I dag tycker jag synd om mig själv. Ska strax till tandläkaren och laga ett gigantiskt stort hål. I en visdomstand. Var på undersökning förra veckan och eftersom jag generellt sett tycker att det är kul att få veta hur saker och ting funkar visade tandläkaren mig hur hålet ser ut med en liten spegel.
Det skulle jag aldrig gjort. För sedan ville jag inte gå hem för det bor monster i min mun. Det var alldeles svart av bakterier och mjukt och svampigt. Och plötsligt förstod jag varför det känts som att det fastnat en mjuk brödbit som inte går att få bort hur jag än borstar. Karies betyder nämligen att tanden löses upp och blir mjuk och svampig. Nu ska det bort och förhoppningsvis går det bra.
För några år sedan hade jag sådan sprutskräck så jag lagade inte ett, utan fyra hål (varav ett djupt) utan bedövning. Gör inte det! På skalan vad som gör ont kan jag säga att det är i paritet med att föda barn, med skillnaden att det går väsentligt mycket fortare att laga en tand. Så nu blir det bedövning.
Vad som däremot inte går att bedöva är hörseln. Jag tycker ljuden från allt som tandläkaren för in i munnen är obeskrivliga på det där klassiska krita-mot-svarta-tavlan-sättet. Ibland har jag med mig musik och spelar på högsta volym för att slippa höra eländet. Och borren är naturligtvis det värsta.
Fast det värsta är ändå att behöva betala för att ha ont. Vågar inte tänka på hålet i kassan och önskar att tänder någon gång i framtiden ska ses som vilken del av kroppen som helst och omfattas av den allmänna sjukförsäkringen.
Det enda som tröstar mig när jag går till tandläkaren är att min tandläkare är den bästa i världen. Hon är supercool. Om jag inte hört av mig på alltför länge ringer hon. Och så säger hon med sin djupa altstämma ”Anna, nu är det dags…”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar