Jag hamnade härom natten i en väldigt intressant diskussion om yttrandefrihet. Det var framförallt två nära vänner till mig som drev diskussionen. Det är ofta så. I de där frågorna som är så voktiga, så grundläggande. Jag behöver helt enkelt få gå hem och fundera några varv för att verkligen känna efter vad som är kärnan i det jag känner.
För yttrandefrihet är utan tvivel en av de absolut viktigaste grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Inte minst som cineast och bokälskare är detta fullständigt avgörande. Individens och gruppens rätt att uttrycka sig går före det mesta.
Min vän är också yttrandefrihetens förkämpe nummer ett. Frågan är var jag själv drar gränsen. För jag håller med om att alla, och då menar jag verkligen alla, har rätt att uttrycka sin åsikt verbalt. Och alla ska ha rätt att mötas, demonstrera för sin sak, kunna ställa upp i fria val, allt detta kan jag skriva under på. Lagen ska vara glasklar på detta område.
Men sedan kommer nästa steg, och i Sverige stavas det statligt/lokalt stöd. Det vill säga skattefinansierade ekonomiska bistånd. Finns i formen av presstöd, föreningsstöd, kulturstöd och så vidare. Och det är här någonstans som jag och min vän är oense.
För min vän är konsekvent och menar att samma princip ska gälla här. Har samhället bestämt sig för att stötta press och föreningar så ska alla kunna få. Principen om yttrandefrihet som en garant för att stat, kommun, poöitiker inte blandar sig i och styr vad tidningar ska skriva, vilken verksamhet föreningarna ska bedriva. För att tala klarspråk: en Främlingsfientlig förening eller en extremistisk tidskrift ska ha rätt till stöd.
Jag förstår resonemanget men håller inte med. Tror jag, bör tilläggas. För jag tänker att det är skillnad mellan lagstadgade rättigheter och skyldigheter å ena sidan och tillfälliga samhälliga insatser å andra sidan. För åtminstone är föreningsstöd ingen lagstadgad rättighet. Föreningsstöd är något som omprövas varje år av politiker. Reglerna ändras över tid, beroende på vilka normer och värderingar som styr samhället. Och så måste det få vara. Sedan kan jag som liberal tycka att stat och kommun ska styra föreningsstödet/presstödet så lite som möjligt. Helt enkelt för att politiker omöjligen kan förutse alla de former av engagemang och ideer som edempelvis unga människor har. Ett fritt stöd främjar människors kreativitet och initiativförmåga.
Sedan kan man givetvis fråga sig om samhället ska ge stöd till kultur och föreningar överhuvudtaget. Det är en särskilt berättigad fråga när man ser att pengarna skulle kunna användas till viktiga saker som sjukvård och skola. Fast tittar man på hur otroligt lite pengar det handlar om och hur mycket det ger i form av initiativ och demokratiutveckling så är det rent ut sagt dumt att inte satsa pengarna. För det handlar främst om pengar till barn och unga. Unga som saknar resurser och på det här sättet kan förverkliga sina egna ideer utan att exempelvis föräldrar eller andra närstående ska godkänna deras val. Det handlar om att lära sig ansvar, skapa sig frihet, att stå på egna ben.
Så min slutsats just nu blir: jo, det är ok att ställa vissa grundläggande krav på föreningarna/tidningarna som får ekonomiskt stöd. Och just nu innebär de kraven att man är öppen, demokratisk och inte kränker alltför många personer. Som sagt, dessa krav kan förändras. Men den lagstadgade rätten att yttra sig fritt, den ska gälla i alla lägen. Alla
lägen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar