Kyss mig - årets viktigaste kärleksfilm

I måndags var det världspremiär för filmen Kyss mig i Visby. Mörkret hade precis sänkt sig över den medeltida staden och St Nickolai ruin som denna kväll fick agera biosalong. Det enda ljuset kom från bioduken och några utsatta kandelabrar i den omgivande trädgården. Filtar var utlagda, vilket behövdes denna kylslagna julikväll under årets Almedalsvecka.

Mina förväntningar på filmen var rätt höga, efter att ha läst intervjun i Filter med Josefin Tengblad som står bakom filmen.

Och jag är glad att säga att jag inte blev besviken. För över bioduken rullar i sakta mak en sällsamt vacker kärlekshistoria fram. Den handlar om Mia, i början lyckligt förlovad med mannen M. men så ställs allt på ända när hon träffar Frida. Jag tänker inte säga mer än så, för jag vill verkligen att alla som har möjlighet ska få se den här filmen med samma förutsättningar som jag fick.

Däremot tänker jag tala om att detta är en film där det inte yttras ett enda onödigt ord. Dialogen har skurits ned och istället är det kameran som får berätta. Det görs med många nära, intima bilder. Med vackra bilder. Med välgjorda bilder. Och jag blir lycklig. För jag måste erkänna att en av anledningarna till att jag ser så lite svensk film är att jag ofta tycker att de är lite hafsigt och taffligt gjorda. Men här har tid lagts och mycket kärlek. Och det känns.

Detta är en kärleksfull. Punkt. Men det är klart att det inte vore rätt att kommentera denna film utan att nämna det uppenbara att vi äntligen fått en riktig kärleksfilm som på ett okrystat sätt skildrar ett lesbiskt/bisexuellt par. Detta är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ska säga att jag ofta blir besviken på filmer som försöker skildra kärlek som ligger utanför heteronormen. Jag var till exempel inte alls förtjust i den oscarsnominerade filmen The Kids Are Alright som var både krystad och förstördes av att den ena av mammorna plötsligt var otrogen med barnens biologiska fader.

Men Kyss mig klarar det som så många andra gått bet på. Det här är en genuin historia om två människor som blir kära och svårare än så är det inte. Eller snarare, precis så svårt är det.

Så kära läsare. Se denna film. Det är både du och den värd!

Andra recensioner finns på: DN och SvD

Därför ska vi studera Harry Potter - Svenskt näringsliv del 2

Har en känsla av att jag kommer referera en del till Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv de närmaste dagarna. Som så ofta när det kommer till Svenskt Näringslivs rapporter om högre utbildning undrar man om de verkligen menar att den ska tas på allvar. Jag kommer återkomma med en längre analys när jag läst igenom den ytterligare en gång, men just nu vill jag bjuda på en underbar kommentar från Per Svensson. En av de universitetskurser som Svenskt Näringsliv ser som onyttiga är Harry Potter och hans världar. Tvärtom menar Per Svensson. Läs själva i Sydsvenskan.

Svenskt Näringsliv - Högskolan är inte er privata jobbfabrik!

På ett sätt är det underhållande med de där nyheterna som verkligen får en att sätta frukosten i vrångstrupen. När saker som man trodde att alla var hyfsat eniga om ifrågasätts. Samtidigt är det väldigt beklämmande. I dag är det arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv som har äran att på allvar uttala en åsikt som på ett rafflande sätt ifrågasätter allt som jag arbetade för under mina studentpolitiska år. Nämligen allas rätt till utbildning och att värna om den akademiska friheten.

Sänk studiemedlet för dem som väljer att studera lågproduktiva slöutbildningar på universitet och högskolor! är det sista i en lång rad av peppiga uttalanden från Svenskt näringsliv som rör högre utbildning, det vill säga utbildning som bedrivs på högskolor och universitet.

