Studentrörelsens historia: kapitel 1

Valborg för fem år sedan. Jag och min man gick nöjda längs med vattnet mellan Slussen och Gamla stan. Klockan var solnedgång och brasorna hade just tänts runt om i staden. Det luktade eld och vatten. Stockholm när det är så vackert att det gör ont i hjärtat.

Vi hade just låst och larmat dörren till den svenska studentrörelsens hjärta, SFS kansli på Wollmar Yxkullsgatan. Från klockan sex på morgonen hade vi två ägnat hela dagen åt att måla en 5x5 meter stor monopolspelplan. För den fjärde maj skulle hela studentsverige braka loss i årets stora kampanj: Höj studiemedlet nu!

Jag arbetade som projektledare/utredare på SFS kansli under den här tiden och hade nämnda kampanj på mitt skrivbord. Och jag är än i dag otroligt stolt över vad vårt gäng åstadkom under sommaren 2006. Studenters ekonomi har ända sedan SFS startade 1921 varit en av studentrörelsens största frågor. Ständigt aktuell, ständigt debatterad. 2006 var inget undantag och eftersom det dessutom var valår var vårt mål extra tydligt. Vi ville ha löften från samtliga riksdagspartier om att de skulle höja studiemedlet under kommande mandatperiod.

Kampanjen blev fantastisk! Den brakade loss den fjärde maj då feta bokstäver på Aftonbladets debattsida skrek ut Vi MÅSTE få mer pengar! Runt om i hela landet höjdes studenternas röster om ett höjt studiemedel och på Sergels torg spelade riksdagspolitikerna studentmonopol, ett spel som i stort sett var omöjligt att vinna på grund av studenternas usla villkor. Vi startade en hemsida späckad med fakta, kampanjmaterial och en namninsamling att överlämna till dåvarande finansminister Pär Nuder (som för övrigt prydde mitten på vår monopolplan).

Hela sommaren syntes frågan om studenters ekonomi i alla former av medier. I Svenska dagbladets korsord från den 26 juli var det bilder från kampanjen och frasen som skulle listas ut var "Behöver mera klöver". Under Almedalsveckan utsågs SFS till en av de mest inflytelserika organisationerna i Sverige.

Så kära studenter, kårmuppar, kanslister och alla vi som någon gång varit aktiva, var stolta. För i dag är det Valborg och det är vår dag. Runt om i världen slåss studenter inte bara för sina egna utan för alla människors rättigheter. I Sverige har vi det bra, vi är bortskämda. Desto viktigare är det att vi fortsätter kämpa. För i slutänden handlar det inte om huvida studenter har pengar för att kunna finansiera sina studier. Det handlar om rätten till utbildning, till kritiskt tänkande och möjligheten att forma ett samhälle där alla människor kan vara med och påverka tillvaron. Det handlar om demokrati, helt enkelt!

Och så några nostalgibilder från vår/sommar 2006:

Monopolspel på turné. Här Uppsala.

Kårhuset Rindi ligger i Almedalen. Prytt med vårt budskap. Chalmers är de som tryckt upp veporna.

Politiker i debatt under Almedalsveckan.

Politiker i debatt under Almedalsveckan.

SFS ordförande lämnar över protestlistan till finansministern.

Pär Nuder i centrum på vårt studentmonopol.

Studentmonopolet i Almedalen.

Här tillverkas studentmonopolet.

Sergels torg...

Till sist. Vad blev egentligen resultaten av kampanjen? Här är några exempel:

• En direkt höjning av studiemedlet med 300 kronor per månad. Den totala höjningen under åren 2006 - 2010 blev cirka 800 kronor/månad. Mindre än vårt krav på 1500, men en bra bit på väg särskilt med tanke på att det var mitt under de värsta krisåren.
• Ett riksdagsbeslut på att tillsätta en studiesocial utredning som ska föreslå lösningar på studenters bristande trygget och ekonomi.
• Sex av sju riksdagspartier lovade inför valet att höja studiemedlet ytterligare under den kommande mandatperioden.
• Det blev en valfråga som diskuterades och plockades upp av media, bloggare, nyckelpersoner som Lotta Gröning, KG Bergström med flera.
• SFS argument plockades upp och debatterades av många andra debattörer.
• Inte bara studenterna, utan även högskolor och universitet tog ställning för en höjning, eftersom studenters ekonomi i slutänden påverkar studenters möjlighet att studera och därmed kvaliteten på utbildningen.
• Hela studentrörelsen var delaktiga i kampanjarbetet. Det bullrade rejält runt om i hela studentsverige.

Game of Thrones

Två avsnitt har nu gått av HBOs nya storsatsning Game of Thrones. Den bygger på Georg RR Martins episka fantasybokserie A Song of Ice and Fire som sägs vara ett av de främsta nutida fantasyverken.  Inte sedan filmatiseringen av Sagan om ringen har förväntningarna varit så stora. Har jag förstått. För jag skäms att säga det, men jag har faktiskt inte läst  A Song of Ice and Fire. Efter att ha sett de två första avsnitten av tv-serien inser jag att jag måste besöka SF-bokhandeln inom en mycket snar framtid.

Självklart är jag fast. Det är fantastiska miljöer och kostymer och castingen är välgjord. Inget att klaga på. Musiken är klassisk fantasy-musik, med den vanliga mixen av irländsk folkmusik och många stränginstrument. Det är en serie jag definitivt kommer att följa. Men jag har en invändning, som jag hoppas kommer att förändras ju längre in i serien jag kommer. Jag har nämligen svårt att förstå behovet av de långdragna våldtäktscenerna/ kränkande sexuella inslagen som varit i bägge de första avsnitten.

För några år sedan hade jag nog haft större överseende med denna typ av inslag, lycklig över att det överhuvudtaget görs en fantasyserie för TV. Men eftersom det nu på allvar börjar komma fram bra fantasy och science ficition med starka porträtt av kvinnor så känns det nödvändigt att ställa kraven högre.

Jag har förstått att i böckerna tillåts kvinnorna ta plats och är starka och komplicerade karaktärer. Det har inte framkommit i serien - än så länge. Och jag kommer också att läsa böckerna, inte bara därför, utan för att jag tycker att den verkar bra.

Alla dessa rabatter!

I dagens Metro står det att läsa om hur kunderna struntar i butikernas bonusar. En tredjedel av alla erbjudanden som går ut till oss med olika bonuskort används inte. Experterna tror att det beror på glömska. Tjosan! Glömska? Jag vet inte, men i mitt fall beror det på att jag tycker att de flesta erbjudanden är ganska ointressanta. Faktum är att jag går längre än så. Jag tycker att alla dessa erbjudanden och rabatter är fruktansvärt irriterande, onödiga och inger en falsk känsla av att jag som lojal kund får ta del av de gigantiska kedjornas vinster. När jag tänker efter blir jag faktiskt förbannad på att vi förväntas gå runt med tio, femton plastkort som ska dras i tid och otid för att "tjäna" några kronor hit eller dit.

För jag är inte en särskilt trogen kund. Jag köper de produkter som jag vill ha, antingen för att jag tror att de är bra, ibland för att jag blivit lockad av duktiga marknadsförare. Och så gillar jag bra service.Jag struntar i om jag handlar maten på Coop, Hemköp eller ICA. Jag är mer intresserad av innehållet i förpackningen. Detsamma gäller kläder, det är design, kvaliteten i tyget i förhållande till priset och produktionssättet som avgör, inte om det står HM, Gaultier eller Kuyichi på lappen. Sorry.

Tillbaka till rabattdjungeln. För bland alla de snåriga buskarna finns ett antal saker som jag skulle vilja lyfta fram. Som förvandlar ett till synes bagatellartat i-landsproblem till något större. Enligt artikeln i Metro är det alltså flera miljoner pengar som vi konsumenter inte utnyttjar. Och detta handlar bara om erbjudanden som är kopplade till bonuskorten. Lägg till alla andra rabatter och erbjudanden. Jag har några förslag på vad man göra med dessa pengar, plus de pengar som går åt till att trycka upp rabattkuponger:

1. Förbättra villkoren för de som tillverkar kläderna i de där länderna som vi ofta importerar från.
2. Höj ersättningen till alla bönder. De är de som ska ha kred, inte de gigantiska livsmedelskedjorna.
3. Sänk priserna (fast jag tror att det blir marginellt).

Och så till ett annat hatobjekt: Mängrabatten! Köp tre t-shirts till priset av två! Köp en dator och få cykeln på köpet! Prenumerera på fem nummer och få ett lyxigt set med tvålar! När jag ska köpa en ask med läkerol på pressbyrån frågar killen i kassan: Du vet väl att om du köper två askar så kostar det bara 25 kronor. Men stopp nu. En ask kostar 13,50 kronor. Hur kan 25 kronor någonsin bli mindre än 13,50? Behöver jag verkligen tre t-shirts? Och vad ska jag med ett lyxigt set med tvålar till?

Hallå! Var finns alla som pratar om klimatångest, miljö och inte minst risk för fetma när det kommer till mat och godis när det kommer till denna "på-köpet-konsumtion". För det måste vara den mest onödiga konsumtionen av alla.

Jag är en person som gillar att shoppa. Jag älskar att konsumera, jag erkänner det. Jag är ett barn av min tid på det sättet och det står jag för. Och jag försöker hitta en balans som gör att jag på ett lite lagom sätt kan leva med det. Men den här onödiga, påtvingade konsumtionen är det värsta jag vet.

Så här är mitt manifest:

- Inga mer bonuskort i min plånbok!
- Konsekvent vägra mängdrabatter, om jag inte på förhand tänkt köpa den erbjudna mängden!
- Självklart nej till reklam i brevlådan och per telefon.
- Alltid tacka nej till alla konstiga på-köpet-produkter, om jag inte i förväg tänkt köpa just denna produkt.

No strings attached

Känner du för en klassisk romantisk heteronormativ komedi utan några som helst överraskningar?  Då är No Strings Attached ett givet val. Lite som När Harry mötte Sally möter Fyra bröllop och en begravning.

Första gången de möts är på ett läger som fjortonåringar. Men det är först drygt 10 år senare som storyn på allvar rullar igång. Platsen är LA. Hon, en supersmart MIT-utbildad läkare, som är livrädd för förhållanden. Han, wanna be manusförfattare med en superkänd kvinnotokig pappa. De gör en deal, de ska bara ha sex med varandra, inget förhållande, inga bråk, ingen kärlek. Och jag antar att ni förstår hur det går.

Det är en helt ok film som gjord för fredagsmys hemma i soffan och Natalie Portman och Ashton Kutcher gör ett oklanderligt jobb i sina roller. Men jag rekommenderar starkt att vänta med att se den tills den kommer på DVD eller TV, för den är inte värd ett kostsamt biobesök. Och så håller jag med DNs recensent om att den är fruktansvärt könsstereotyp och heteronormativ. När kommer en romantisk amerikansk komedi som klarar att bryta detta och ändå klarar av att kännas mainstream? Eventuella tips mottages tacksamt.

Never let me go - apropå donationer

Ruth (Keira Knightly), Kathy (Carey Mulligan) och Tommy (Andrew Garfield) växer upp på en engelsk internatskola i slutet av 1970-talet. Kathy och Ruth är bästa vänner, men när Kathy börjar visa intresse för den mobbade Tommy blir Ruth svartsjuk och så är triangeldramat i gång. Fast nu är inte Hailsham vilken internatskola som helst. Barnen är skapade för en enda uppgift, nämligen att donera sina organ när de blivit vuxna. I bästa fall klarar kroppen fyra donationer.

Det här är en vacker dystopi om svartsjuka, omöjlig kärlek och utan minsta strimma till hopp. Det värsta med själva historien är personernas absoluta passivitet och brist på vilja att revoltera mot sitt öde. Trots att Tommy och Kathy älskar varandra låter de Ruth komma emellan. Och de accepterar utan vidare sin plikt att donera sina organ. Jag ska inte sticka under stol med att denna passivitet gör mig heligt förbannad.

Även om jag blir arg på att personerna i den här berättelsen inte tar tag i sitt eget öde så håller jag med SvDs recencent om att denna passivitet och uppgivenhet känns skrämmande relevant. Just denna uppgivenhet driver tusentals fattiga människor i syd att donera delar av sig själva till rika i nord. Och inte så lite påminner surrogatmödrarnas situation i Indien om barnen på den engelska internatskolan. På den andra sidan finns dödsjuka människor och personer som kan ge vad som helst för att få bli föräldrar. Frågan är vad vi har rätt att göra för att överleva.

Själva filmen är välspelad och oerhört vacker. Det är en bra film, som jag absolut inte tycker om. Visst är verkligheten ofta precis så här grå och hopplös. Men jag gillar inte filmer utan någon som helst känsla av hopp.

Blue Valentine - smärtsamt om desperat kärlek

En film om ett äktenskaps sista dagar. Så lanseras Blue Valentine med Oscarsnominerade Michelle Williams och Ryan Gosling i huvudrollerna. Och mer än så behöver inte sägas om handlingen.

Den här filmen gör ont att se. Den handlar om förlorad och desperat kärlek. När människor som egentligen älskar varandra inte ser varandra och varandras behov och en dag går det inte att reparera. Det är en fantastisk skildring, rå och den backar inte för något. Genom tillbakablickar får vi se hur de träffades. I mitten finns parets sexåriga dotter.

Filmen är mycket bra, går inte att säga annat. Såväl foto som dialog och skådespeleri sitter som en smäck. Finns inte mycket dåligt att säga om den annat än att den absolut inte passar som lättsam fredagsunderhållning. Och det är knappast syftet heller.

Water for elephants - romantik i kubik

Det borde vara enkelt att skriva om den här filmen. För det är en enkel film utan några som helst krångligheter eller överraskningar. Det är USA under depressionens tid 1931. Den unge mannen Jacob Jankowskij läser till veterinär. Då hans föräldrar omkommer i en bilolycka slås hela hans värld sönder. Inga pengar finns att ärva och han står barskrapad på backen. Han ger sig av och hamnar av en slump på en cirkus där han får jobb som just veterinär. Han blir kär i en av artisterna, Reese Witherspoon, som råkar vara fru till cirkusdirektören, spelad av Christoph Waltz. Ett klassiskt romantiskt triangeldrama med andra ord.

Men det är inte så enkelt. För de som gjort filmen har valt att ge huvudrollen som Jacob till en av dagens största tonårsidoler, den 25-åriga Robert Pattinson. Patttinson som nu försöker göra sig fri från den roll som alla förknippar honom med, nämligen som vampyren Edward i filmkvintetten Twilight. Pattinson, som är så pass påpassad att man var tvungen att kalla in den brasilianska elitstyrkan för att skingra fansen vid inspelningen av del fyra i nyss nämnda kvartett.

Fansen, ja det handlar framförallt om tjejer i åldern 12-20 år. Och det är här det plötsligt blir riktigt intressant. För det är något med att ha tonårstjejer som fans som inte är okej. Plötsligt är det som att artisten eller skådespelaren inte är seriös, inte begåvad. ”Ja, Twilightsfansen kommer att älska det här” är kanske den mest typiska kommentaren. Och plötsligt är det inte så lite skämmigt att tycka något annat. För hur patetiskt är det inte att tycka om samma sak som en (hysterisk) tonårstjej?

Varför detta förakt? För det är rent förakt när C-G Karlsson recenserar Water for Elephants, där han konstaterar att filmen säkert kommer att gillas av Pattinsons fans, men att alla vi andra kan strunta i att se denna film. Svenska Dagbladet skyller allt på Pattinson. Mer nyanserad är Expressen.

Jag upptäckte dessutom till min stora förvåning att även jag själv smittats av detta förakt när jag var på premiären i går kväll. Det var en av dessa fåtal kvällar då vi hade barnvakt och jag och min man fick chans till en klassisk dejt med bio. Min man, som är väldigt romantisk av sig, ville se just en romantisk film. Så han valde Water for elephants, olyckligt ovetande om vem Pattinson är. I mitt stilla sinne tänkte jag att vi förmodligen kommer att vara bland de äldsta i salongen.

Så jag, min man och ungefär 300 tonårstjejer såg filmen tillsammans. Det var en intressant upplevelse i sig. När Pattinson gjorde entré på duken så vrålade hela salongen. ”Visst är han snygg” suckade tjejen bakom mig. När cirkusens elefant plågas av den koleriske direktören så formligen plaskar det av tonårstårar i hela salongen. Om Reese säger tjejerna ”Gud, alltså hon är ju 10 år äldre än han.”

Att förakta dessa stormande känslosvall, när vi istället borde tänka: Är det inte fantastiskt med folk som faktiskt vågar känna och dessutom ge uttryck för det? Inte den hårda, kontrollerade ofta cyniska yta som vi ”vuxna” lagt oss till med?

Så om själva filmen. I ärlighetens namn, den här filmen är helt okej och alla de tre huvudskådisarna gör en helt okej insats. Absolut inte fantastisk, men absolut sevärd. Den är snygg, dramatisk. Det är en lagom svulstig, romantisk kostymfilm. Och den är väldigt, väldigt romantisk. Det är en film som jag vet att mina föräldrar kommer att älska, särskilt min käre styvfar som kommer att gråta ikapp med tonårstjejerna.