I måndags var det världspremiär för filmen Kyss mig i Visby. Mörkret hade precis sänkt sig över den medeltida staden och St Nickolai ruin som denna kväll fick agera biosalong. Det enda ljuset kom från bioduken och några utsatta kandelabrar i den omgivande trädgården. Filtar var utlagda, vilket behövdes denna kylslagna julikväll under årets Almedalsvecka.
Mina förväntningar på filmen var rätt höga, efter att ha läst intervjun i Filter med Josefin Tengblad som står bakom filmen.
Och jag är glad att säga att jag inte blev besviken. För över bioduken rullar i sakta mak en sällsamt vacker kärlekshistoria fram. Den handlar om Mia, i början lyckligt förlovad med mannen M. men så ställs allt på ända när hon träffar Frida. Jag tänker inte säga mer än så, för jag vill verkligen att alla som har möjlighet ska få se den här filmen med samma förutsättningar som jag fick.
Däremot tänker jag tala om att detta är en film där det inte yttras ett enda onödigt ord. Dialogen har skurits ned och istället är det kameran som får berätta. Det görs med många nära, intima bilder. Med vackra bilder. Med välgjorda bilder. Och jag blir lycklig. För jag måste erkänna att en av anledningarna till att jag ser så lite svensk film är att jag ofta tycker att de är lite hafsigt och taffligt gjorda. Men här har tid lagts och mycket kärlek. Och det känns.
Detta är en kärleksfull. Punkt. Men det är klart att det inte vore rätt att kommentera denna film utan att nämna det uppenbara att vi äntligen fått en riktig kärleksfilm som på ett okrystat sätt skildrar ett lesbiskt/bisexuellt par. Detta är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ska säga att jag ofta blir besviken på filmer som försöker skildra kärlek som ligger utanför heteronormen. Jag var till exempel inte alls förtjust i den oscarsnominerade filmen The Kids Are Alright som var både krystad och förstördes av att den ena av mammorna plötsligt var otrogen med barnens biologiska fader.
Men Kyss mig klarar det som så många andra gått bet på. Det här är en genuin historia om två människor som blir kära och svårare än så är det inte. Eller snarare, precis så svårt är det.
Så kära läsare. Se denna film. Det är både du och den värd!
Andra recensioner finns på: DN och SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar