Vi behöver alla leka!

I dagens SvD finns en artikel om fri lek som är en av de bästa inläggen i genusdebatten jag läst på länge. Jag vet att många vuxna tycker att det är viktigt att barn får leka utan att vuxna blandar sig i. Och det är klart, jag tror också att barn behöver få vara i fred. Ensamma, utan att vare sig andra barn eller vuxna blandar sig i. Särskilt när barnet varit på förskolan hela dagen eller hela familjen varit på dagsutflykt. Då tror jag att barnet behöver få vara i fred och bestämma över sin egen värld, skapa sina egna regler och på så sätt ta en paus från alla intryck.

Men att barn skulle leka bättre och mer fritt utan att vuxna är med? Minns ni verkligen inte själva hur det var? De stränga reglerna, hierarkin, vem som fick säga vad och vilka som vågade säga emot. Snällhet, omtänksamhet och ödmjukhet är inget vi föds med, det är ett lika inövat beteende precis som elakhet och mobbing.

Jag tror att vi behöver leka över genreationsgränserna. Jag menar inte att jag som vuxen ska gå in och styra leken helt. Men genom att jag som vuxen per automatik sitter högre i hierarkin än det mest populära barnet, så kan jag ifrågasätta regler, slänga in nya perspektiv som barnen då tvingas ta ställning till. Att tillsammans skapa den där kreativa leken där faktiskt allt är möjligt och där vi vuxna lär oss minst lika mycket som barnen.

Min dotter går som de flesta svenska barn på förskola. När vi leker tillsammans hemma är hon pirat med svärdet i ena handen och handväskan i den andra. Hon är äventyrare som åker till djungeln och hälsar på tigrar för att sedan duka fram en kullinarisk picknick som alla djuren får smaka av. Hon är doktor och plåstrar om alla sina gosisar som brutit benen som i nästa ögonblick blivit friska och fått superkrafter och kan flyga. Det finns inga gränser i de lekarna som hon själv får styra.

På förskolan leker hon med de större tjejerna och då är det mammapappabarn för hela slanten, på det klassiska sättet med de vanliga reglerna. Det enda som förändrats sedan jag var liten är att skilsmässan införts i leken. Vilket visar att det är just en spegling av verkligheten. Och missförstå mig inte jag tycker inte att det är något fel i detta, tvärtom. Jag tycker att det kan vara en alldeles utmärkt lek. Men inte kan det kallas vare sig särskilt fritt, nytänkande eller kreativt. Och det har definitivt inget med pedagogik att göra.

Det finns ytterligare ett problem med att vuxna går in i leken bara när en konflikt uppstår. För en person som inte själv är med, är det oerhört svårt att förstå alla de förvecklingar som lett till konflikten. Dessutom leder det ofta till att de barn som är mest verbala och bäst på att framställa sin sak går vinnande ur rättsprocessen när den vuxna deklarerat sin dom. Precis som i konflikter mellan vuxna. Är den vuxne med i leken är det lättare att se vad som hänt och enklare att använda det språk som gäller för just den här leken.

Jag tror alla sorters lekar behövs. Men framförallt tror jag att barn och vuxna behöver leka mer tillsammans. Och vilken plats kan vara bättre än just förskolan där de vuxna är experter på just olika perspektiv och pedagogik.

Lyssna även på denna debatt i Studio 1om barns lek