handlar om demokrati, helt enkelt!

Och så några nostalgibilder från vår/sommar 2006:

Monopolspel på turné. Här Uppsala.

Kårhuset Rindi ligger i Almedalen. Prytt med vårt budskap. Chalmers är de som tryckt upp veporna.

Politiker i debatt under Almedalsveckan.

Politiker i debatt under Almedalsveckan.

SFS ordförande lämnar över protestlistan till finansministern.

Pär Nuder i centrum på vårt studentmonopol.

Studentmonopolet i Almedalen.

Här tillverkas studentmonopolet.

Sergels torg...

Till sist. Vad blev egentligen resultaten av kampanjen? Här är några exempel:

• En direkt höjning av studiemedlet med 300 kronor per månad. Den totala höjningen under åren 2006 - 2010 blev cirka 800 kronor/månad. Mindre än vårt krav på 1500, men en bra bit på väg särskilt med tanke på att det var mitt under de värsta krisåren.
• Ett riksdagsbeslut på att tillsätta en studiesocial utredning som ska föreslå lösningar på studenters bristande trygget och ekonomi.
• Sex av sju riksdagspartier lovade inför valet att höja studiemedlet ytterligare under den kommande mandatperioden.
• Det blev en valfråga som diskuterades och plockades upp av media, bloggare, nyckelpersoner som Lotta Gröning, KG Bergström med flera.
• SFS argument plockades upp och debatterades av många andra debattörer.
• Inte bara studenterna, utan även högskolor och universitet tog ställning för en höjning, eftersom studenters ekonomi i slutänden påverkar studenters möjlighet att studera och därmed kvaliteten på utbildningen.
• Hela studentrörelsen var delaktiga i kampanjarbetet. Det bullrade rejält runt om i hela studentsverige.

Game of Thrones

Två avsnitt har nu gått av HBOs nya storsatsning Game of Thrones. Den bygger på Georg RR Martins episka fantasybokserie A Song of Ice and Fire som sägs vara ett av de främsta nutida fantasyverken.  Inte sedan filmatiseringen av Sagan om ringen har förväntningarna varit så stora. Har jag förstått. För jag skäms att säga det, men jag har faktiskt inte läst  A Song of Ice and Fire. Efter att ha sett de två första avsnitten av tv-serien inser jag att jag måste besöka SF-bokhandeln inom en mycket snar framtid.

Självklart är jag fast. Det är fantastiska miljöer och kostymer och castingen är välgjord. Inget att klaga på. Musiken är klassisk fantasy-musik, med den vanliga mixen av irländsk folkmusik och många stränginstrument. Det är en serie jag definitivt kommer att följa. Men jag har en invändning, som jag hoppas kommer att förändras ju längre in i serien jag kommer. Jag har nämligen svårt att förstå behovet av de långdragna våldtäktscenerna/ kränkande sexuella inslagen som varit i bägge de första avsnitten.

För några år sedan hade jag nog haft större överseende med denna typ av inslag, lycklig över att det överhuvudtaget görs en fantasyserie för TV. Men eftersom det nu på allvar börjar komma fram bra fantasy och science ficition med starka porträtt av kvinnor så känns det nödvändigt att ställa kraven högre.

Jag har förstått att i böckerna tillåts kvinnorna ta plats och är starka och komplicerade karaktärer. Det har inte framkommit i serien - än så länge. Och jag kommer också att läsa böckerna, inte bara därför, utan för att jag tycker att den verkar bra.

Alla dessa rabatter!

I dagens Metro står det att läsa om hur kunderna struntar i butikernas bonusar. En tredjedel av alla erbjudanden som går ut till oss med olika bonuskort används inte. Experterna tror att det beror på glömska. Tjosan! Glömska? Jag vet inte, men i mitt fall beror det på att jag tycker att de flesta erbjudanden är ganska ointressanta. Faktum är att jag går längre än så. Jag tycker att alla dessa erbjudanden och rabatter är fruktansvärt irriterande, onödiga och inger en falsk känsla av att jag som lojal kund får ta del av de gigantiska kedjornas vinster. När jag tänker efter blir jag faktiskt förbannad på att vi förväntas gå runt med tio, femton plastkort som ska dras i tid och otid för att "tjäna" några kronor hit eller dit.

För jag är inte en särskilt trogen kund. Jag köper de produkter som jag vill ha, antingen för att jag tror att de är bra, ibland för att jag blivit lockad av duktiga marknadsförare. Och så gillar jag bra service.Jag struntar i om jag handlar maten på Coop, Hemköp eller ICA. Jag är mer intresserad av innehållet i förpackningen. Detsamma gäller kläder, det är design, kvaliteten i tyget i förhållande till priset och produktionssättet som avgör, inte om det står HM, Gaultier eller Kuyichi på lappen. Sorry.

Tillbaka till rabattdjungeln. För bland alla de snåriga buskarna finns ett antal saker som jag skulle vilja lyfta fram. Som förvandlar ett till synes bagatellartat i-landsproblem till något större. Enligt artikeln i Metro är det alltså flera miljoner pengar som vi konsumenter inte utnyttjar. Och detta handlar bara om erbjudanden som är kopplade till bonuskorten. Lägg till alla andra rabatter och erbjudanden. Jag har några förslag på vad man göra med dessa pengar, plus de pengar som går åt till att trycka upp rabattkuponger:

1. Förbättra villkoren för de som tillverkar kläderna i de där länderna som vi ofta importerar från.
2. Höj ersättningen till alla bönder. De är de som ska ha kred, inte de gigantiska livsmedelskedjorna.
3. Sänk priserna (fast jag tror att det blir marginellt).

Och så till ett annat hatobjekt: Mängrabatten! Köp tre t-shirts till priset av två! Köp en dator och få cykeln på köpet! Prenumerera på fem nummer och få ett lyxigt set med tvålar! När jag ska köpa en ask med läkerol på pressbyrån frågar killen i kassan: Du vet väl att om du köper två askar så kostar det bara 25 kronor. Men stopp nu. En ask kostar 13,50 kronor. Hur kan 25 kronor någonsin bli mindre än 13,50? Behöver jag verkligen tre t-shirts? Och vad ska jag med ett lyxigt set med tvålar till?

Hallå! Var finns alla som pratar om klimatångest, miljö och inte minst risk för fetma när det kommer till mat och godis när det kommer till denna "på-köpet-konsumtion". För det måste vara den mest onödiga konsumtionen av alla.

Jag är en person som gillar att shoppa. Jag älskar att konsumera, jag erkänner det. Jag är ett barn av min tid på det sättet och det står jag för. Och jag försöker hitta en balans som gör att jag på ett lite lagom sätt kan leva med det. Men den här onödiga, påtvingade konsumtionen är det värsta jag vet.

Så här är mitt manifest:

- Inga mer bonuskort i min plånbok!
- Konsekvent vägra mängdrabatter, om jag inte på förhand tänkt köpa den erbjudna mängden!
- Självklart nej till reklam i brevlådan och per telefon.
- Alltid tacka nej till alla konstiga på-köpet-produkter, om jag inte i förväg tänkt köpa just denna produkt.

No strings attached

Känner du för en klassisk romantisk heteronormativ komedi utan några som helst överraskningar?  Då är No Strings Attached ett givet val. Lite som När Harry mötte Sally möter Fyra bröllop och en begravning.

Första gången de möts är på ett läger som fjortonåringar. Men det är först drygt 10 år senare som storyn på allvar rullar igång. Platsen är LA. Hon, en supersmart MIT-utbildad läkare, som är livrädd för förhållanden. Han, wanna be manusförfattare med en superkänd kvinnotokig pappa. De gör en deal, de ska bara ha sex med varandra, inget förhållande, inga bråk, ingen kärlek. Och jag antar att ni förstår hur det går.

Det är en helt ok film som gjord för fredagsmys hemma i soffan och Natalie Portman och Ashton Kutcher gör ett oklanderligt jobb i sina roller. Men jag rekommenderar starkt att vänta med att se den tills den kommer på DVD eller TV, för den är inte värd ett kostsamt biobesök. Och så håller jag med DNs recensent om att den är fruktansvärt könsstereotyp och heteronormativ. När kommer en romantisk amerikansk komedi som klarar att bryta detta och ändå klarar av att kännas mainstream? Eventuella tips mottages tacksamt.

Never let me go - apropå donationer

Ruth (Keira Knightly), Kathy (Carey Mulligan) och Tommy (Andrew Garfield) växer upp på en engelsk internatskola i slutet av 1970-talet. Kathy och Ruth är bästa vänner, men när Kathy börjar visa intresse för den mobbade Tommy blir Ruth svartsjuk och så är triangeldramat i gång. Fast nu är inte Hailsham vilken internatskola som helst. Barnen är skapade för en enda uppgift, nämligen att donera sina organ när de blivit vuxna. I bästa fall klarar kroppen fyra donationer.

Det här är en vacker dystopi om svartsjuka, omöjlig kärlek och utan minsta strimma till hopp. Det värsta med själva historien är personernas absoluta passivitet och brist på vilja att revoltera mot sitt öde. Trots att Tommy och Kathy älskar varandra låter de Ruth komma emellan. Och de accepterar utan vidare sin plikt att donera sina organ. Jag ska inte sticka under stol med att denna passivitet gör mig heligt förbannad.

Även om jag blir arg på att personerna i den här berättelsen inte tar tag i sitt eget öde så håller jag med SvDs recencent om att denna passivitet och uppgivenhet känns skrämmande relevant. Just denna uppgivenhet driver tusentals fattiga människor i syd att donera delar av sig själva till rika i nord. Och inte så lite påminner surrogatmödrarnas situation i Indien om barnen på den engelska internatskolan. På den andra sidan finns dödsjuka människor och personer som kan ge vad som helst för att få bli föräldrar. Frågan är vad vi har rätt att göra för att överleva.

Själva filmen är välspelad och oerhört vacker. Det är en bra film, som jag absolut inte tycker om. Visst är verkligheten ofta precis så här grå och hopplös. Men jag gillar inte filmer utan någon som helst känsla av hopp.

Blue Valentine - smärtsamt om desperat kärlek

En film om ett äktenskaps sista dagar. Så lanseras Blue Valentine med Oscarsnominerade Michelle Williams och Ryan Gosling i huvudrollerna. Och mer än så behöver inte sägas om handlingen.

Den här filmen gör ont att se. Den handlar om förlorad och desperat kärlek. När människor som egentligen älskar varandra inte ser varandra och varandras behov och en dag går det inte att reparera. Det är en fantastisk skildring, rå och den backar inte för något. Genom tillbakablickar får vi se hur de träffades. I mitten finns parets sexåriga dotter.

Filmen är mycket bra, går inte att säga annat. Såväl foto som dialog och skådespeleri sitter som en smäck. Finns inte mycket dåligt att säga om den annat än att den absolut inte passar som lättsam fredagsunderhållning. Och det är knappast syftet heller.

Water for elephants - romantik i kubik

Det borde vara enkelt att skriva om den här filmen. För det är en enkel film utan några som helst krångligheter eller överraskningar. Det är USA under depressionens tid 1931. Den unge mannen Jacob Jankowskij läser till veterinär. Då hans föräldrar omkommer i en bilolycka slås hela hans värld sönder. Inga pengar finns att ärva och han står barskrapad på backen. Han ger sig av och hamnar av en slump på en cirkus där han får jobb som just veterinär. Han blir kär i en av artisterna, Reese Witherspoon, som råkar vara fru till cirkusdirektören, spelad av Christoph Waltz. Ett klassiskt romantiskt triangeldrama med andra ord.

Men det är inte så enkelt. För de som gjort filmen har valt att ge huvudrollen som Jacob till en av dagens största tonårsidoler, den 25-åriga Robert Pattinson. Patttinson som nu försöker göra sig fri från den roll som alla förknippar honom med, nämligen som vampyren Edward i filmkvintetten Twilight. Pattinson, som är så pass påpassad att man var tvungen att kalla in den brasilianska elitstyrkan för att skingra fansen vid inspelningen av del fyra i nyss nämnda kvartett.

Fansen, ja det handlar framförallt om tjejer i åldern 12-20 år. Och det är här det plötsligt blir riktigt intressant. För det är något med att ha tonårstjejer som fans som inte är okej. Plötsligt är det som att artisten eller skådespelaren inte är seriös, inte begåvad. ”Ja, Twilightsfansen kommer att älska det här” är kanske den mest typiska kommentaren. Och plötsligt är det inte så lite skämmigt att tycka något annat. För hur patetiskt är det inte att tycka om samma sak som en (hysterisk) tonårstjej?

Varför detta förakt? För det är rent förakt när C-G Karlsson recenserar Water for Elephants, där han konstaterar att filmen säkert kommer att gillas av Pattinsons fans, men att alla vi andra kan strunta i att se denna film. Svenska Dagbladet skyller allt på Pattinson. Mer nyanserad är Expressen.

Jag upptäckte dessutom till min stora förvåning att även jag själv smittats av detta förakt när jag var på premiären i går kväll. Det var en av dessa fåtal kvällar då vi hade barnvakt och jag och min man fick chans till en klassisk dejt med bio. Min man, som är väldigt romantisk av sig, ville se just en romantisk film. Så han valde Water for elephants, olyckligt ovetande om vem Pattinson är. I mitt stilla sinne tänkte jag att vi förmodligen kommer att vara bland de äldsta i salongen.

Så jag, min man och ungefär 300 tonårstjejer såg filmen tillsammans. Det var en intressant upplevelse i sig. När Pattinson gjorde entré på duken så vrålade hela salongen. ”Visst är han snygg” suckade tjejen bakom mig. När cirkusens elefant plågas av den koleriske direktören så formligen plaskar det av tonårstårar i hela salongen. Om Reese säger tjejerna ”Gud, alltså hon är ju 10 år äldre än han.”

Att förakta dessa stormande känslosvall, när vi istället borde tänka: Är det inte fantastiskt med folk som faktiskt vågar känna och dessutom ge uttryck för det? Inte den hårda, kontrollerade ofta cyniska yta som vi ”vuxna” lagt oss till med?

Så om själva filmen. I ärlighetens namn, den här filmen är helt okej och alla de tre huvudskådisarna gör en helt okej insats. Absolut inte fantastisk, men absolut sevärd. Den är snygg, dramatisk. Det är en lagom svulstig, romantisk kostymfilm. Och den är väldigt, väldigt romantisk. Det är en film som jag vet att mina föräldrar kommer att älska, särskilt min käre styvfar som kommer att gråta ikapp med tonårstjejerna.

Cirkeln - nu har jag läst den!

Nu har jag läst den! Cirkeln, den svenska fantasyboken som jag väntat på i månader, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och det här blir ett långt inlägg.

Kortkort om handlingen: Sex 16-åriga tjejer som absolut inte har något gemensamt mer än att de bor i avkroken Engelsfors får plötsligt veta att de besitter magiska egenskaper. De är häxor. Deras uppgift är att rädda världen och för att göra det måste de samarbeta.

Det här är den första svenska romanen jag läst sedan mitt barn föddes för snart tre år sedan. Det kändes faktiskt ovant i början. Att läsa en historia som utspelar sig i Sverige och inom ramarna för den kultur och de sammanhang som råder här. Det blir ännu tydligare genom författarnas träffsäkerhet när det gäller detaljer. Mitt absoluta favoritexempel finns på sidan 132 när en av huvudpersonerna besöker ortens spåtant:

”Det rasslar om Monas armband när hon rotar med något under bordet. Sedan börjar hon smörja in händerna. Vanessa hinner undra om det är någon slags magisk olja innan hon ser flaskan med alcogel.”

I vilket annat land skulle en spåtant ta fram en flaska med alcogel? Och i vilket annat land skulle en sextonåring tycka att det var det mest självklara i världen?

Andra typiska drag är huvudpersonernas reaktion på att magi existerar i verkligheten. Sådär typiskt skeptiskt utan några som helst överdrivna känslor åt något håll. Jag skulle vilja sammanfatta det som att hela boken rakt igenom känns väldigt trovärdig. Det som händer personerna i boken skulle faktiskt kunna hända vem som helst på riktigt.

Och ändå är det långt från tråkigt. Tvärtom, ögonen flyger över sidorna och ibland kommer jag på mig själv att hoppa över stycken för att jag inte riktigt kan vänta på att få veta vad som ska hända.

Okej, den är spännande och trovärdig och lagom läskig. Nu lite om språket. Eftersom boken har hela sex huvudpersoner kan jag tänka mig att det har varit en utmaning att på ett bra sätt introducera dessa. Jag gillar lösningen. Och det märks att den ena författaren är van att skriva manus. Historien presenteras genom ett antal tydligt avgränsade scener som vävs ihop till en väl sammanhållen historia. Det gör att trots de många karaktärerna är det lätt att hänga med och det skapar extra spänning eftersom man tvingas byta perspektiv med jämna mellanrum.

Många som skrivit om cirkeln innan den kom ut har velat dra paralleller till framförallt den amerikanska succén Twilight. Den jämförelsen är jättekonstig. Twilight är framförallt en kärlekssaga. Cirkeln handlar om sex tjejer som ska rädda världen och om vänskapen dem emellan. En mer relevant jämförelse är i så fall Buffy och vampyrerna, som jag dessutom förstått är en stark inspirationskälla till bägge författarna.

Men även den jämförelsen är svår att göra. Även om vi i Sverige ibland känner oss väldigt amerikaniserade så finns stora skillnader på hur vi ser på tonåringar, kärlek och inte minst vad som är okej. Och även om Buffy och hennes vänner på ett sätt är ovanligt fria från den amerikanska idealbilden för hur tonåringar ska vara så tror jag att det generellt finns en större frihet att söka och experimentera med sin identitet i Sverige. Det är det positiva. Det negativa är att det finns ett slags konsensus om att starka känslor och alltför fantastiska monster är överdriva och att de inte får uttryckas med för stora superlativ. En svensk författare måste därför hela tiden väga varje ord så att det inte blir för överdrivet. Istället kan man arbeta mer med stämningar och andra mer subtila företeelser, vilket på ett sätt ofta gör att svenska romaner är mycket läskigare än amerikanska. Så även cirkeln i förhållande till Buffy.

På ett sätt känns därför Cirkelns hjältinnor mycket friare och starkare än Buffy och hennes vänner, samtidigt som hela historien är lite mer lågmäld och mer realistisk.

Eftersom jag alltid analyserar hjältesagor ett genusperspektiv så är Cirkeln inget undantag. En riktig hjälte ska vara någon som på något sätt befinner sig i utanförskap. Den ska vara utvald till mission, ett uppdrag, helst rädda världen. Den ska utsättas för tortyr och lidande på vägen mot sitt mål. Slutligen ska en hjälte nå återupprättelse, hämnd och rättvisa. Typiska hjältedrag är impulsivitet, styrka och handlingskraft. Om hjälten är en kvinna är det viktigt att detta inte ses som något konstigt i själva hjältesagan. Könet ska med andra ord vara oviktigt, det kunde lika gärna varit en man.

Än så länge har jag bara hittat en tjej bland alla hjälteberättelser som på riktigt uppfyller alla dessa krav. Nämligen Katniss Everdeen i trilogin om Hungerspelen. Och nu är ju Cirkeln bara första delen i en trilogi och jag har bara läst den en gång. Men känslan jag får är att än så länge ser det lovande ut. De sex tjejerna är sex vanliga tonåringar och flera av dem (men kanske inte alla) skulle utan vidare kunnat vara killar.

Och så en sista grej innan jag ger mitt samlade omdöme. Eftersom detta är en trilogi. Jag har en hang up när det gäller bokserier. Även om det finns en fortsättning så måste varje bok i en serie ha en början och ett slut. Detta klarar Cirkeln galant!

Författarna tillägnar boken till sina tonårsjag. Och jag kan bara säga grattis till alla tonåringar, men också alla vuxnas inneboende tonårsjag som får läsa den här boken. Jag gillar den och mitt samlade omdöme behöver bara fyra ord: Vill läsa fortsättningen nu!

Nu har den kommit!

I dag var jag och hämtade det. Paketet från bokhandeln som innehåller boken jag väntat på så länge. Det är CIRKELN jag pratar om såklart! Av Sara Bergmark och Mats Strandberg. En svensk fantasy om tonårshäxor. Så nu är det jag som dimper ned i soffan och förvandlas till en okontaktbar zombie för resten av kvällen. Jag försöker verkligen att inte ha för höga förväntningar. Medvetet har jag låtit bli att tjuvläsa alla smakprov som legat ute den senaste tiden. Om den är snygg? Såklart. Och vikten är väl avmätt.Vi hörs på andra sidan boken:-)

Mycket bättre att vara barn i dag än på 80-talet!

Jag har aldrig riktigt förstått det den där nostalgitrippen som många verkar göra när de ser tillbaka på hur det var att vara barn. Något slags sorglöst skimmer där allt handlade om lek och frihet. Själv avskydde jag att vara barn som pesten. Det passade mig inte alls. Att aldrig riktigt bli tagen på allvar. Att tvingas äta korv och makaroner eller i värsta fall pannkakor (vilket jag avskydde) när de vuxna fick franska ostar och parmaskinka (vilket jag älskade).

Värst av allt var när man var tvungen att sitta vid barnbord. Att behöva försöka konversera med helt ointressanta individer bara för att de råkade vara lika gamla som jag. Nej, jag ville sitta vid de vuxna och höra dem berätta om den senaste tekniska forskningen, fantastiska resupplevelser eller diskussioner om religionens vara eller icke.

Som tur är har jag lyckan att ha föräldrar som på riktigt förstår att en människa är en människa från födseln. De behandlade mig därefter och den enda gång jag egentligen kan minnas att jag känt mig sådär barnkränkt  i deras sällskap var när pappa försökte tvinga mig att äta hans otroligt äckliga levergryta.

Jag var helt enkelt inte gjord för att vara barn och jag tyckte att det var fantastiskt att få fylla 30. Plötsligt kunde jag på riktigt tillåtas vara den jag alltid varit. Plötsligt lyssnar folk på vad jag säger och tar mina råd på allvar.

Nu har jag själv en fantastisk unge på snart tre år. Och det stod fullständigt klart redan från födseln att hon ärvt såväl min barnkränkta rebelliska själ som min mans tjuriga envishet. Det går helt enkelt inte att behandla henne som ett barn, för hon är en självständig, fri och mycket, mycket envis person.

Men det finns några saker jag avundas henne. För även om barn idag också blir ständigt kränkta på grund av att de är små och saknar erfarenhet så tror jag att det på det hela är mycket roligare att vara barn i dag. Den barnkultur som vuxit fram är fantastisk, mycket tack vare att vi 70 och 80-talister haft förståndet att aldrig sluta leka. Det finns ett utbud av film, tv, radio, teater och böcker som tar barn på allvar på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inskrivet till och med i förskolelagen att barnen har rätt till inflytande över sin tillvaro. Leksakerna är klart bättre och det finns internet.

Kanske var det enklare förr, men det är definitivt roligare nu. Och jag hoppas, hoppas att min dotter ska få se tillbaka på sin barndom med det där löjliga sorglösa skimret som jag aldrig fått uppleva, trots att hon blir behandlad som ett barn av oss trångsynta vuxna.

Lättsam HIgh School Scifi Action

Jag gillar High School filmer. Och jag gillar Scifi. I am number four är bägge delarna, så what´s there not to like.

John Smith AKA numer four är ingen vanlig gymnasieelev. I stället är han en av nio tonåringar som flytt från planeten Lorien. De nio har speciella krafter och jagas av en annan ras, Mogadoriens. Filmen börjar med att nummer tre dödas och nu står John på tur.

Det här är en klassisk lättsam film utan överraskningar. Mystisk pojke kommer till skola. blir kompis med den mobbade nörden vars döde far var ufo-freak. Lite kärlek uppstår när John träffar Sara, vars stora passion är att fotografera. Och så dyker Mogadorierna upp och actionscenerna tar över. En lagom dos av det mesta för att vara en okej fredagsmysfilm av det absolut heteronormativa slaget helt enkelt.

Tyvärr har de lagt in en otroligt malplacerad monsterfight (ett alltför vanligt fenomen i scifi-filmer) som förstör actionscenerna i slutet. Men i övrigt är den som sagt helt okej.

Mockingbird - när individualism och dekadens får styra

Många Scifiberättelser handlar om hur robotar eller datorer blir allt smartare. Och så blir det maktkamp och krig mellan maskiner å ena sidan och mänskligheten å den andra. 2001, Terminator och Matrix är bara några exempel på denna rädsla för vad maskiner kan åstadkomma.

Men tänk i stället om det inte uppstår en maktkamp. Tänk om människorna helt självmant ger alltmer ansvar och makt till maskinerna, för att i stället kunna ägna sig åt att finna sitt inre verkliga jag och meditation. Detta i kombination med en stor dos droger och alkohol för att stå ut med tristessen som följer av att inte göra något meningsfullt.

Detta är verkligheten i Walter Tevis bok Mockingbird från 1980. Här har individualismen dragits till sin yttersta spets. I denna framtid anses det oartigt att fråga någon annan om dess handlingar. Rules of Privacy styr människorna och gör att alla undviker varandras blickar. Från tidig ålder lär sig barnen mantrat Dont ask: relax. Det är förbjudet att bo tillsammans med någon under en längre tid och Quick Sex har ersatt alla andra sexuella relationer.

Tre personer spelar huvudrollen i denna historia. En självmordsbenägen robot, som är annorlunda jämfört med alla andra robotar, då han fått en tidigare levande människas alla minnen och tankar. Han är programmerad att inte kunna ta livet av sig och leva för evigt. En kvinna som lyckats fly från samhällets uppfostringsprogram och därför kan tänka självständigt. En man, som av en slump lyckats lära sig att läsa.

Det här är en riktigt bra bok utan moraliska pekpinnar. Språket är väl avvägt och inte ett ord känns överflödigt. 30 sidor i den här boken innehåller lika mycket som andra romaner använder 200 sidor till. Framförallt gillar jag hur läsaren leds in i berättelsen. Att genom hur karaktärerna ger referenser till vår egen tid och verklighet låter författaren oss förstå bokens verklighet. Lite som en deckare där ledtråd efter ledtråd dyker upp.

Det här är en historia som vill säga något om samtiden. Förutom frågan om individualitetssamhället lyfter författaren upp hur viktig konsten att läsa är. I den här världen har den förmågan tappats bort. Inte ens robotarna kan läsa. Det har uppenbarligen skett stegvis, först genom att det blivit ett valbart ämne i skolan, för att i slutänden bli helt förbjudet då det riskerar att stimulera till interaktion och därmed strida mot the Rules of Privacy.

Just detta, att konsten att läsa glömts bort, lär vara ett av skälen till att Tevis skrev boken. Tevis, som själv var lärare, upptäckte att allt fler elever hade svårt att läsa. Boken gavs ut 1980 och just detta faktum spelar nog in. Detta var tiden före att alla hade datorer, före internet. Föreställningen om bokens död var stark. TV och 3D var vägen framåt. I dag kan nog de flesta ställa sig bakom att just förmågan att kunna läsa och skriva blir alltmer avgörande. Att inte kunna läsa innebär att man utesluts från stora delar av samhället, inte minst hela den virtuella världen.

Det här är en bok som jag önskar att jag läst i en bokcirkel eller i ett seminarium. För det här är en bok som är värd att analyseras och diskuteras. Varje delhändelse är värd att fundera över och jämföra med hur vårt eget samhälle fungerar.

Exempelvis detta med robotarna som är programmerade att utföra ett visst antal uppgifter. De är maskiner och är därmed begränsade. De kan inte utvecklas om de inte är programmerade till det. En värld som styrs av maskiner är därför dömd att sluta utvecklas. Samtidigt är även människorna programmerade att inte göra uppror. Hur kan det brytas? Och hur kan vi dra paralleller till vår egen värld?

Ett stort minus med denna bok är att den är väldigt könsstereotyp. Det är mannen som utvecklas och det är kvinnan som föder barn. Med detta sagt tycker jag att den är väl värd att läsa då den säger mycket om hur viktigt det är att ifrågasätta de normer och värderingar som råder i ett mänskligt samhälle.

Boken ingår i serien SF-masterworks.

I dag är det jättesynd om mig!

I dag tycker jag synd om mig själv. Ska strax till tandläkaren och laga ett gigantiskt stort hål. I en visdomstand. Var på undersökning förra veckan och eftersom jag generellt sett tycker att det är kul att få veta hur saker och ting funkar visade tandläkaren mig hur hålet ser ut med en liten spegel.

Det skulle jag aldrig gjort. För sedan ville jag inte gå hem för det bor monster i min mun. Det var alldeles svart av bakterier och mjukt och svampigt. Och plötsligt förstod jag varför det känts som att det fastnat en mjuk brödbit som inte går att få bort hur jag än borstar. Karies betyder nämligen att tanden löses upp och blir mjuk och svampig. Nu ska det bort och förhoppningsvis går det bra.

För några år sedan hade jag sådan sprutskräck så jag lagade inte ett, utan fyra hål (varav ett djupt) utan bedövning. Gör inte det! På skalan vad som gör ont kan jag säga att det är i paritet med att föda barn, med skillnaden att det går väsentligt mycket fortare att laga en tand. Så nu blir det bedövning.

Vad som däremot inte går att bedöva är hörseln. Jag tycker ljuden från allt som tandläkaren för in i munnen är obeskrivliga på det där klassiska krita-mot-svarta-tavlan-sättet. Ibland har jag med mig musik och spelar på högsta volym för att slippa höra eländet. Och borren är naturligtvis det värsta.

Fast det värsta är ändå att behöva betala för att ha ont. Vågar inte tänka på hålet i kassan och önskar att tänder någon gång i framtiden ska ses som vilken del av kroppen som helst och omfattas av den allmänna sjukförsäkringen.

Det enda som tröstar mig när jag går till tandläkaren är att min tandläkare är den bästa i världen. Hon är supercool. Om jag inte hört av mig på alltför länge ringer hon. Och så säger hon med sin djupa altstämma ”Anna, nu är det dags…”

Taken - stereotyp action utan överraskningar

Pappa frånskild pensionerad spion. Dotter 17 år åker med väninna till Paris. Blir bortrövad av albaner och såld till mellanösternmän som sexslav.

Har vi sett den förut? Gick nyss på TV som söndagsfilm på TV4. Jag gillar bra action ochnär jag såg att Luc Besson skrivit manus så tänkte jag att den kan vara värd att se. Men nej, den var i ärlighetens namn dötrist. Inte en enda överaskning. Allt gick som på räls och alla de mörka mellanösternmännen flög till höger och vänster när den hämndlystne amerikanen dundrade fram som en uppretad noshörning. Stereotypt i kvadrat och ur alla aspekter.

Och när det finns så många bra eller halvhyfsade actionrullar. Nej, bättre kan ni TV4!

Ghost World

Det här är en riktig feel good-film i lugnt tempo med skön musik, snygga miljöer och harmoniskt foto. För alla er som gillar filmer i stil med Amelie från Monmartre och Juno är denna ett måste. Hur jag hittills lyckats missa denna pärla från 2001 är ett mysterium.

Enid och Rebecca är två coola outsiders som precis slutar high school när filmen börjar. Vi får följa dem  under sommaren som följer. Svårare än så är det inte.

Redan från bildruta ett vet jag att jag kommer att gilla den här filmen. Och kan det bli annat än bra med en trio bestående av Thora Birch, Scarlett Johansson och Steve Buscemi i rollistan. Dessutom är filmen snygg in i minsta detalj och jag kan erkänna att jag vill ha varendaste plagg som Enid har på sig.

Stort tack till Filmmedia.se som uppmärksammade mig på filmens existens,