Många Scifiberättelser handlar om hur robotar eller datorer blir allt smartare. Och så blir det maktkamp och krig mellan maskiner å ena sidan och mänskligheten å den andra. 2001, Terminator och Matrix är bara några exempel på denna rädsla för vad maskiner kan åstadkomma.
Men tänk i stället om det inte uppstår en maktkamp. Tänk om människorna helt självmant ger alltmer ansvar och makt till maskinerna, för att i stället kunna ägna sig åt att finna sitt inre verkliga jag och meditation. Detta i kombination med en stor dos droger och alkohol för att stå ut med tristessen som följer av att inte göra något meningsfullt.
Detta är verkligheten i Walter Tevis bok Mockingbird från 1980. Här har individualismen dragits till sin yttersta spets. I denna framtid anses det oartigt att fråga någon annan om dess handlingar. Rules of Privacy styr människorna och gör att alla undviker varandras blickar. Från tidig ålder lär sig barnen mantrat Dont ask: relax. Det är förbjudet att bo tillsammans med någon under en längre tid och Quick Sex har ersatt alla andra sexuella relationer.
Tre personer spelar huvudrollen i denna historia. En självmordsbenägen robot, som är annorlunda jämfört med alla andra robotar, då han fått en tidigare levande människas alla minnen och tankar. Han är programmerad att inte kunna ta livet av sig och leva för evigt. En kvinna som lyckats fly från samhällets uppfostringsprogram och därför kan tänka självständigt. En man, som av en slump lyckats lära sig att läsa.
Det här är en riktigt bra bok utan moraliska pekpinnar. Språket är väl avvägt och inte ett ord känns överflödigt. 30 sidor i den här boken innehåller lika mycket som andra romaner använder 200 sidor till. Framförallt gillar jag hur läsaren leds in i berättelsen. Att genom hur karaktärerna ger referenser till vår egen tid och verklighet låter författaren oss förstå bokens verklighet. Lite som en deckare där ledtråd efter ledtråd dyker upp.
Det här är en historia som vill säga något om samtiden. Förutom frågan om individualitetssamhället lyfter författaren upp hur viktig konsten att läsa är. I den här världen har den förmågan tappats bort. Inte ens robotarna kan läsa. Det har uppenbarligen skett stegvis, först genom att det blivit ett valbart ämne i skolan, för att i slutänden bli helt förbjudet då det riskerar att stimulera till interaktion och därmed strida mot the Rules of Privacy.
Just detta, att konsten att läsa glömts bort, lär vara ett av skälen till att Tevis skrev boken. Tevis, som själv var lärare, upptäckte att allt fler elever hade svårt att läsa. Boken gavs ut 1980 och just detta faktum spelar nog in. Detta var tiden före att alla hade datorer, före internet. Föreställningen om bokens död var stark. TV och 3D var vägen framåt. I dag kan nog de flesta ställa sig bakom att just förmågan att kunna läsa och skriva blir alltmer avgörande. Att inte kunna läsa innebär att man utesluts från stora delar av samhället, inte minst hela den virtuella världen.
Det här är en bok som jag önskar att jag läst i en bokcirkel eller i ett seminarium. För det här är en bok som är värd att analyseras och diskuteras. Varje delhändelse är värd att fundera över och jämföra med hur vårt eget samhälle fungerar.
Exempelvis detta med robotarna som är programmerade att utföra ett visst antal uppgifter. De är maskiner och är därmed begränsade. De kan inte utvecklas om de inte är programmerade till det. En värld som styrs av maskiner är därför dömd att sluta utvecklas. Samtidigt är även människorna programmerade att inte göra uppror. Hur kan det brytas? Och hur kan vi dra paralleller till vår egen värld?
Ett stort minus med denna bok är att den är väldigt könsstereotyp. Det är mannen som utvecklas och det är kvinnan som föder barn. Med detta sagt tycker jag att den är väl värd att läsa då den säger mycket om hur viktigt det är att ifrågasätta de normer och värderingar som råder i ett mänskligt samhälle.
Boken ingår i serien SF-masterworks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar