Mamma, nu kommer Osteoblasterna!

- Mamma, mamma, nu kommer osteoblasterna! Utropar förtjust min 2,75-åriga dotter. För alla som inte vet det är osteoblasterna en sorts benceller som ser till att det byggs mera skelett i kroppen. Detta skulle hela vår familj kunna svara på både baklänges och framlänges, mitt i natten om så krävdes. För hemma hos oss rullar Albert Barillés En cellsam historia flera timmar varje dag. Och avsnittet om skelettet är för närvarande den absoluta favoriten. Minst tre gånger på raken får vi följa hur osteoblaster och osteoklaster tävlar om att bygga upp och bryta ned skelettet.

En cellsam historia består av 24 avsnitt av äventyr som utspelar sig inne i kroppen. Det är den tredje delen av de tecknade serierna Il était une fois från 80-talet. Figurerna Lill-Sten, Psi och roboten Metro finns naturligtvis med. Särskilt gillar jag när vaccinet som sprutas in tar sig i form av tusentals med Metro-robotar som anfaller det farliga bakterierna.

Jag är själv uppvuxen med framförallt rymdserien Il était une fois, men även en cellsam historia, så det är med inte så lite nostalgi som jag ser om dessa serier. Och det är kul att se att de fortfarande håller. Visst märks det på språket och musiken att det är 80-tal, men själva animén är fortfarande lika snygg. Det här är helt klart en serie för alla åldrar. Sedan är jag en stor förespråkare av populär-kultur som ett av de bästa sätten att lära sig på. Det är en win-win så mer rolig TV och film åt folket!

Sucker Punch Sucks Big Time

Mamma och syster mördas av styvpappa. Baby Doll placeras på en sluten anstalt för unga tjejer. Fast i Baby Dolls värld har anstalten har en annan sida. Det är en strippklubb, där tjejerna tvingas dansa och utföra annat för att tillfredställa kunderna. När Baby Doll får veta att hon dessutom ska lobotomeras om fem dagar bestämmer hon sig för att rymma och ta de andra tjejerna med sig. Varje gång Baby Doll dansar förflyttas tjejerna till en parallell drömverklighet som på olika sätt hjälper dem att nå friheten.

Det här är en riktigt dålig film och jag kan faktiskt inte hitta något som räddar den på en enda punkt. Filmens tre lager, det vill säga verkligheten, fantasin och fantasin i fantasin är i dagens filmer och tv-serier långt från ett ovanligt grepp och räcker inte för att rädda den här filmen. Replikerna, de få som är, levereras styltigt. Storyn är rörig. Effekterna staplade på varandra. Musiken öronbedövande.

Och då har jag inte ens nämnt det största problemet med filmen. För det här är den mest sexistiska skit jag sett på länge. Det är tjejer i kortkort som ska vara någon slags hjältar, det är gubbar i kostym som röker cigarr. I parallellvärlden är kjolarna ännu kortare och klackarna skyhöga när de slåss mot drakar och tyskar i skitiga uniformer. Och mitt i allt detta uppmanas tittaren till att ta kontroll över sin verklighet och slåss om det behövs.

Jag är inte riktigt lika snäll som DN i sin recension av denna film, där den fick en tvåa. En stor varningstriangel ska upp för denna film. Och att trailern är bättre än filmen säger kanske det mesta.

Graceling

Minns ni the Storyteller? En fantastisk brittisk serie från slutet av 80-talet där en man satt framför brasan och berättade sagor och äventyr för sin hund. Jag älskade the Storyteller och känslan i magen som bara en riktigt bra berättare kan ge. Precis den känslan får jag när jag läser Kristin Cashores Graceling.

Graceling utspelar sig i de sju konungarikenas värld, där några få människor föds med särskilda gåvor. De både beundras och utnyttjas av de styrande kungarna. Katsa, vars gåva är att kunna döda, är en av dem. När historien börjar har Katsa fått nog av att utnyttjas som kungens dödsbringande sändebud. Tillsammans med sina vänner skipar hon rättvisa i hemlighet genom att rädda oskyldiga som hamnat i trångmål.

Från första sidan griper språket tag i mig och jag sugs in i berättelsen. Den är skriven som en saga, vilket genast får mig att vilja krypa ihop under en filt framför brasan och dricka te och äta scones med massor av lemon curd, smör och ost. Det är hästar, slott och svärd. Och så lite lagom med romantik.

Lite seg blir boken i andra halvan, där det blir lite väl mycket kamp mot naturens krafter för min smak. Och jag undrar i ärlighetens namn vad det är med författares förkärlek för svåra bergspassager i vinterskrud. Men när naturen är besegrad tar historien fart igen.

Jag tycker alltid att det är lika spännande att se hur en författare ska få ihop en historia när hjälten är en kvinna, särskilt när det finns en romans med i bilden. Får hon vara en riktig hjälte eller är hon först och främst märkt av sitt kön? Kommer romansen att ta över? Det finns många fällor att gå i.

Jag tycker nog i slutänden att Cashore klarar det ganska bra. Katsa lyckas göra sig fri och låter inte kärleken hindra henne från sin mission. Ett minus är att det i boken påpekas hur unik Katsa är, hur ovanligt det är i den här världen med kvinnor som slåss eller håller på med ekonomiska spörsmål. Och det är klart att Katsa kan ses som en feministisk förkämpe som vill ändra på detta och göra kvinnorna starka och fria. Detta gör dock att Katniss Everdeen från Hunger Games-trilogin fortfarande är ohotad som den främsta kvinnliga hjälten i böckernas/filmernas värld.

Slutligen är det detta med slut i böcker som är delar av en serie. Jag anser att en bok ska kunna tala för sig själv, även om det är en del av trilogi eller hur många delar det nu är. Det ska finnas en början och det ska finnas ett slut. Här får Cashore med beröm godkänt. Det är ett riktigt bra slut i denna bok som ändå öppnar för en fortsättning. Jag ser nu fram emot att läsa Fire, som är bok nummer två i denna serie.

De farliga mumintrollen

Det här är kanske något av det märkligaste inlägg jag sett på internet, att mumintrollen skulle vara djävulens  avkomma. Mannen som gjort analysen har inte bara kopplat sina bevis till bibelcitat, utan faktiskt gått igenom hela persongalleriet i mumindalen. Plötsligt känner jag en brinnande lust att sätta upp anslag med mumintroll var jag än går.

Säg, infinner sig inte känslan av helvetet när man ser denna bild;-)

Coolaste skon är rättvis!

Varför välja när det går att få allt på en gång? Har köpt nya skor till barnet. Och valet var helt självklart. För Ethletics för inte bara årets snyggaste barnsko, den är dessutom rättvis och miljömärkt. Tyget i skon är Fairtrade certifierad och ekologisk. Sulorna är gjorda av 100% naturgummi FSC certifierat. Både gummiproducenterna på Sri Lanka samt fabriken i Pakistan deltar i detta fair trade projekt, där en del av intäkterna går tillbaka till de anställda och deras familjer.

Stoppa denna sunkiga reklam!

Jaha, så var det dags att komma i form till sommaren. Det har klädkedjan Jack&Jones tagit fasta på i deras nya kampanj Enter The Fitness Club. Kolla på videon och vidta eventuella åtgärder. För sunkigare än så här blir det inte. Jag utgår från att de som är ansvariga för kampanjen kalkylerat med en protestvåg, allt annat är otänkbart. Kan tänka mig att man tänkt ungefär så här: "Nu retar vi upp alla feministfittor och då får de riktiga männen upp ögonen för vårt varumärke". Ok, jag gick i fällan, för detta är allt annat än ok!

127 h

Det är inte mycket som lockar mig att se 127 h. Ytterligare en Robinson Crusoe, en ensam man som slåss mot naturen. Och jag gillar egentligen inte monologformen särskilt mycket. Så det tog emot. Men jag hade ju bestämt mig för att se alla de 10 filmer som nominerats för en Oscar i kategorin Bästa film. Så det var bara att bita ihop. Och det måste jag säga att generellt så håller 2010 års Oscarsnominerade filmer väldigt hög klass, så även127 h.

Känslan av äventyr och utmaning förstärks av det snygga fotot. Musiken fulländar bilden. Monologen funkar. Och när det är som allra mörkast bryts dippen av med nattsvart humor som sitter som en smäck. Det som slutligen får mig att kapitulera är att den är inspelad i Canyon-lands, vilket kanske är den vackraste platsen på den här planeten. Doften av sten, öken och sol strömmar emot mig. Det finns värre platser att gå i närstrid med döden på.

Jag gillar verkligen den här filmen. Tror till och med att jag kan tänka mig att se om den. Och så längtar jag oerhört mycket till Canyon-lands.

Varning för fallna änglar och amerikanskt helylle!

Sextonåriga Nora Grey, en plugghäst, möter sin första kärlek, den mörke arrogante Patch. Fast först avskyr hon honom. Fast hon dras ändå till honom, för det är något som är annorlunda med honom. Och det stämmer. Patch är nämligen inget mindre än en fallen ängel.

Hush, hush och efterföljaren Crecendo, skrivna av Becca Fitzpatrick, är två i raden av alla dessa fantasykärleksromaner som vänder sig till Young Adults. En kategori som jag nu plöjt igenom bok efter bok det senaste halvåret.

Själva idén att skriva om fallna änglar tycker jag känns som en spännande variation. Annars är det mest vampyrer och varulvar som dominerar denna typ av böcker. Den fallna ängeln och även Nefilim, en korsning mellan ängel och människa, är väsen omgivna av massor av spännande myter. Inte minst vimlar det av referenser i Bibeln. Detta kunde ha blivit bra.

Istället måste jag erkänna att jag blev oerhört besviken. Visst, böckerna är lättlästa och går rasande fort att komma igenom. De är tillräckligt spännande för att funka som läsning på buss och tunnelbana, om än fruktansvärt babbliga. Dessutom känns det i bägge böckerna som att allt händer på de sista 50 sidorna, medan de 350 första sidorna är som ett babbligt, rörigt förspel.

Inte blir det bättre av att huvudpersonen, Nora, upplevs som fruktansvärt korkad. Och att ta på sig några genusglasögon är helt meningslöst. Det räcker med att konstatera att i dessa böcker är tjejer tjejiga och killar killiga samt totalt heteronormativa på alla sätt. Amerikansk hellylle kryddat med lagom farliga killar.

Och nu en varning för spoilers i detta stycke. Jag har väldigt svårt för böcker som inte kan stå på egna ben. Jag kan tycka att det är helt okej att en bok insinuerar att det ska komma en efterföljare. Men jag tycker ändå att varje bok är värd ett eget avslut, så att läsaren själv kan välja om den vill läsa nästa del eller ej. Den första boken, Hush, hush, har ett slut. Så inte Crecendo. Den slutar mitt i ett slagsmål. Så jag inser att trots att jag egentligen tycker att de här böckerna är rätt dåliga så kommer jag med all säkerhet att läsa nästa del, bara för att få veta hur det slutar. Så därför ber jag nu innerligt om att författaren inte planerar att detta ska bli en 20-böckers-serie.

Två veckor med Buffy

Buffy och vampyrerna. Det väcker inte så lite nostalgikänsla. Buffy kom precis när jag tagit studenten. Så följdes vi åt under mina år på universitetet. Buffy gick i perfekt tid på eftermiddagen, när tentapuggandet kändes som tyngst. Men så tog Buffy slut och jag tog min examen och började jobba. Sedan har jag inte tänkt så mycket på henne.

Men ju mer jag hängt på film och tv-bloggar, desto fler minnen har det väckt. För det är många som skriver om Buffy. Särskilt som kvinnlig förebild. Och som feminist och populärkulturfantast är naturligtvis Buffy en av de främsta karaktärerna att fundera över. Så jag bestämde mig för att se om serien, men nu i ett svep. Så det har jag gjort. Det har tagit två veckor där varje ledig minut lagts på de sju säsongerna av Buffy.

Det har varit 154 avsnitt gånger 45 minuter fyllda med vampyrer, demoner och starka kvinnliga förebilder. Det har varit intensivt. Och som alltid när jag ser en serie i ett svep slås jag av hur annorlunda rytmen i historien upplevs. Det som upplevs som segt när man ser ett avsnitt i veckan går dramatiskt fort när allt serveras på ett bräde. Att se en tv-serie i ett svep är som att läsa en audiovisuell bok. Det blir en följeslagare under en ganska lång tid och är på ett sätt mycket mer tillfredställande än en film på två timmar.

Men Buffy nu då. Hade lite svårt att komma in i första säsongen. Blev smärtsamt påmind om hur märkt den är av sin tid. Musik, kameravinklar, klippning, kostym, smink allt andas 90-tal och tidigt 00-tal. Samtidigt som jag insåg att Buffy är ett utmärkt tidsdokument. Det var sådär vi födda nära 1980 såg ut när vi var mellan 15-25 år.

Det som också gör att jag hade lite svårt att komma in i serien är att Buffy är ganska töntig i början. Inte alls så där cool och rebellisk som jag mindes henne. Istället gör hon allt för att passa in. Vara som alla andra (tjejer). Med i hejarklacken, pratar smink, kläder och pojkar. Även de andra karaktärerna är extremt töntiga i början. Willow osäker och stammande, Xander brottas med att vara så killig/manlig som möjligt. Allt andas heteronormativitet och en längtan att uppfylla den amerikanska helyllemodellen.

Men ju längre in i serien jag kommer, desto mer inser jag att det är detta som är det stora genidraget i Buffy. Sakta men säkert växer karaktärerna. Jag vill inte säga att de blir vuxna, utan ser det snarare som att karaktärerna gör upp med fler och fler av de självpåtagna kulturella normer som binder oss människor. När säsong sju närmar sitt slut har Willow gjort upp med heteronormen och är tillsammans med en annan kvinna. Xander har accepterat att det är okej att alla runt omkring honom är kvinnor med superkrafter. Hans superkraft består i att vara en lojal vän och att vara den roliga. Buffy gör en gång för alla upp med manssamhället och ändrar villkoren för framtidens vampyrjägarsläkte.

Som kvinnlig actionhjälte är Buffy inte helt klockren. Själva hjältehistorien följer de fyra stegen: utanförskap, utvald till mission, offer och lidande, återuppståndelse. (Har skrivit om detta tidigare angående hjältinnan Katniss Everdeen i Hungergames.)

Det Buffy faller på är att hon framstår som annorlunda jämfört med andra tjejer i hennes närhet. Hon är lite konstig, en bråkstake. Buffy är inte bara Buffy, utan det understryks att hon är en kvinna och en annorlunda sådan. Här skiljer hon sig från Katniss Everdeen i Hungergames. En person vars kön är oviktigt för själva historien.

Sedan kan jag inte låta bli att reflektera över kostym och smink, eftersom det varierar så från säsong till säsong. I vissa säsonger är Buffy extremt kvinnlig och sexig. Det är mycket läder och det är tajt. I andra är hon mest klädd i praktiska träningskläder som ger den bästa möjligheten att vinna i de tuffa slagsmålen mot demonerna.

Det finns mycket att säga om Buffy och alla de karaktärer som omger henne. Men här och nu vill jag avsluta med en jämförelse med vad dagens 15-25-åringar har att välja på när det gäller tv-serier med kvinnliga huvudkaraktärer. Just nu finns det väl egentligen  som dominerar: Veronica Mars och Vampire Diaries. Veronica mars lämnar jag än så länge därhän, har bara sett ett fåtal avsnitt. Serien gjorde ett blekt intryck och föll mig inte i smaken.

Vampire Diaries har jag däremot både följt och senare sett i ett svep. Och det är bara att konstatera att jämfört med Buffy är Vampire Diaries ett gigantiskt steg tillbaka. Elena, den kvinnliga huvudkaraktären är en amerikansk helylletjej som väljer den snälla, lojale vampyren Stephan framför den betydligt mer oberäknelige vampyren Damon. Elena gör aldrig fel, aldrig uppror mot samhällets normer. Och hon är snygg och populär och alla tycker om henne. Boring! Där Buffy är en serie om rebeller, vänskap, personer som växer och utvecklas med tiden, där är Vampire Diaries en ren chic litt fantasy med den heterosexuella kärleken i centrum.

Till sist vill jag bara rekommendera alla att se om Buffy och vampyrerna. Inte minst den underbara dialogen i framförallt säsong tre och fyra är värd alla dessa välspenderade timmar!

Jag vill också vara med i Barda!

Är det något jag vill föra vidare till min dotter så är det min passion för fantasy-Scifi. Jag vill mata min dotter med äventyr och rebelliska hjältar, starka kvinnliga förebilder och upproriska sagoväsen. Det föder glädje, kreativitet och förståelse för hur vårt samhälle fungerar. Inte minst skapar det förståelse för hur de olika politiska maktcentra fungerar som styr vår värld.

Därför blir jag lika glad varje fredagkväll när min dotter kryper upp i mitt knä för att se veckans avsnitt av Barda. Barda är ett rollspel där barn och vuxna deltar. Det utspelar sig i Barda och Nandor. Barnen söker till Barda genom att skicka brev till barnkanalen och tilldelas rollkaraktärer med olika förmågor. Med hjälp av ledtrådar och magi från häxor, trollkarlar och andra ska de hjälpa till att störta den onde Nigor.

Min dotter älskar Barda. Jag älskar Barda. Och jag blir lycklig av att se ytterligare exempel på att utvecklingen när det gäller barnkultur tagit många steg framåt de senaste 20 åren. Jag vill också vara med i Barda!

Mens a la Disney - kommentar överflödig

Black Swan

Svansjön. Dans och musik. Fantastiska kostymer, homoerotik och skräck. Nathalie Portman. Detta borde jag gilla. Förväntningarna är höga när filmen startar. Och den är bra, rysligt bra.

Men bara för att en film är bra betyder inte att man gillar den. Black Swan är en sådan film för mig. Hur jag än vänder och vrider på den så hittar jag inga direkta fel. Den är bildskön, manus är välskrivet, Portman gör kanske en av de bästa rollprestationerna någonsin. Tempot är bra, inte en död sekund, musiken förgyller. Den är otäck, får mig att rysa. Den är grym och vacker. Men ändå. Det är något som skaver. Något som säger mig att den här filmen kommer att lägga sig i högen med geniala klassiker som man bör ha sett, men som jag inte kommer att se om. Kanske är den för felfri. För precis som huvudkaraktären är den rent av anorektisk i sin strävan efter perfektion.

Jag tror att om jag hade sett den här filmen för 10-12 år sedan så hade jag älskat den. Då befann jag mig i ett stadie i livet då jag slukade genifilm som lördagsgodis. Gärna rysk sådan. Men nu är den sortens film för tung, för svår. Jag orkar inte ta den till mig. Jag vill ha populärkultur, amerikansk glättighet och hoppfulla, snyftiga slut. Så till alla er som gillar mästerverk säger jag grattis. Själv inväntar jag en annan fas i livet innan jag ger den en ny chans.

På gatan lurar ondskefulla chokladmuffins

Jag är en chokladknarkare. Nej, fel Det senaste året har jag förvandlats till en godisjunkie. Jag suger i mig godis, chips, chokladpraliner och bakelser på min väg genom livet. Jag blandar högt och lågt. Jag backar inte för de mest väldesignade bakelserna från NKs prisbelönta konditor och tackar inte nej till den sunkigaste skumtomten från 7 eleven.  

Så en vanlig torsdag framför TVn. Förra torsdagen faktiskt. Navy CIS på för fullt. Som vanligt önskar jag att jag var som Abby i sitt  coola källarlabb. Plötsligt. Påsen med 300 gram fingodis från Hemköp i Mörby Centrum (måste ha Stockholms bästa lösgodisdisk) är slut. Det är också mina sex vita rostade mackor med våldsamt mycket smör och salami, som jag klämt med jämna mellanrum för att balansera det söta. Ångest. Illamående. Brödsvullen. Och sockerhög. Okej, jag mår inte bra av detta. Och även om jag ibland kan känna att jag har en skyldighet att visa alla de där duktiga vältränade människorna som äter som anorektiker att det faktiskt är helt ok att äta gårdagens chips till frukost, så behöver jag en paus.

Så jag slutar. Och låt mig då förtydliga att det inte bara är renodlat godis som jag slutar med. Nej, jag slutar med allt: godis, chips, juice, bakelser, salami, mjukt bröd. Jag slutar till och med ha smör på mina knäckebrödsmackor. Ett undantag gjorde jag och det var att jag fick äta två små hembakta semlor. En i måndags när jag bakade dem och en på själva fettisdagen. Men de var fyllda med osockrade hallon och rivet äpple. Och en liten klick vispgrädde.

En månad är målet. Jag är nu inne på dag åtta. De första tre dagarna är ganska enkla, för då minns jag fortfarande illamåendet från torsdagsnatten. Men sen…Händerna skakar, huvudet spricker och jag kan inte fokusera på någonting. Överallt luktar det förbjudna. Det nybakta brödet vid bageriet, lösgodiset i mataffären, till och med de vidriga sockermunkarna på pressbyrån ser lockande ut. När jag passerar Vasastans främsta cupcake-butik, springer de ondskefulla muffinsarna ut och dansar schottis framför mina glasyrtörstande ögon.

Jag till och med drömmer om socker. Där tvingas jag ta på mig en skogshuggarrutig scoutskjorta för att jag vägrar äta upp en chokladmoussebakelse. Med hallonmousse inuti. Runt omkring mig står alla mina facebookvänner och hetsar. Men jag väljer skjortan.

Det riktiga testet kom i går kväll, då jag hade köpt hem glass till min dotter som låg hemma i 40 graders feber. Ben och Jerrys New York Super Fudge Chunk! Vet ni vad den innehåller? Chokladbitar. Och vita chokladbitar. Och chokladdoppade mandlar. Och chokladglass. Jag slickade inte ens av skeden innan jag ställde in den i diskmaskinen!

