Cirkeln - nu har jag läst den!

Nu har jag läst den! Cirkeln, den svenska fantasyboken som jag väntat på i månader, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och det här blir ett långt inlägg.

Kortkort om handlingen: Sex 16-åriga tjejer som absolut inte har något gemensamt mer än att de bor i avkroken Engelsfors får plötsligt veta att de besitter magiska egenskaper. De är häxor. Deras uppgift är att rädda världen och för att göra det måste de samarbeta.

Det här är den första svenska romanen jag läst sedan mitt barn föddes för snart tre år sedan. Det kändes faktiskt ovant i början. Att läsa en historia som utspelar sig i Sverige och inom ramarna för den kultur och de sammanhang som råder här. Det blir ännu tydligare genom författarnas träffsäkerhet när det gäller detaljer. Mitt absoluta favoritexempel finns på sidan 132 när en av huvudpersonerna besöker ortens spåtant:

”Det rasslar om Monas armband när hon rotar med något under bordet. Sedan börjar hon smörja in händerna. Vanessa hinner undra om det är någon slags magisk olja innan hon ser flaskan med alcogel.”

I vilket annat land skulle en spåtant ta fram en flaska med alcogel? Och i vilket annat land skulle en sextonåring tycka att det var det mest självklara i världen?

Andra typiska drag är huvudpersonernas reaktion på att magi existerar i verkligheten. Sådär typiskt skeptiskt utan några som helst överdrivna känslor åt något håll. Jag skulle vilja sammanfatta det som att hela boken rakt igenom känns väldigt trovärdig. Det som händer personerna i boken skulle faktiskt kunna hända vem som helst på riktigt.

Och ändå är det långt från tråkigt. Tvärtom, ögonen flyger över sidorna och ibland kommer jag på mig själv att hoppa över stycken för att jag inte riktigt kan vänta på att få veta vad som ska hända.

Okej, den är spännande och trovärdig och lagom läskig. Nu lite om språket. Eftersom boken har hela sex huvudpersoner kan jag tänka mig att det har varit en utmaning att på ett bra sätt introducera dessa. Jag gillar lösningen. Och det märks att den ena författaren är van att skriva manus. Historien presenteras genom ett antal tydligt avgränsade scener som vävs ihop till en väl sammanhållen historia. Det gör att trots de många karaktärerna är det lätt att hänga med och det skapar extra spänning eftersom man tvingas byta perspektiv med jämna mellanrum.

Många som skrivit om cirkeln innan den kom ut har velat dra paralleller till framförallt den amerikanska succén Twilight. Den jämförelsen är jättekonstig. Twilight är framförallt en kärlekssaga. Cirkeln handlar om sex tjejer som ska rädda världen och om vänskapen dem emellan. En mer relevant jämförelse är i så fall Buffy och vampyrerna, som jag dessutom förstått är en stark inspirationskälla till bägge författarna.

Men även den jämförelsen är svår att göra. Även om vi i Sverige ibland känner oss väldigt amerikaniserade så finns stora skillnader på hur vi ser på tonåringar, kärlek och inte minst vad som är okej. Och även om Buffy och hennes vänner på ett sätt är ovanligt fria från den amerikanska idealbilden för hur tonåringar ska vara så tror jag att det generellt finns en större frihet att söka och experimentera med sin identitet i Sverige. Det är det positiva. Det negativa är att det finns ett slags konsensus om att starka känslor och alltför fantastiska monster är överdriva och att de inte får uttryckas med för stora superlativ. En svensk författare måste därför hela tiden väga varje ord så att det inte blir för överdrivet. Istället kan man arbeta mer med stämningar och andra mer subtila företeelser, vilket på ett sätt ofta gör att svenska romaner är mycket läskigare än amerikanska. Så även cirkeln i förhållande till Buffy.

På ett sätt känns därför Cirkelns hjältinnor mycket friare och starkare än Buffy och hennes vänner, samtidigt som hela historien är lite mer lågmäld och mer realistisk.

Eftersom jag alltid analyserar hjältesagor ett genusperspektiv så är Cirkeln inget undantag. En riktig hjälte ska vara någon som på något sätt befinner sig i utanförskap. Den ska vara utvald till mission, ett uppdrag, helst rädda världen. Den ska utsättas för tortyr och lidande på vägen mot sitt mål. Slutligen ska en hjälte nå återupprättelse, hämnd och rättvisa. Typiska hjältedrag är impulsivitet, styrka och handlingskraft. Om hjälten är en kvinna är det viktigt att detta inte ses som något konstigt i själva hjältesagan. Könet ska med andra ord vara oviktigt, det kunde lika gärna varit en man.

Än så länge har jag bara hittat en tjej bland alla hjälteberättelser som på riktigt uppfyller alla dessa krav. Nämligen Katniss Everdeen i trilogin om Hungerspelen. Och nu är ju Cirkeln bara första delen i en trilogi och jag har bara läst den en gång. Men känslan jag får är att än så länge ser det lovande ut. De sex tjejerna är sex vanliga tonåringar och flera av dem (men kanske inte alla) skulle utan vidare kunnat vara killar.

Och så en sista grej innan jag ger mitt samlade omdöme. Eftersom detta är en trilogi. Jag har en hang up när det gäller bokserier. Även om det finns en fortsättning så måste varje bok i en serie ha en början och ett slut. Detta klarar Cirkeln galant!

Författarna tillägnar boken till sina tonårsjag. Och jag kan bara säga grattis till alla tonåringar, men också alla vuxnas inneboende tonårsjag som får läsa den här boken. Jag gillar den och mitt samlade omdöme behöver bara fyra ord: Vill läsa fortsättningen nu!