Mamma, nu kommer Osteoblasterna!

- Mamma, mamma, nu kommer osteoblasterna! Utropar förtjust min 2,75-åriga dotter. För alla som inte vet det är osteoblasterna en sorts benceller som ser till att det byggs mera skelett i kroppen. Detta skulle hela vår familj kunna svara på både baklänges och framlänges, mitt i natten om så krävdes. För hemma hos oss rullar Albert Barillés En cellsam historia flera timmar varje dag. Och avsnittet om skelettet är för närvarande den absoluta favoriten. Minst tre gånger på raken får vi följa hur osteoblaster och osteoklaster tävlar om att bygga upp och bryta ned skelettet.

En cellsam historia består av 24 avsnitt av äventyr som utspelar sig inne i kroppen. Det är den tredje delen av de tecknade serierna Il était une fois från 80-talet. Figurerna Lill-Sten, Psi och roboten Metro finns naturligtvis med. Särskilt gillar jag när vaccinet som sprutas in tar sig i form av tusentals med Metro-robotar som anfaller det farliga bakterierna.

Jag är själv uppvuxen med framförallt rymdserien Il était une fois, men även en cellsam historia, så det är med inte så lite nostalgi som jag ser om dessa serier. Och det är kul att se att de fortfarande håller. Visst märks det på språket och musiken att det är 80-tal, men själva animén är fortfarande lika snygg. Det här är helt klart en serie för alla åldrar. Sedan är jag en stor förespråkare av populär-kultur som ett av de bästa sätten att lära sig på. Det är en win-win så mer rolig TV och film åt folket!

Sucker Punch Sucks Big Time

Mamma och syster mördas av styvpappa. Baby Doll placeras på en sluten anstalt för unga tjejer. Fast i Baby Dolls värld har anstalten har en annan sida. Det är en strippklubb, där tjejerna tvingas dansa och utföra annat för att tillfredställa kunderna. När Baby Doll får veta att hon dessutom ska lobotomeras om fem dagar bestämmer hon sig för att rymma och ta de andra tjejerna med sig. Varje gång Baby Doll dansar förflyttas tjejerna till en parallell drömverklighet som på olika sätt hjälper dem att nå friheten.

Det här är en riktigt dålig film och jag kan faktiskt inte hitta något som räddar den på en enda punkt. Filmens tre lager, det vill säga verkligheten, fantasin och fantasin i fantasin är i dagens filmer och tv-serier långt från ett ovanligt grepp och räcker inte för att rädda den här filmen. Replikerna, de få som är, levereras styltigt. Storyn är rörig. Effekterna staplade på varandra. Musiken öronbedövande.

Och då har jag inte ens nämnt det största problemet med filmen. För det här är den mest sexistiska skit jag sett på länge. Det är tjejer i kortkort som ska vara någon slags hjältar, det är gubbar i kostym som röker cigarr. I parallellvärlden är kjolarna ännu kortare och klackarna skyhöga när de slåss mot drakar och tyskar i skitiga uniformer. Och mitt i allt detta uppmanas tittaren till att ta kontroll över sin verklighet och slåss om det behövs.

Jag är inte riktigt lika snäll som DN i sin recension av denna film, där den fick en tvåa. En stor varningstriangel ska upp för denna film. Och att trailern är bättre än filmen säger kanske det mesta.

Graceling

Minns ni the Storyteller? En fantastisk brittisk serie från slutet av 80-talet där en man satt framför brasan och berättade sagor och äventyr för sin hund. Jag älskade the Storyteller och känslan i magen som bara en riktigt bra berättare kan ge. Precis den känslan får jag när jag läser Kristin Cashores Graceling.

Graceling utspelar sig i de sju konungarikenas värld, där några få människor föds med särskilda gåvor. De både beundras och utnyttjas av de styrande kungarna. Katsa, vars gåva är att kunna döda, är en av dem. När historien börjar har Katsa fått nog av att utnyttjas som kungens dödsbringande sändebud. Tillsammans med sina vänner skipar hon rättvisa i hemlighet genom att rädda oskyldiga som hamnat i trångmål.

Från första sidan griper språket tag i mig och jag sugs in i berättelsen. Den är skriven som en saga, vilket genast får mig att vilja krypa ihop under en filt framför brasan och dricka te och äta scones med massor av lemon curd, smör och ost. Det är hästar, slott och svärd. Och så lite lagom med romantik.