Så nu sitter jag här med mina knäckebrödsmackor utan smör och bara tomat på och ett glas vatten. Och jag hör hur de prasslande påsarna lurar i de mörkaste hörnen. Men jag är redo och min hämnd är ljuv…

TRON: LEGACY - perfekta filmen efter en lång arbetsdag

Slutet av 80-talet. Pappa äger dataspelsföretag. Pappa upptäcker dataspelsvärld. Pappa försvinner. 20 år senare. Sonen rik, till följd av ärvt företag, outsider. Pappans företagspartner får ett meddelande från pappan. En adress. Sonen hittar adressen och hittar porten in i dataspelet. Resten kan ni lista ut själva.

Tron är en riktigt snygg film utan några som helst överraskningar. Tempot är högt och replikerna levereras oklanderligt precis med så jämna mellanrum att man inte hinner tröttna på de lagom långa scenerna späckade med action och coola effekter. Här finns snygga slagsmålsscener, snabba motorcyklar och flygande färdkoster. Alltihop ackompagnerat av en lång 80-talsinspirerad musikmatta utan slut. Det här är den perfekta filmen att se efter en lång arbetsdag toppad med hämtning på dagis, middag och nattning av barn. Den kräver ingen eftertanke men är underhållande och snygg nog för att man ska hålla sig vaken hela filmen.

Jag gillar den. Storyn är ultratunn. Men i kategorin dussinfilm är den helt ok! 

Vem är Juholt?

Okej, jag erkänner. Jag vet absolut inget om Håkan Juholt. Och då brukar jag ändå tycka att jag är hyfsat insatt i svensk politik med tillhörande skvallersfär. Men det är bara blankt när jag hör hans namn. Det kan absolut vara en fördel. Det kan innebära en chans till nytänkande och förändring för socialdemokratin. När jag läser kommentarerna framträder två helt olika bilder. Å ena sidan är han sympatisk och vågar sticka ut. Känns lovande. Å andra sidan är han en skicklig maktspelare. Lurig, säger någon. Känns typiskt (manlig) sosse. Så vilket är det?

Mest fascinerande är ändå hur media hanterar frågan som redan avgjord. ”Vi har just fått veta att det är Håkan Juholt som blir ny partiledare.” Så sa journalisten i rapport straxt efter att valberedningen berättat om sitt förslag. Jaha? Så vad ska då de 350 ombuden pyssla med i tre dagar på extrakongressen i slutet av mars? Eller som Stig Malm kommenterar det hela ”Vi är 350 ombud som ska sitta där en fredag, lördag och söndag. Att åka dit och bara ha ett namn att välja på, det gjorde man i Sovjet för femtio år sedan.”

Kommer kongressen acceptera att det bara finns ett förslag, eller kommer det nu att komma in en hög med motnomineringar. Detta kan bli hur spännande som helst.

15 april...

Jag ryser! Och längtar till den 15 april när boken äntligen släpps. Tills dess hänger jag på författarnas nystartade facebooksite. Där har nu Engelsforsbladet dykt upp. My God, snacka om att inramningen är lockande. Och jag sväljer betet. Alla gånger och med öppna ögon.

Den här vill jag se!

Snälla, snälla, jag vill ha en Brontesaurus!

Hunger Games - jag är fast

Okej, så nu har jag läst Hunger Games - igen. Vid det här laget är jag uppe i fem genomläsningar av denna trilogi. Sedan i julas bör tilläggas och ja, jag HAR hunnit läsa annat också. Men jag är fast.

Så kort om storyn: Hunger Games utspelar sig i en dystopisk framtid där de människor som överlevt krig och naturkatastrofer bor i landet Panem. Panem är uppdelat i 12 distrikt och en styrande stat kallad The Capitol. Distrikten står för produktion, The Capitol för yta och glamour. För sisådär 75 år sedan gjorde distrikten uppror mot den rådande makten, men slogs brutalt ned. För att påminna om The Capitols suveräna makt genomförs hungerspelen varje år. Från varje distrikt lottas två ungdomar  mellan 12 och 18 fram. Dessa 24 personer stängs sedan in i en arena. Tävlingen är över när det bara finns en överlevande kvar. Hela tävlingen följs med tv-kameror 24 timmar om dygnet och följs av hela befolkningen. I det fattiga distrikt 12 bor Katniss Everdeen 16 år, tillsammans med sin mamma och lillasyster Prim. När Prim blir utlottad att vara med i hungerspelen tar Katniss hennes plats och historien börjar.

