Arkitektskolan - 10 år senare och allt är sig likt

Såg ni kulturnyheterna i går? Där sitter Leif Brodersen, ansvarig för arkitektskolan i Stockholm, och säger på fullt allvar att han känt till den skandalösa situation som studenterna befinner sig i under två års tid. Men snälla Leif! Jag var student på KTH arkitektur från hösten 1999 till våren 2001. I stort sett varje dag under två års tid satt jag inne i ditt och dina kollegors rum och berättade om hur katastrofalt dåligt allt fungerade på denna statusutbildning. Hur lärarnas bemötande fick studenterna att springa storgråtande från redovisningar. Hur de så kallade lärarna, som egentligen är yrkesverksamma arkitekter, underkände studenter som inte hade tid att vänta på sin handledning fyra timmar efter utsatt tid.

Eftersom jag vägrar att finna mig i att bli behandlad som livegen hoppade jag av mina studier. Via mitt studentpolitiska engagemang och nära vänner har jag följt skolan på avstånd under 10 års tid och kan konstatera att det inte skett någon som helst förbättring.

Trots att jag i grunden är en optimist undrar jag om inte det bästa vore att lägga ned skolan och starta om allt från grunden. Avskeda ledningen, se till att det krävs pedagogisk kompetens och kännedom om högskolelagen för att man ska få handleda studenterna.

Så kära studenter på KTH arkitektur, säg ifrån! För om inte ni gör det så kommer det att se likadant ut om ytterligare ett decennium.

Och till THS, studentkåren vill jag bara säga. Visst har ni vetat om vad som pågått. Åtminstone för 10 år sedan. Vi borde ha slagit på stora trumman den gången.

Läs även Pontus Ljungbergs debattinlägg och Studentkårens kommentar

Men lägg av nu!

Men alltså, ledaren i gårdagens svd går ju inte att ta på allvar. Vad är det för språk och ton denna man använder? Jag menar, oavsett vad man tycker i själva frågan. Några saker jag på en gång frågar mig är:

1. Hur kan SvD släppa in denna oseriösa människa på ledarsidan. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

2. Hur kan han chef för Timbro medieinstitut. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

3. Varför kan inte alla antifeminister sätta sig in i feministisk teori innan de kommer med en massa skitsnack. Det kallas research, har jag hört. Jag, som själv är feminist, kan klanka ned bättre på feministisk teori än vad Poirier klarar av.

Matte är mer än siffror på ett papper

Per Acke Orstadius skriver  i debatten om mattens roll i skolan i dagens SvD. En av hans slutsatser är att den matematik som fanns i den sexåriga folkskolan för sisådär 100 år sedan är fullt tillräcklig för att klara sig i samhället. Att mycket av den algebra, potensräkning och förmågan att tolka grafer är alldeles för avancerad och helt onödig för alla som inte ska bli tekniker eller professorer i matematiska ämnen.

Sina slutsatser grundar han bland annat på att han frågat vuxna vad de egentligen har för användning av matten i sina vuxna liv och de har då svarat att allt utom de grundläggande räknesätten och lite koll på statistik är det som behövs. Resten är onödigt.

Jag tycker att detta är supermärkligt. För det första har jag fortfarande inte haft ett enda jobb där jag inte använt mig av mina matematiska kunskaper. Och då har jag framförallt arbetat som utredare, projektledare och verksamhetsansvarig inom absolut tekniker och professorsbefriade ideella föreningar. Inte för att jag dagligen behöver ställa upp avancerade ekvationer, men för att kunna tolka all den information som jag varje dag möter.

Att kunna läsa av och förstå grafer är fullständigt avgörande för att kunna göra en rimlig bedömning när du ska möta tjänstemän på kommuner för att diskutera hur olika regelverk påverkar människors vardag. Detsamma gäller om du är journalist, politiker, statsanställd tjänsteman, ja i stort sett tror jag att alla människor vars arbetsdag går ut på att sitta framför en dator och tolka information behöver tänka matematiskt. För att inte tala om samhällsentreprenörer och egenföretagare som dagligen ska tolka och administrera alla de miljontals papper som ska fyllas i. Då handlar det om att hålla många variabler i bakhuvudet samtidigt.

Däremot tror jag att detta är något som de allra flesta inte tänker på. För de flesta har ett självförtroende när det gäller matte som ligger snubblande nära den absoluta nollpunkten. Och de flesta förknippar matte med siffror på ett papper.

Men matte handlar om ett tankesätt, att tänka matematiskt. Att förstå och analysera mängder och mått i sitt sammanhang. Det är inte bara siffror.

Så trots att jag inte håller med Orstadius i sak, så är min slutsats densamma: katederundervisningen, eller snarare den repetitiva matteboken måste bort. Att lära sig avancerad matte handlar inte om att räkna flest tal på kortast tid, utan om att lösa problem i sitt sammanhang, gärna i grupp. För det är ju så det ser ut i arbetslivet och i verkligheten i stort.

Men underskatta inte matematiken och det matematiska tänkandet. Ju fler som arbetar med datorer och information, ju fler behöver den mer avancerade matten. Kanske inte för att räkna själva, men för att kunna tolka, analysera och komma med korrekta slutsatser. Slutsatser som i en del fall kan göra skillnad mellan liv och död.

Tio år och många propositioner senare

Tio år. Den 12 september 2001 släppte den dåvarande socialdemokratiska regeringen propositionen Den Öppna högskolan. Propositionen var en vision om en mer öppen högskola, en högskola där alla känner sig välkomna. En högskola som skulle bidra till samhällets demokratiska utveckling. Vi var många som på olika sätt arbetat i flera år för att påverka innehållet i propositionen och de förslag som skulle genomföras för att denna vision skulle bli till verklighet. Själv var jag just då förslaget kom, vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Högsta instansen för studentrörelsen i Sverige. Och en del av den internationella studentrörelsen. En rörelse som sedan medeltiden runt om i världen kämpat för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse som visat på vilken betydelse rätten till utbildning har. Kunskap ger makt, frihet och i bästa fall förståelse för andras agerande.

Dagen innan satt vi, förtroendevalda och anställda, tillsammans på SFS kansli. Bänkade framför en av datorerna såg vi CSNs direktsändning när det andra planet flög in i det andra av de två tvillingtornen. En av oss satt i telefon i stort sett hela dagen för att få tag i en kär syster boende i Boston. Hon och hennes familj var oskadd. Men det var inte världen.

Vi förstod alla att detta förändrade allt. Inget gott skulle komma ut av detta och dagen efter vaknade vi i en lite ondare värld. En värld där förtroendet för varandra var ordentligt tilltufsat.

Vi tog ett beslut. Vi skulle fortsätta arbeta. För att på så sätt visa att oss kunde de inte kväsa. Så vi skickade pressmeddelanden om propositionen som släpptes. När journalisterna frågade hur vi en dag som denna kunde bry oss om sådana futiliteter som en högskoleproposition var vårt svar klart som glas. Studenterna kommer, oavsett vad som händer, fortsätta slåss för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att protestera och göra revolution. Genom namninsamlingar och debatter. Genom att i de länder där vi har byråkrati och demokratiskt valda regeringar svara på propositioner och lagförslag från våra makthavare. Lite som att sopsortera, om alla gör sitt bästa från den punkt i tillvaron de råkar befinna sig i så gör det skillnad.

Jag är än i dag oerhört stolt för mitt arbete för att på olika sätt bidra till en mer öppen och demokratisk akademi. För jag tror att kunskap tillsammans med kärlek och engagemang är de starkaste vapen vi har att ta till när världen rasar. Nu har det gått tio år och dagen till ära kommer jag åter att arbeta med att skapa bra dokument som ska inspirera att göra världen lite bättre. Den här gången är jag verksamhetschef för Stockholms ungdom och det handlar om ungas engagemang lokalt runt om vår huvudstad. Och det finns väl knappast ett bättre sätt att visa sitt motstånd mot terror och idiotiska politiska beslut än att jobba för barns och ungas möjlighet att uttrycka sitt engagemang. Snacka om framtidssatsning!

Nedan har jag valt att publicera mina dagboksanteckningar från den 13 september 2001. Ni får ta dem för vad de är.

För två dagar sedan följde jag, som så många andra människor i den rika västvärlden, den fruktansvärda terrorattacken  som fick en av USAs främsta symboler att rasa till marken. Cynismen i mig sade att sådant här väsen skulle det aldrig bli om ett antal tusen människor fick sätta livet till någonstans utanför den rika västvärlden, så varför bry sig. Att dessutom börssiffror började diskuteras redan medan människor fortfarande flydde från det brinnande inferno som den stora fallossymbolen förvandlats till gjorde inte saken bättre. Inte heller blev jag egentligen särskilt förvånad över händelsen; beskriver man ett skräckscenario tillräckligt många gånger på film, så brukar det förr eller senare utspela sig i verkligheten.

Det som gjorde mig så arg och upprörd var hur ofantligt korkat detta dåd var. Ju mer jag tänkte på det desto mer korkat blev det. Bara detta extremt rasistiska tankesätt som vi i väst har; självfallet är det ngn i mellanöstern som är skyldig. Vilka skall vi välja? Palestina, Irak eller Talibanerna? Skulle det nu vara så att det är ngt av dessa länder så är det ju så urbota dumt!!!! Vad är det de egentligen vill uppnå? Kaos och hämnd, javisst det har de ju fått, men det är väl ändå lite väl kortsiktigt. Vad sker på längre sikt? Det är ju knappast så att Bush och USA drar öronen åt sig, blir rädda och säger att; ok ni vinner vi går med på era krav. Nej, snarare tvärtom. De kommer rusta sig till tänderna och stiger inte den skyldige fram kommer alla som skulle kunna vara skyldiga få känna av supermaktens vrede på ett eller annat sätt. Israel kommer garanterat att få stöd gentemot Palestina, så den saken är ju ordnad. De riktiga förlorarna i detta dåd är således inte väst och NY, utan just Palestina, Irak och Afghanistan.

Varför nämner jag då detta? Jo därför detta visar just på hur ofantligt viktigt det är med demokrati och kritiskt tänkande och mångfald. Får näringslivet som de vill; en industri som spottar ur sig folk med relevant kunskap för att de skall tjäna pengar. Vem vinner på detta i längden? Företagen måste börja inse att det finns ett demokratiskt ansvar inom högskolan; att sprida och utveckla demokratin. Detta bör naturligtvis spridas till företagen och vidare ut i  samhället. Detta mina kära vänner är kvalitet!

Varför skall då vi aktiva studenter bry oss om detta. Ska inte vi bry oss om studenternas bästa? Jo, men vi ska också känna vårt ansvar som att vi som står för utvecklingen av kunskap, av demokrati, måste ta vårt ansvar och starkt reagera på detta. I alla tider har studentrörelsen varit de som drivit demokratin framåt, och är i andra länder det ännu. I Kina på Himmelska fridens torg kämpade studenter för demokrati och rättvisa, inte bara för studenter, men för alla människor. I forna Jugoslavien var det studenterna som till sist fick Milosevic att träda fram. I Afrika kämpar studenter för att vapen inte skall användas; där fängslas studenter pga detta. Det vore väl ruttet om studenter i Sverige, ett utav de mest utvecklade demokratierna, inte skulle reagera på detta enorma hot mot den lilla demokratin som finns i världen.

Ett försvarstal för Twilight

Robert Pattinson, Daniel Radcliffe och Keanu Reeves. Vem gör bäst ifrån sig egentligen?

En kär tradition jag har är att använda sommaren till att läsa om böcker. Ett absolut krav är att det inte är djupa tegelstenar, utan det ska vara bladvändare. Gärna fantasy/sf, kriminalromaner och amerikansk chic lit med sydstatstema (Gärna där de äter massor av skaldjur och luften ångar av dofterna från träskmarkerna.). Dit hör exempelvis Harry Potter-serien, allt av Anne Vibeke Holst och Pat Conroy. I år var omläsningsböckerna ganska givna. Det blev Twilight och Hunger Games för hela slanten.

Twilight var en serie som gått mig helt förbi ända till förra hösten. Helt enkelt för att jag mellan hösten 2007 och hösten 2010 nästan uteslutande läst litteratur som handlar om barn, barnpsykologi, fostran etc. Man kan säga att jag gick in för detta att bli förälder.

Men så en dag längtade jag plötsligt åter efter sf/fantasy som ändå är mitt specialintresse. Och så kom det sig att min arbetskollega råkade nämna Twilight-fenomenet och jag beslöt mig för att se en av dessa filmer. Det råkade vara den tredje filmen, Eclipse. Och jag fastnade. En vecka senare hade jag inte bara sett om Eclipse, utan de bägge första filmerna, plus att jag plöjt igenom de fyra böckerna.

Så var jag fast. Inte bara i böckerna, utan jag fascinerades av hela fenomenet runt omkring. Inte minst ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Alla dessa hängivna tonårstjejer som håller igång otroligt ambitiösa bloggar om allt som sker i Twilights namn. Hysterin runt skådespelarna, särskilt runt den 25-årige Robert Pattinson. Vet ni till exempel om att inför Twilight-seminariet på årets upplaga av Comic Con var det 826 000 (!) fans som köade för att få någon av de 6 000 platserna i seminariesalen. De som stod längst framme i kön hade sovit utanför lokalen i fem dygn.

När den första Twilight-filmen kom 2008 var kritikerna överlag relativt positiva. Filmen som regisserades av Katherine Hardwicke är en sällsamt vacker kärlekshistoria. Tyvärr ligger det inte alls samma kärlek i hantverket i tvåan och trean, vilket jag misstänker beror på producenternas vilja att göra de mer actionfyllda och mer kommersiella. Mycket för att försöka nå även en manlig publik. 

För det blir väldigt tydligt när man sätter sig in i Twilight-fenomenet. Att tjejfilm är fult. Tjejhysteri är pinsamt och sätter en stämpel på skådespelarna som gör att de inte tas på allvar. I samtliga recensioner av de andra roller som Pattinson gjort under perioden 2008-2011 har han avfärdats som snygg flickidol. Som om det per automatik vore något dåligt. 

Parallellt med Twilight-fenomenet följer jag nu utvecklingen av nästa projekt, Hunger Games. Första filmen har premiär i mars 2012 och många fans är nu livrädda att det ska bli samma fenomen som med Twilight. Och jag ställer mig än en gång frågan, vad är det som gör att det är så fult att vara poppis hos tonårstjejer? Och då talar jag om ett i botten dubbelt förakt; först mot böckerna och själva historien, sedan mot de i första hand manliga skådespelarna.

Både Twilight, men framförallt Hunger Games handlar om unga starka kvinnor som på olika sätt utvecklas till att bli hjältar. Bägge historierna tecknar personporträtt med komplicerade trovärdiga individer. Detta ska jämföras med de platta personligheter som utgör hjältetrion i Harry Potter, eller varför inte Neo i den annars utmärkta filmen Matrix. Och ska vi titta på skådespelarprestationer kan väl ingen på allvar mena att vare sig Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter, eller Keanu Reeves som spelar Neo, gör bättre ifrån sig än Robert Pattinson.

Så sluta avfärda tonårstjejernas böcker och filmer som lättviktiga. Jämfört med mycket annat skräp skildras här sant hjältemod, vänskap över alla gränser och passion för kärlek och livet. Sådant som gör livet värt att leva helt enkelt.

Amning, feminism och jämställdet

I början av sommaren fick jag tipset om att Amningsnytt skulle komma ut med ett temanummer. Tema amning och feminism. Något som jag såg fram emot eftersom amning är en fråga som berör mig djupt personligen.

Så dagen innan midsommar damp tidningen ned i min låda. Det har tagit mig hela sommaren att reda ut för mig själv vad jag känner för temanumret och vad jag ska skriva om det. Frågan har legat och skavt som ett lite dåligt samvete. Ett tag försökte jag se strikt akademiskt på texterna i temanumret för att försöka ge någon slags objektiv respons. Men frågan berör mig allt för mycket för att klara det.  

Så för några dagar fick jag tipset om en artikel i Läkartidningen som äntligen fick mig att kunna skriva klart det här inlägget.

Amningsnytts temanummer tar upp en massa bra saker. Problemet med att brösten är så sexualiserade i vårt samhälle. Något som gör att det är svårt att se dem för vad de var från början. Ett smart sätt av naturen att ge nyfödda mat. Och lite tacksam kan man ju vara att vi inte behöver göra som fåglarna, som tvingas kräkas upp halvsmält mat till sina ungar. Istället kan vi som är däggdjur äta maten själva och så förvandlas den till mjölk.

Men i det mänskliga samhället har brösten kommit att bli en stark sexuell symbol. En kvinnlig sådan. Så till den milda grad att det i dag är svårt att amma offentligt. Detta tas naturligtvis upp i temanumret. Coolast är kvinnan som guerillaammar. Som skiter i alla tabun och till och med tar upp sitt barn och ammar när hon står på scen och sjunger. Och hon ammar sina barn länge. Så länge som de vill, vilket är väldigt individuellt.

Och jag håller med. Det ska vara självklart att kunna amma sina barn varsomhelst och närsomhelst, utan att folk blir stör sig. Precis som det borde vara självklart att kunna amma varandras ungar utan att det väcker uppmärksamhet. Jag tycker också att det är självklart att en jobbkarriär aldrig ska få vara ett skäl att någon känner sig tvingad att sluta amma. Då får man väl anpassa arbetsplatsen till verkligheten istället för tvärtom. Låt de små barnen komma in på arbetsplatsen. Särskilt i dag när många av oss sitter i kontorsmiljö så borde det inte vara något problem.

Men, och nu kommer min stora invändning, det ska vara lika självklart och okej att låta bli. Det ska vara lika okej att säga att nej, amning är något som inte funkar för mig och min familj. Och här tycker jag att Amningsnytt misslyckats i sitt nummer. För de som valt bort att amma får ingen plats. Alls.

För vad amningsnytt och amningshjälpen än säger så är amning normen i dag. Den press som vårdapparaten utför, från mödravård till förlossningsvård till barnavårdcentralerna, är enorm. Till detta kommer alla föräldragrupper, tidningar och annan media och så vidare. Och budskapet är glasklart. Kan du amma så ska du. Kvinnor som har problem med att få amningen att funka gråter sig igenom det där obligatoriska första halvåret/året, känner sig misslyckade som kvinnor och mödrar. Stödet de får handlar oftast om alla metoder man kan använda för att få det att funka.

Istället för att säga att det är okej. Vi har tur för i vårt land har vi rent vatten, vi har mjölkersättning som innehåller allt som ditt barn behöver, så du kan mata med nappflaska istället. Barnet kommer att utvecklas lika bra ändå. Det kan få närhet och kärlek trots att det inte har mammans tutte i munnen. Det är närhet och näringsinnehållet som bestämmer hur väl ditt barn utvecklas, inte din bröstvårta.

Än svårare är det för oss som kan amma men inte vill. Då snackar vi jättetabu. För dit hörde jag. Mina bröst förvandlades till sprutande mjölkfontäner. Och inte hade jag några som helst problem, förutom att det gjorde överjävligt ont i början innan vårtorna vant sig. Men det har jag förstått att så är det, att det är ”naturligt”. Något bara nämns förbigående i alla de förberedande böcker och tidningar som finns.

Inte var det heller någon som förberedde mig och min partner för den absoluta ojämställdhet som amningen innebar. För min unge var ingen femminutersammare. Hon diade gärna 30-45 minuter i stöten och dessutom ville hon äta jämt. Och enligt konstens alla regler fick hon fri tillgång till mina bröst, vilket innebar att hon i stort sett satt fast i mig under amningsperioden.