Okej, så vilka är då dessa lågproduktiva utbildningar? Ja, man vill inte peka ut några specifika. Men humaniora nämns. Kanske teatervetenskap, konstvetenskap och litteraturhistoria. Varför? Jo, för att det är svårare att få ett ”relevant” jobb efter avslutad utbildning om man läser exempelvis filosofi än teknik. Ett argument som i ett oreflekterat ögonblick kan verka vettigt. Men så var det den där lilla, lilla frågan: Vad ska vi ha akademisk utbildning och forskning till? För om det bara ska vara en fabrik där vi utbildar nyttig arbetskraft så kan jag tala om en hemlighet för er:

Det finns mycket mer kostnadseffektiva sätt att bedriva den typen av utbildning på. Det kallas yrkesutbildning. Akademisk utbildning är något annat. Det handlar om kritiskt tänkande, att väcka nyfikenhet och söka svar på allt som har med livet att göra. Framförallt handlar det inte om nytta. Tvärtom kan nyttoaspekten vara ett hinder inom akademin, eftersom det tenderar att sätta gränser och skygglappar för upptäckter som i ett första steg kan upplevas som irrelevanta.  

Sedan, kära arbetsgivare, har jag en nyhet till er: det finns ingen som tvingar er att anställa folk som har akademisk examen. Det är fritt fram att skapa för er relevanta utbildningar och erbjuda detta till presumtiva anställda. Så sluta använda akademin som att det var er personliga lilla jobbfabrik!

I Sverige har vi en idé om att alla har rätt till kunskap. Därför har vi ett studiemedelssystem som gör att alla har möjlighet att ta del av den akademiska världen. Det är en rättighet som vi ska vara mycket, mycket rädda om. Att gå in och värdera olika vetenskapsområden mot varandra och säga att bara de som har råd ska ha tillgång till kunskap som av vissa ekonomer och debattörer bedömts som onyttig är inte bara en grov förolämpning gentemot de som är verksamma inom de utpekade ämnena, utan en direkt våldtäkt på våra medborgerliga rättigheter.

SvD DN SFS

Amning ger smartare barn?

TT har i dag gått ut med nyheten att amning under längre tid ger smartare barn. Såväl Svd som Göteborgsposten har genast hängt på nyheten. Jag blir alltid nyfiken när larm om amningens eventuella effekter går. Vad betyder till exempel smartare? Smartare än vem och på vilket sätt? Och vad är "längre tid"? Efter någon minuts letande får jag tag i en lite mer uttömmande artikel i Dagens medicin. Där framgår det att vad forskaren och psykologen Ulrika Birberg Thornberg kommit fram till i sin avhandling är att balansen av fettsyror har påverkan för barns kognitiva utveckling. I Dagens medicin finns dessutom en länk vidare till själva avhandlingen (varför kunde inte SvD och GP lägga ut den?).

Så jag följer länken. I sammanfattningen får jag veta att det handlar om en långtidsstudie där man tittat på barn vid födseln, tre månaders ålder och 6,5 års ålder. Studien har även tittat på hur barn med ADHD reagerar på tillskott av fettsyror. Resultaten kan kortfattat sammanfattas som att balansen av fettsyror har betydelse för barns utveckling på gruppnivå, inte på individnivå. 

Okej, nu har jag inte läst hela avhandlingen ännu. Men vad jag förstår är det alltså fettsyrorna och framförallt sammansättningen av fettsyror som har betydelse för barns utveckling. Vilket borde betyda att barns som ammas av kvinnor med bröstmjölk med bra sammansättning (för det nämns också i förbifarten, att kvaliteten faktiskt skiljer mellan olika kvinnors bröstmjölk) har en mer gynnsam utveckling än barn som får i sig en sämre sammansättning.  Detta får åtminstone mig att dra slutsatsen att det inte är själva amningen som är viktig, utan vad barnet får i sig. Men jag har som sagt inte läst hela avhandlingen, så det kanske är något jag missar.

Det nämns också att studien inte jämfört barn som ammas med barn som får ersättning med "rätt" sammansättning. Är det bara jag som tycker att det är konstigt? 

Och är det bara jag som blir arg när media dundrar ut budskapet till alla föräldrar att "Barn som ammas längre blir smartare"? Som om inte dagens föräldrar oroar sig tillräckligt mycket. Som om inte de kvinnor som just nu sitter hemma och gråter för att amningen är ett rent plågeri har tillräckligt dåligt samvete.

Så tänk er för när ni går ut med en sådan här nyhet. Ni hade istället kunnat säga att det just nu finns en studie som visar att fettsyrors sammansättning i barns kost är viktig för barnets utveckling. Och därför uppmanar vi alla företag som pysslar med mjölkersättning att kolla att produkterna har rätt sammasättning, så att även de som av olika skäl inte ammar sina barn kan känna sig trygga med att barnet får en bra start i livet.

Prenumerera på Tivoli!

Som ni kanske hört ska Tivoli lägga ned. Tivoli är en serietidning som riktar sig till barn. En riktigt bra sådan. Den bjuder på en fantastisk blandning av nytt och okänt och känt. Att från Helmet Girl till Loranga, Masarin och Dartanjang. Det sköna är att serierna inte känns tillrättalagda, utan får vara precis vad de är, historierna likaså. De är snygga, fula, roliga, gulliga, läskiga och välgjorda. Alla dimensionerna finns där och de ber inte om ursäkt för sig. Och de får den moderna urvattnade Bamse-tidningen att framstå som urtrist. Lite som Galago fast för barn.

Jag måste erkänna att jag kände inte till Tivoli innan larmet gick om att den skulle läggas ned på grund av för liten efterfrågan. Det värsta i kråksången är att ett av skälen till att den inte nått ut till så många är att det tydligen är så att några av de största tidningsdistributörerna har monopol på de stora livsmedelskedjorna. I klartext innebär det att de bestämmer vilka tidningar vi som konsumenter ska få välja mellan. Hur kan det vara ok ur ett konkurrensperspektiv?

Det som gör det extra tragiskt är att det serietidningsutbud som riktar sig till barn som de stora disrtibutörerna erbjuder är skrämmande dåligt och likriktat.

Så nu uppmanar jag alla er med barn i åldern 2-8 år, gå in på Tivolis hemsida och anmäl intresse av prenumeration. Gå även in och stötta på facebook. Vill ni provläsa först går det bra att beställa överblivna nummer till en billig penning. Men jag kan garantera att alla som gillar serier kommer att älska Tivoli, oavsett ålder. Och ja, den är fantastisk även ur ett genusperspektiv!

Nu har jag läst Game of Thrones

Puh, nu har jag äntligen kommit igenom Game of Thrones, första delen i Georg RR Martins episka fantasybokserie A Song om Ice and Fire. Många menar att detta är ett av de bästa moderna verken inom genren. Böckerna har nu filmatiserats av HBO och går som tv-serie, vilket jag skrivit om tidigare. Jag gillar tv-serien väldigt mycket. Den är välgjord, spännande och har allt som en bra fantasyserie ska ha rent bildmässigt. Men som jag redan sagt är jag lite kluven inför den extremt omoderna könsstereotypa värld som målas upp. Jag fick naturligtvis mothugg av entusiasterna som menar att exempelvis Daenerys är en av de coolaste hjältinnorna i fantasyvärlden. Så för att förstå karaktärerna bättre har jag nu som sagt läst den första boken i serien.

Jag vill redan nu varna för eventuella spoilers.

Det kan knappast finnas någon som kan ifrågasätta att kvinnornas ställning i böckerna är extremt svag. Och  det kan givetvis finnas en poäng med detta, att författaren vill göra en poäng av det. Fast jag undrar om det verkligen är så. Eller om det snarare stämmer överens med den ganska schablonartade bild många har av kvinnans ställning i det medeltida England. Och kanske lite vår i väst ganska romantiserade och fördomsfulla bild av det dåtida Orienten. För det måste väl ändå vara dessa bägge miljöer som inspirerat till den värld som författaren målar upp.