De här böckerna innehåller precis allt jag gillar med Scifi när den är som bäst. Politik, glamour, dystopi, action och lagom mycket kärlek. En kvinnlig hjälte som är den coolaste hjälte jag sett sedan Beatrix Kiddo i Kill Bill. Hon är ung, arg och tvekar inte att bryta mot korkade regler. Här finns ytlig, galen glamour sida vid sida med hopplös fattigdom. Genom Katniss ögon är det nära till hands att se vår egen värld, där en minoritet av världens befolkning roar sig på bekostnad av den stora producerande massan. Likaså dras den tv-sända dokusåpan till sin spets. Hunger Games är helt enkelt en suverän spegel av vår egen samtid.

Sedan kan jag ju inte låta bli att ta på mig genus-glasögonen. Och även då blir jag glad. För Katniss är Katniss. Att hon råkar vara just en hon är inget som är viktigt för för själva historien. Däremot är det viktigt för alla de ungdomar som läser böckerna, för bättre förebild är svårt att hitta.

Hunger Games består av de tre böckerna Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay av Suzanne Collins.

Var går gränsen för individens okränkbarhet?

Tre kärnkraftbomber i tre amerikanska storstäder. En misstänkt terrorist och väldigt lite tid. En FBI-agent som säger sig vägra tortyr som förhörsmetod. Så börjar Unthinkable, en film som ställer frågan: Är det någonsin rätt för ett land att utsätta enstaka personer för tortyr för att skydda flertalet? Och vem är beredd att göra smutsjobbet?

Det här är en film som dröjer sig kvar. FBI-agenten, spelad av Carrie-Anne Moss, låter sin gräns för vad som är okej flyttas fram genom hela filmen. Till sin hjälp har hon en tidigare dömd förhörsledare, spelad av Samuel L Jackson, känd för att alltid få fram svaret från sina förhörsoffer. Och vi förstår snart varför. Metoderna som används ligger i skalan mellan omänskliga till rent djävulska. Men i takt med att tortyren förvärras, så ökar förståelsen och sympatin för förhörsledaren. Och föraktet för dem som bara står vid sidan av och inte tar ställning.

Det här är en riktigt bra thriller, om än inget mästerverk. Det jag saknar är en fördjupning av FBI-agenterna som står vid sidan av, ger order och bara ser på. Behållningen ligger framförallt i Samuel L Jacksons tolkning av förhörsledaren och de frågor som vi som ser filmen tvingas ställa oss.

Dessvärre kommer inte Moss upp i samma nivå och det blir ett problem. I en debatt där individens okränkbarhet står mot massans överlevnad kräver två likvärdiga advokater. Så är inte fallet. Det som framförallt oroar mig är hur den här filmen tas emot av ett redan terror-skrämt USA. Det blir alldeles för lätt att säga att det är ok att offra ett fåtal för att rädda den stora massan. Samtidigt ska ju USA vara landet framför andra som hävdar individens rätt.

Trots denna brist är filmen absolut sevärd. Kanske inte den bästa fredags-mys-filmen. Men gärna en söndagseftermiddag för eftertanke.

Coolaste actionhjälten just nu

Så här på internationella kvinnodagen vill jag passa på att hylla den just nu coolaste actionhjälten: Katniss Everdeen i Hunger Games-trilogin.

Ända sedan jag som student skrev om kvinnliga actionhjältar har jag varit på jakt efter just en sådan – en äkta actionhjälte som råkar vara kvinna. I bok efter bok, film efter film med kvinnliga huvudpersoner har jag hoppats, men de har alltid fallit på någon punkt. Men nu tror jag banne mig att jag hittat henne!

För att avgöra vem som får räknas som en ”äkta” actionhjälte finns ett antal kriterier som används inom filmvetenskapen. Och självklart kan man, ska man ifrågasätta dessa regler. Men det kan ändå vara kul att se att det går att ha en kvinna som hjälte. Något som filmvetenskapen ifrågasätter. Till att börja med ska hjältehistorian följa fyra steg:

1. Utanförskap. Kan vara självvalt. En rebell som genom sina handlingar avgör hela samhället framtid. Rebellen ska rädda samhället, men gör det genom att agera utanför samhällets lagar och regler. Den bästa actionhjälten är en syndabock, helst någon som en gång varit bäst men fallit i onåd.

Redan från början får vi veta att Katniss är en outsider. Hon räds inte att bryta mot de lagar och regler som förslavar landet Panems invånare för att hennes nära och kära ska överleva. Hon biter ihop och agerar. Hon är en fenomenal jägare och har otroligt god fysik, på sätt och vis oövervinnerlig. Hon vinner hungerspelen, men gör det på ett sätt så att hon faller i onåd.

2. Utvald till mission. Frågor som ”Varför jag?” är vanliga.

Hela andra och början av tredje boken handlar om hur Katniss förvandlas till Mockingjay, ledargestalten för motståndsrörelsen. En roll hon till slut accepterar.

3. Offer och lidande. Ofta finns inslag av långdragen tortyr av hjälten och dennes medhjälpare. Tidigare har hjälten framstått som oövervinnerlig, men nu är den en syndabock.  Lidandet innebär ingen förnedring för hjältens del. Istället gör tortyren att hjältefiguren stärks inför nästa steg i historien.

Katniss och hennes vänner blir i olika grad utsatta för tortyr i flera omgångar genom böckerna.

4. Återuppståndelse, hämnd och rättvisa.

För att balansera hjältens styrka och impulsiva handlingskraft, som klassas som typiskt maskulina karaktärsdrag inom hjältemyten, så har hjälten en eller flera medhjälpare. En medhjälpare får gärna ha mer feminina drag som att vara svagare, mer blödig, intelligent och begåvad. I Hunger Games är Peeta den främsta medhjälparen. En karaktär som beskrivs som oerhört begåvad och talför. Även om han är fysiskt stark så är han ganska osmidig. Han kan inte smyga sig fram genom skogen, klättra högt upp i träden, skjuta med båge, färdigheter som Katniss äger.

I de fall det förekommer kvinnliga hjältar är det vanligt att de kläs med kvinnliga attribut för att göra dem mer normala, mer kvinnliga. Det handlar oftast om kläder, smink, trånande kärlek. Och det är här det blir riktigt spännande i Hungergames-trilogin, där de styrande i landet Panem hyllar just ytlighet. Visserligen accepterar Katniss i viss mån att de klär, sminkar, skrubbar och gör om henne till oigenkännlighet. Samtidigt gör hon det med ett överseende förakt. Att de styrande inte förstår hur löjliga de framstår inför en svältande och lidande befolkning. En passage i andra delen kommenterar att hon tycker att det är synd att de ska raka hennes håriga ben. I tredje boken ställer hon sig oförstående till stylisternas kamp att dölja hennes ärr. Hon tycker om att känna att hon har levt. Ärren är en del av vem hon är.

Ytterligare en sak som skiljer Katniss från många andra hjältinnor är att det är vanligt att lyfta fram att hjältinnan särskiljer sig i förhållande till andra kvinnor i historien. Att om hon är fysiskt stark så är det för att hon är annorlunda. Detta är något som överhuvudtaget inte kommenteras i Hungergamestrilogin. Katniss är Katniss och hennes kön är oviktigt för historien.

Slutligen är det otroligt befriande med en kvinnlig actionhjälte som inte trånar efter män. I stället vägrar hon gång på gång att ta ställning till den romantiska kärleken, trots att omgivningen försöker tvinga henne. I stället är det vänskap och förtroende som betonas i relationerna till hennes närmaste. Först efter att hon fått sin hämnd kan kärleken få växa fram i lugn och ro.

Vad är egentligen en glamourpirat?

Glamourpiraten räds inga utmaningar. Glamourpiraten älskar drakar, monster och hemskheter. Glamourpiraten kommer från en familj med tjuriga vardagsrebeller, som vägrar att finna sig i idiotiska begränsningar, vare sig det handlar om felaktiga lagar eller kulturella (ab)normer. Glamourpiraten gör som den vill, för det jag vill det kan jag. Glamourpiraten har stil. En glamorpirat tvekar inte att kombinera den obligatoriska Jolly Roger hatten och sabeln med rosa paljettkjol och handväska. För glamourpiraten  är självklar, stark och helt enkelt den coolaste personen som bor på den här planeten!

Vardagsrebell

Att vara en vardagsrebell är att instinktivt vilja göra tvärtemot det massan vill, tycker och tänker. Att inte vilja bli infogad i någon grupp eller subgrupp, utan att stå själv. Ibland är det ensamt, frustrerande rent av. Men för det mesta är det ganska kul. En vardagsrebell har ett fåtal grundläggande utgångspunkter som ligger till grunden för vad som är viktigt på riktigt. I övrigt är det mesta ganska öppet och förändras beroende på sammanhang, eftersom det viktigaste är att säga emot varje given sanning. En vardagsrebell älskar att utmana sina egna ståndpunkter.

Jag är en vardagsrebell. Välkommen till min blogg!