Jag avskydde att amma och jag kände aldrig den där känslan av hur fantastiskt det var. Och jag avskydde vad det gjorde för förhållandet mellan mig och min partner. Det blev för mycket närhet för mig. Den lilla tid som blev mellan amningarna ville jag bara få ha min kropp i fred.

Det talas också väldigt lite om vad det innebär för barnet att tvingas sluta amma. För även om det finns de kvinnor som vill amma sina barn länge, så slutar ändå de flesta när barnet är mellan 6-12 månader. Jag kan säga att hade mitt barn fått bestämma så hade hon fortfarande diat. Hon är i dag tre år. För henne var det jättejobbigt att sluta. Så jobbigt att jag faktiskt tror att det varit bättre att hon aldrig fått börja, för då hade hon inte vetat om vad hon missade. Och hon hade ändå fått vara nära oss så mycket hon vill. Det får hon fortfarande. Såklart.

Då hade det dessutom varit lättare för min partner att vara en lika viktig och betydelsefull förälder som jag den där första tiden. Och vårt förhållande hade blivit lättare under den där tiden då man ska försöka bygga upp en bra familjerelation. Nu gick det bra ändå, men det blev onödigt smärtsamt.

Så till alla er som just ska få uppleva den största och mest omvälvande händelsen i ert liv vill jag säga: Låt inte amningen bli ett hinder. Vill och kan ni amma så gör det. Närsomhelst och varsomhelst. Låt inga elaka blickar eller bitska kommentarer bekomma er. Men till er som inte vill, oavsett om det är för att det funkar eller ej, låt bli! För era ungar kommer att bli lika smarta och underbara ändå. För vi lever i ett land där vi har lyxen att kunna välja. Så välj det som passar dig, för det kommer även vara det som är det bästa för ditt barn och din familj.

Kyss mig - årets viktigaste kärleksfilm

I måndags var det världspremiär för filmen Kyss mig i Visby. Mörkret hade precis sänkt sig över den medeltida staden och St Nickolai ruin som denna kväll fick agera biosalong. Det enda ljuset kom från bioduken och några utsatta kandelabrar i den omgivande trädgården. Filtar var utlagda, vilket behövdes denna kylslagna julikväll under årets Almedalsvecka.

Mina förväntningar på filmen var rätt höga, efter att ha läst intervjun i Filter med Josefin Tengblad som står bakom filmen.

Och jag är glad att säga att jag inte blev besviken. För över bioduken rullar i sakta mak en sällsamt vacker kärlekshistoria fram. Den handlar om Mia, i början lyckligt förlovad med mannen M. men så ställs allt på ända när hon träffar Frida. Jag tänker inte säga mer än så, för jag vill verkligen att alla som har möjlighet ska få se den här filmen med samma förutsättningar som jag fick.

Däremot tänker jag tala om att detta är en film där det inte yttras ett enda onödigt ord. Dialogen har skurits ned och istället är det kameran som får berätta. Det görs med många nära, intima bilder. Med vackra bilder. Med välgjorda bilder. Och jag blir lycklig. För jag måste erkänna att en av anledningarna till att jag ser så lite svensk film är att jag ofta tycker att de är lite hafsigt och taffligt gjorda. Men här har tid lagts och mycket kärlek. Och det känns.

Detta är en kärleksfull. Punkt. Men det är klart att det inte vore rätt att kommentera denna film utan att nämna det uppenbara att vi äntligen fått en riktig kärleksfilm som på ett okrystat sätt skildrar ett lesbiskt/bisexuellt par. Detta är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ska säga att jag ofta blir besviken på filmer som försöker skildra kärlek som ligger utanför heteronormen. Jag var till exempel inte alls förtjust i den oscarsnominerade filmen The Kids Are Alright som var både krystad och förstördes av att den ena av mammorna plötsligt var otrogen med barnens biologiska fader.

Men Kyss mig klarar det som så många andra gått bet på. Det här är en genuin historia om två människor som blir kära och svårare än så är det inte. Eller snarare, precis så svårt är det.

Så kära läsare. Se denna film. Det är både du och den värd!

Andra recensioner finns på: DN och SvD