Det borde vara enkelt att skriva om den här filmen. För det är en enkel film utan några som helst krångligheter eller överraskningar. Det är USA under depressionens tid 1931. Den unge mannen Jacob Jankowskij läser till veterinär. Då hans föräldrar omkommer i en bilolycka slås hela hans värld sönder. Inga pengar finns att ärva och han står barskrapad på backen. Han ger sig av och hamnar av en slump på en cirkus där han får jobb som just veterinär. Han blir kär i en av artisterna, Reese Witherspoon, som råkar vara fru till cirkusdirektören, spelad av Christoph Waltz. Ett klassiskt romantiskt triangeldrama med andra ord.
Men det är inte så enkelt. För de som gjort filmen har valt att ge huvudrollen som Jacob till en av dagens största tonårsidoler, den 25-åriga Robert Pattinson. Patttinson som nu försöker göra sig fri från den roll som alla förknippar honom med, nämligen som vampyren Edward i filmkvintetten Twilight. Pattinson, som är så pass påpassad att man var tvungen att kalla in den brasilianska elitstyrkan för att skingra fansen vid inspelningen av del fyra i nyss nämnda kvartett.
Fansen, ja det handlar framförallt om tjejer i åldern 12-20 år. Och det är här det plötsligt blir riktigt intressant. För det är något med att ha tonårstjejer som fans som inte är okej. Plötsligt är det som att artisten eller skådespelaren inte är seriös, inte begåvad. ”Ja, Twilightsfansen kommer att älska det här” är kanske den mest typiska kommentaren. Och plötsligt är det inte så lite skämmigt att tycka något annat. För hur patetiskt är det inte att tycka om samma sak som en (hysterisk) tonårstjej?
Varför detta förakt? För det är rent förakt när C-G Karlsson recenserar Water for Elephants, där han konstaterar att filmen säkert kommer att gillas av Pattinsons fans, men att alla vi andra kan strunta i att se denna film. Svenska Dagbladet skyller allt på Pattinson. Mer nyanserad är Expressen.
Jag upptäckte dessutom till min stora förvåning att även jag själv smittats av detta förakt när jag var på premiären i går kväll. Det var en av dessa fåtal kvällar då vi hade barnvakt och jag och min man fick chans till en klassisk dejt med bio. Min man, som är väldigt romantisk av sig, ville se just en romantisk film. Så han valde Water for elephants, olyckligt ovetande om vem Pattinson är. I mitt stilla sinne tänkte jag att vi förmodligen kommer att vara bland de äldsta i salongen.
Så jag, min man och ungefär 300 tonårstjejer såg filmen tillsammans. Det var en intressant upplevelse i sig. När Pattinson gjorde entré på duken så vrålade hela salongen. ”Visst är han snygg” suckade tjejen bakom mig. När cirkusens elefant plågas av den koleriske direktören så formligen plaskar det av tonårstårar i hela salongen. Om Reese säger tjejerna ”Gud, alltså hon är ju 10 år äldre än han.”
Att förakta dessa stormande känslosvall, när vi istället borde tänka: Är det inte fantastiskt med folk som faktiskt vågar känna och dessutom ge uttryck för det? Inte den hårda, kontrollerade ofta cyniska yta som vi ”vuxna” lagt oss till med?
Så om själva filmen. I ärlighetens namn, den här filmen är helt okej och alla de tre huvudskådisarna gör en helt okej insats. Absolut inte fantastisk, men absolut sevärd. Den är snygg, dramatisk. Det är en lagom svulstig, romantisk kostymfilm. Och den är väldigt, väldigt romantisk. Det är en film som jag vet att mina föräldrar kommer att älska, särskilt min käre styvfar som kommer att gråta ikapp med tonårstjejerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar