Ruth (Keira Knightly), Kathy (Carey Mulligan) och Tommy (Andrew Garfield) växer upp på en engelsk internatskola i slutet av 1970-talet. Kathy och Ruth är bästa vänner, men när Kathy börjar visa intresse för den mobbade Tommy blir Ruth svartsjuk och så är triangeldramat i gång. Fast nu är inte Hailsham vilken internatskola som helst. Barnen är skapade för en enda uppgift, nämligen att donera sina organ när de blivit vuxna. I bästa fall klarar kroppen fyra donationer.
Det här är en vacker dystopi om svartsjuka, omöjlig kärlek och utan minsta strimma till hopp. Det värsta med själva historien är personernas absoluta passivitet och brist på vilja att revoltera mot sitt öde. Trots att Tommy och Kathy älskar varandra låter de Ruth komma emellan. Och de accepterar utan vidare sin plikt att donera sina organ. Jag ska inte sticka under stol med att denna passivitet gör mig heligt förbannad.
Även om jag blir arg på att personerna i den här berättelsen inte tar tag i sitt eget öde så håller jag med SvDs recencent om att denna passivitet och uppgivenhet känns skrämmande relevant. Just denna uppgivenhet driver tusentals fattiga människor i syd att donera delar av sig själva till rika i nord. Och inte så lite påminner surrogatmödrarnas situation i Indien om barnen på den engelska internatskolan. På den andra sidan finns dödsjuka människor och personer som kan ge vad som helst för att få bli föräldrar. Frågan är vad vi har rätt att göra för att överleva.
Själva filmen är välspelad och oerhört vacker. Det är en bra film, som jag absolut inte tycker om. Visst är verkligheten ofta precis så här grå och hopplös. Men jag gillar inte filmer utan någon som helst känsla av hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar