Hjälte på riktigt!

Det finns bra filmer. Och så finns de där filmerna som berör och gör att man fylls med kraft och vilja att förändra världen. Filmer som alla borde se. The Lady av Luc Besson är en sådan. Den berättar historien om Aung San Suu Kyi och hennes familj. Hur en alldeles vanlig hemmafru med man och två barn bosatt i Oxford plötsligt förvandlas till Burmas befriare. Det är en otrolig historia fylld av glädje, sorg men framförallt mod och hopp. Och en obändig tro på frihet och demokrati.

Eftersom Luc Besson är en fantastisk regissör är naturligtvis den här filmen helt makalös. Enligt honom själv är detta den bästa film han har gjort. Om inte annat är det är definitivt den mest betydelsefulla.

Om det någonsin ska gråtas till en film så är det dags nu.
För att den är så vacker och skildrar det gyllene Burma med den kärlek som bra ett folk kan känna för sitt hemland.
För att porträtten av Suu, hennes make och söner är så fina, så fina.
För att bikaraktärerna alla får den plats de förtjänar, studenterna, munkarna, diktaturens män och inte minst västerlandets byråkrater.
För att Suu Kyi är en av världens främsta förebilder och dessutom kvinna.

När eftertexterna börjar rulla reser sig hela publiken upp och jublar. Att det är viktigt att den här filmen sprids är något som filmskaparen själv håller med om och han uppmanar att se till att den sprids så att burmeserna kan ladda ned filmen.

För oss i väst är filmen en påminnelse om varför vi varje dag ska ta tillvara på möjligheten att påverka, förändra och jobba politiskt. Att varje politisk handling, från det lilla lokala till det stora är värdefull och ett sätt att värna om vår frihet.

Ur mitt hjärta vill jag säga ett stort tack för den här filmen och en fantastisk upplevelse på Stockholms filmfestival.

Tinker, Tanker, Soldier, Spy

Få teman är så märkliga som spionhistorier under kalla krigets dagar. Det är grått, grå män med bistra miner och iklädda beiga trenchcoats springer omkring med attacheväskor och byter ansträngt information med varandra med så få ord som möjligt. Jag får alltid känslan av att det är ett enda stort levande rollspel som pågår, bara att insatsen är så hög och konsekvensens så ödesdigra.

Denna känsla är ständigt och påtagligt närvarande i Tinker, Tanker, Soldier, Spy, Tomas Alfredsons tolkning av John le Carres Mullvaden. Trots filmens relativt långsamma tempo finns inte en bildruta som inte präglas av nerven i denna välgjorda spionthriller. Det är så mycket som är så bra så det är svårt att veta var jag ska börja. Jag blir blixtförälskad i en av de första scenerna, en nyckelscen som utspelar sig på ett café i Budapest och det är framförallt små, små detaljer som gör det. En svettpärla på servitörens panna, en ammande kvinna, minspelet hos de bägge spionerna. Överhuvudtaget är det just detaljerna och de små skiftningarna i denna film som dröjer sig kvar. Under en bilfärd får plötsligt en irriterande fluga en framträdande biroll. På skrivbordet hos en av spioncheferna står två porslinsbuldoggar med flaggmönstrade täcken. Miljöerna är ytterligare en höjdpunkt. Och givetvis skådespelarna. Allihop!

Det finns helt enkelt bara bra saker att säga om detta mästerverk. Möjligen är det bra att vara utvilad innan man sätter sig framför denna ganska snåriga historia, för den kräver fokus från första till sista bildrutan. Ibland är det knepigt att veta exakt i vilken ordning saker och ting sker. Och även om det främst handlar om tiotalet karaktärer kan det vara svårt att hänga med på relationerna dem emellan när namnen nämns i dialogen, särskilt då en del av dem har flera kodnamn.

