Jag försöker på allvar förstå debatten om att föra in skolk i betygen. Tydligen är gymnasiet först ut från och med i höst och i vår ska det gälla även höstadiet. När jag gick i högstadiet i början på 90-talet stod frånvaro med i betygen. Det var då all frånvaro, såväl giltig som ogiltig. Jag vet att det fanns en diskussion bland oss elever om hur detta påverkade när man sökte sommarjobb.
I vilket fall ledde detta till att vi utvecklades till mästerskolkare. Det går nämligen att skolka smart. Intyg från skolsyster gjorde att frånvaro kortare än en dag ströks. Närvarolistan sköttes ofta av en elev och gick ofta att förhandla med. Var det tillräckligt stora klasser och läraren tillräckligt trött kunde man svara ja åt någon annans räkning vid upprop. Knepen var otaliga och även om säkert många av lärarna såg mer än vi trodde så sades det inget. Så länge studieresultaten var goda. I klartext: vi med höga betyg klarade oss som vanligt och våra föräldrar kopplades aldrig in.
Jan Björklund säger själv i sin presskonferens att den här åtgärden inte kommer att ha någon effekt på de som storskolkar. Det vill säga de som inte bryr sig det minsta om det står i betygen. Där behövs andra åtgärdar. I stället ska det vara en varning för att förhindra småskolkare att bli storskolkare. Ett sätt för vuxna att tala om att det är fel att skolka. Och i Björklunds förslag är det bara den ogiltiga frånvaron som ska föras in.
Jag får inte riktigt ihop detta. För de som storskolkar är ju ofta de som har riktiga problem. Det kan handla om att de har det jobbigt hemma eller är utsatta för mobbing. Har du problem hemma hjälper det oftast inte om skolan rapporterar att du skolkar. Antingen bryr sig inte föräldrarna, eftersom det egentligen är de som har problem. Eller så bryr de sig på ett sätt som bara innebär en större börda för eleven. Är du mobbad så behöver du hjälp och inte bestraffning genom en frånvaromarkering i betyget.
Egentligen är det väl småskolkare på glid som Björklund är ute efter. Det vill säga elever som hamnar i "fel" gäng. Men det är då jag menar att jag tror att dessa elever är fullt kapabla till att skolka smart ända till den gräns då det är för sent. Det är inte den här sortens hjälp du behöver om du hamnat snett. Och det går faktiskt utmärkt för läraren att kontakta en elevs föräldrar utan att det förs in frånvaro i betyget.
Björklund menar att all sjukfrånvaro ska godkännas av föräldrar. Alltså, vi pratar i första steget om 16-20-åringar. Personer som i stort sett själva är vuxna. Vi pratar dessutom om gymnasiet, som mig veterligen fortfarande är frivilligt. Jag bara väntar på att Björklund ska föreslå frånvarorapportering även i högskolebetygen.
Allvarligt, hur lätt är det för föräldrar att på allvar gå i god för om ens sjuttonåriga barn har huvudvärk, har försovit sig eller på annat sätt är "giltigt" frånvarande? Och för övrigt känns det nästan kränkande att en person som är myndig ska behöva ett intyg från sin förälder. Nej, i rimlighetens namn bör samma regler gälla för gymnasiet som för högskolan. Studierna är frivilliga och det enda som påverkas av frånvaro är utbetalningen av studiemedlet.
Jag tycker att den här frågan är ett av de bästa exemplen på hur stressade politiker försöker komma till rätta med ett problem genom att kväva symtomen och på så sätt slippa ta itu med de verkliga problemen. Engagerade lärare som elever kan känna förtroende för, skolsystrar, ungas föreningsliv och bra fritidsgårdar är nog en betydligt bättre väg att gå. Att med ena handen skära ned på denna typ av verksamhet och med andra handen skärpa till ordningsreglerna är förmodligen sämsta möjliga kombination. Det kommer bara att drabba dem som behöver hjälpen bäst och de duktiga småskolkande plugghästarna som vet hur man tar sig runt regler och system kommer som vanligt att klara sig
Expressen SvD SR