Men så låt oss då ta och titta på Daenerys. Jag förnekar inte att hon är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Men jag är extremt trött på rape-and-revenge-genren. Den kan ha sina poänger och det finns lysande undantag som exempelvis Beatrix Kiddo i Kill Bill. Men kan vi inte få slippa detta tema i åtminstone något sammanhang. Det är också ganska talande att det är ett vanligt knep som framförallt manliga författare griper till så fort de ska beskriva en stark kvinnlig karaktär. Jag undrar om den gängse manlige läsaren/tittaren skulle reagera om alla manliga hjältar började sin bana med att bli utsatta för våldtäkt eller tortyr av könsorganen. Jag tycker att det är tröttande, jobbigt och snudd på förnedrande att alltid behöva bli påmind om allt som dessa våldtäkter representerar. Fantasy eller ej. Och jag vill understryka att det är väldigt, väldigt stor skillnad på den förnedring det innebär att bli nedlagen versus att bli våldtagen!

Så, nu har jag det sagt. Undantaget från de återkommande våldtäkterna måste jag säga att de kvinnliga karaktärerna vinner i denna bok. Helt enkelt för att männen framstår som så platta och korkade, med de stora undantagen Tyrion Lannister och Lord Varys. Men så är de ju inte män enligt berättelsens gängse normer.

Så några ord om språket. För Game of Thrones tillhör de där historierna som märkligt nog gör sig mycket bättre som film/tv-serie än som bok. Jag gillar som sagt historien, världen och alla detaljer i den. Som politiskt intresserad älskar jag att det är så mycket politik och intriger i den. Med andra ord är detta en bok som jag verkligen vill älska. Men jag finner till min stora förvåning att jag tycker att den är seg att läsa. Jag får kämpa mig igenom varje sida och jag förstår egentligen inte varför. Språket är helt enkelt trist och oinspirerande. Och det handlar inte om att det är för många karaktärer att hålla reda på, eller att det är en komplicerad historia. Det är helt enkelt bara ett alltför torrt och tråkigt språk.

Jag vet inte hur HBO planerar att fortsätta med tv-serien. Jag hoppas att det kommer en säsong två, tre , fyra och fem. Men dröjer det alltför länge kommer jag förmodligen kämpa mig igenom de övriga tre böckerna i serien som nu står i min hylla och ser uppfordrande på mig. Bara för att få veta vad som händer. Men jag hoppas faktiskt nästan att jag slipper. För det finns alltför många andra böcker med fantastiskt språk som står på kö.

Footloose - åh, kära 80-tal!

Hur kan man vara född på 70-talet och missat att se Footloose? Så var det i alla fall. Och av en slump fastnade jag framför TV4+ som sände denna 80-tals pärla på bästa fredagsmystid.

Det är mellanvästern, 80-tal som sagt, och Ren McCormack, en high school kille spelad av en mycket ung Kevin Bacon, är nyinflyttad från storstaden Chigcago. Clashen är ett faktum. I den lilla hålan har nämligen stadsfullmäktige beslutat att det är förbjudet att dansa, lyssna på samtida musik och läsa "olämplig" litteratur. Rens mission blir att anordna en skoldans.

Förutom att den här filmen är en underbar nostalgitripp när det kommer till kläder, musik och framförallt klassiska dans-moves, visar den på de ytterligheter som landet USA bjuder på. USA - Land of The Free, där en liten småstad kan förbjuda dans och musik. Där det fortfarande i dag finns hela stater där det är olagligt att kyssas offentligt. Men där idén lever att goda argument har rätt att bli hörda och varje röst är lika värdefull, något som filmen tar fasta på.

Det är också en film där tuffingen från Chicago lär kompisen från landet att dansa. Det är sorgligt uppenbart hur ovanligt det är att på film få se två män dansa och hålla om varandra. Och då är denna film från 1984. Överhuvudtaget är detta sköna tidsdokument fyllt med detaljer som gör den så pass välgjord att den fortfarande håller i dag.

Den här filmen har det mesta en highschoolfilm ska ha - plus en touch av mellanvästern i form av traktorer och cowboy-boots.

Andra personer på rollistan som är värda att nämna är Lori Singer, Sarah Jessica Parker och John Lithgow.