Lite seg blir boken i andra halvan, där det blir lite väl mycket kamp mot naturens krafter för min smak. Och jag undrar i ärlighetens namn vad det är med författares förkärlek för svåra bergspassager i vinterskrud. Men när naturen är besegrad tar historien fart igen.

Jag tycker alltid att det är lika spännande att se hur en författare ska få ihop en historia när hjälten är en kvinna, särskilt när det finns en romans med i bilden. Får hon vara en riktig hjälte eller är hon först och främst märkt av sitt kön? Kommer romansen att ta över? Det finns många fällor att gå i.

Jag tycker nog i slutänden att Cashore klarar det ganska bra. Katsa lyckas göra sig fri och låter inte kärleken hindra henne från sin mission. Ett minus är att det i boken påpekas hur unik Katsa är, hur ovanligt det är i den här världen med kvinnor som slåss eller håller på med ekonomiska spörsmål. Och det är klart att Katsa kan ses som en feministisk förkämpe som vill ändra på detta och göra kvinnorna starka och fria. Detta gör dock att Katniss Everdeen från Hunger Games-trilogin fortfarande är ohotad som den främsta kvinnliga hjälten i böckernas/filmernas värld.

Slutligen är det detta med slut i böcker som är delar av en serie. Jag anser att en bok ska kunna tala för sig själv, även om det är en del av trilogi eller hur många delar det nu är. Det ska finnas en början och det ska finnas ett slut. Här får Cashore med beröm godkänt. Det är ett riktigt bra slut i denna bok som ändå öppnar för en fortsättning. Jag ser nu fram emot att läsa Fire, som är bok nummer två i denna serie.

De farliga mumintrollen

Det här är kanske något av det märkligaste inlägg jag sett på internet, att mumintrollen skulle vara djävulens  avkomma. Mannen som gjort analysen har inte bara kopplat sina bevis till bibelcitat, utan faktiskt gått igenom hela persongalleriet i mumindalen. Plötsligt känner jag en brinnande lust att sätta upp anslag med mumintroll var jag än går.

Säg, infinner sig inte känslan av helvetet när man ser denna bild;-)

Coolaste skon är rättvis!

Varför välja när det går att få allt på en gång? Har köpt nya skor till barnet. Och valet var helt självklart. För Ethletics för inte bara årets snyggaste barnsko, den är dessutom rättvis och miljömärkt. Tyget i skon är Fairtrade certifierad och ekologisk. Sulorna är gjorda av 100% naturgummi FSC certifierat. Både gummiproducenterna på Sri Lanka samt fabriken i Pakistan deltar i detta fair trade projekt, där en del av intäkterna går tillbaka till de anställda och deras familjer.

Stoppa denna sunkiga reklam!

Jaha, så var det dags att komma i form till sommaren. Det har klädkedjan Jack&Jones tagit fasta på i deras nya kampanj Enter The Fitness Club. Kolla på videon och vidta eventuella åtgärder. För sunkigare än så här blir det inte. Jag utgår från att de som är ansvariga för kampanjen kalkylerat med en protestvåg, allt annat är otänkbart. Kan tänka mig att man tänkt ungefär så här: "Nu retar vi upp alla feministfittor och då får de riktiga männen upp ögonen för vårt varumärke". Ok, jag gick i fällan, för detta är allt annat än ok!

127 h

Det är inte mycket som lockar mig att se 127 h. Ytterligare en Robinson Crusoe, en ensam man som slåss mot naturen. Och jag gillar egentligen inte monologformen särskilt mycket. Så det tog emot. Men jag hade ju bestämt mig för att se alla de 10 filmer som nominerats för en Oscar i kategorin Bästa film. Så det var bara att bita ihop. Och det måste jag säga att generellt så håller 2010 års Oscarsnominerade filmer väldigt hög klass, så även127 h.

Känslan av äventyr och utmaning förstärks av det snygga fotot. Musiken fulländar bilden. Monologen funkar. Och när det är som allra mörkast bryts dippen av med nattsvart humor som sitter som en smäck. Det som slutligen får mig att kapitulera är att den är inspelad i Canyon-lands, vilket kanske är den vackraste platsen på den här planeten. Doften av sten, öken och sol strömmar emot mig. Det finns värre platser att gå i närstrid med döden på.

Jag gillar verkligen den här filmen. Tror till och med att jag kan tänka mig att se om den. Och så längtar jag oerhört mycket till Canyon-lands.