Nu hade jag förmånen att få gå på den visning där regissören själv var med och presenterade filmen, vilket alltid ger ytterligare en dimension. Bland annat berättade Tomas Alfredson om sitt möte med Carre. Alfredsson fick uppmaningen att göra sin egen film, inspirerad av boken. För boken är ju redan skriven, så det finns ingen anledning att göra om den. Det finns heller ingen anledning att göra om den tv-serie som tidigare gjorts. Utan denna film måste få stå för sig. Snacka om ödmjukhet och ett oerhört klokt sätt att se på berättande. Och inte helt oväntat står vi nu här med ett mästerverk att njuta av. Detta är en film som jag definitivt kommer att se om.

Läs även denna artikel från SvD där Carré och skådespelarna kommenterar filmen.

Äntligen! Premiär på Stockholms filmfestival

Till mångas stora förvåning - även min egen - så har jag aldrig varit på Stockholms filmfestival. Och varje år har jag lusläst programmet, ringat in alla filmer jag vill gå på, planerat - och så har det inte blivit av. Så därför kära vänner, är det inte med så liten förväntan som jag nu äntligen ska iväg på denna fantastiska fest. Tyvärr har jag inte möjlighet att gå på film dagarna i ända, men tre filmer ska jag få gå på. Och jag ska få höra och se Luc Besson in real life!!!

Följande tre filmer har jag efter stor vånda plockat ut:

Tinker, Taylor, Soldier, Spy - spionhistoria baserad på John Le Carrés Mullvaden. Denna film inleder hela festivalen och Tomas Alfredson som regisserat kommer att finnas på plats (!). Bara rollistan med namn som Gary Oldman och Colin Firth gör att jag har mycket höga förväntningar.

På fredag kommer som sagt Luc Besson i samband med att hans film The Lady visas. Handlar om Aung San Suu Kyis kamp i Burma.

Och så avslutas min filmfestival på måndag med Viggo Mortensen som Freud i A Dangerous Method.

Bara en dryg timme kvar nu!

In Time – en spegel av dagens ekonomiska system

Jag försöker alltid ha ganska låga förväntningar när det kommer nya Scifi-filmer, trots att det är av mina absoluta favorit-genres. Det ligger nästan i sakens natur att det i nio fall av 10 blir en besvikelse. En Scifi-film ska ju förutom att uppfylla de vanliga kraven på bra story, bra skådespeleri, foto och dialog gärna komma med något nytt att säga till oss som människor. Det ska gärna finnas en samhällskritik, eller åtminstone en analys med en idé om vilka konsekvenser ett visst samhällsfenomen kan få för konsekvenser. Och så ska filmen dessutom beskriva en tydlig värld, vår egen framtid eller någon annan planet någonstans i universum. Allt detta ska hinna berättas på mindre än två timmar. Att få alla de där delarna att hålla ihop förefaller oerhört svårt, vilket förmodligen är skälet till att det är så sällan som vi får se de där riktigt stora banbrytande filmerna.

Jag gillar idén bakom In Time och de frågor som filmen ställer. I någon slags framtid har människan löst gåtan bakom åldrandet. När en person fyller 25 år slutar kroppen att åldras och det finns en teoretisk möjlighet att leva för evigt. Men för att jorden inte ska bli överbefolkad (åtminstone anges det som svepskäl) så styrs ditt liv av en inopererad klocka som styrs centralt. Denna klocka bestämmer hur mycket tid du har kvar. När tiden är slut så stängs kroppen av, precis som att trycka på en knapp. Till saken hör att tid kan överföras mellan människor. På detta sätt har ett nytt valutasystem byggts upp. Pengar finns inte längre, utan du handlar med tid och den totala tiden är precis som dagens betalningsmedel begränsad. För att ha kontroll över tidsflödena är världen indelad i tidszoner med höga skyddstullar och – murar.

Självklart är inte tiden jämt fördelad. De fattigaste lever från dag till dag och har oftast bara några timmar till godo. Andra lever i ofattbar lyx med miljontals år i kassavalvet och omger sig med livvakter för att skydda sig mot desperata tidstjuvar.

I denna värld får vi följa mannen från gatan som av en slump kommer över en massa tid. Han anklagas för mord och när han flyr till en rikare tidszon träffar han den uttråkade rika kvinnan. Och det är här någonstans som filmen förlorar sina chanser att verkligen nå toppen och förvandlas till dussinfilm. Istället för att fokusera på frågan om fördelning av resurser mellan fattiga och rika så lyfts även frågan om det verkligen är önskvärt att kunna leva för evigt. Efter det senaste decenniets vampyromani känns den frågan tämligen sönderanalyserad, så den känns överflödig och får dessutom alldeles för lite plats i denna redan späckade film för att överhuvudtaget kunna bidra med något nytt.

Filmen belastas dessutom av en kärlekshistoria a la Robin Hood som är så heteronormativt förutsägbar och banal som det bara går; Uttråkad rik kvinna träffar utfattig man, lockas av hans förmåga att leva i nuet och så vidare och så vidare. Om de åtminstone hade varit hon som var fattig och äventyrlig så hade det åtminstone blivit en halv kliché mindre.

Så tyvärr, trots en bra idé, snygga effekter och diger rollista så faller själva filmen som historia betraktad pladask. Synd, för detta kunde ha blivit en riktigt bra historia som verkligen säger något om vår egen tid.

För egentligen är denna värld bara en tillspetsad spegling av det samhälle som vi lever i; Rika och fattiga zoner omgärdade av ekonomiska tullmurar och nationella gränser där som begränsar människors fria rörlighet. Bankerna som kontrollerar flödet av pengar. Och visst är tid pengar. I filmen finns en detalj som visar hur absurt hela systemet är. Huvudpersonen ska inhandla en lyxbil. Priset är 59 år plus skatt. Tänk er: 59 år! Samtidigt i vår värld. En corvette kostar någonstans över en miljon kronor. Det är fem årslöner för en medelklassperson i Sverige. En typisk man på indiska landsbygden tjänar 600 kronor i månaden. För honom skulle det ta 138 år att tjäna ihop till en corvette.

Att räkna om pengar till tid gör det smärtsamt tydligt hur märkligt vårt reglerade system är och det säger inte så lite om vår syn på varandra som medmänniskor. 

Läs recensioner på DN Göteborgsposten Svt Metro SvD Sydsvenskan

Tillbaka på bloggen!

Det var rätt segt att komma igen på bloggen efter somaruppehållet. Och nu på sistone har tiden fyllts av två nya engagemang. Dels har jag börjat träna och dels har jag äntligen, äntligen börjat engagera mig partipolitiskt i Centerpartiet. Jag är nyförälskad i bägge dessa aktiviteter, så nästan all min tid har gått till dessa. Men nu är jag tillbaka.

En hel del film och TV har det blivit sedan sist. Särskilt under två veckor i somras då jag ägnade mig åt att se filmer efter teman. Bland annat såg jag en radda high school-filmer, vilket är en klart underskattad genre. Mycket nostalgi, med The Breakfast Club som en given gammal favorit. Men också pärlor jag lyckats missa där Easy A står ut som en klar favorit. Återkommer nog till den vid tillfälle.

Filmer jag sett 50 gånger eller mer

Jag älskar film. Jag menar det verkligen. Jag har en passion till film, ett behov av att se, förstå och analysera filmer till den gräns att jag kan varenda replik, varenda färgnyans och varenda ljudeffekt baklänges och framlänges.

Jag alltid velat slå ett extra slag för lättsam main stream-film, oavsett genre. Kanske särskilt den undervärderade genren High School-filmer. Och Breakfast Club i all ära, men finns det inte något underbart befriande i spontan formationsdans på den obligatoriska studentbalen.

I vårt hem ses det mycket film. Av alla sorter. Och många gånger. För jag ser nästan alltid om filmer, minst två gånger. Första gången är det ett äventyr, historien är i fokus. Andra gången kan man börja analysera. Vissa filmer har rullat otaliga gånger. Och det är långt ifrån de filmer som anses bra av kritikermaffian. Men av olika anledningar finns något där som gör att jag inte kan släppa dem.

Så låt mig presentera de 12 filmer som jag lätt sett minst 50 gånger (barnfilm och tecknad/animerad film oräknad). Det är filmer som jag under någon period av mitt liv fastnat i och sett stundvis varje dag månader i streck och som jag fortfarande plockar fram igen. (Observera att detta INTE är de 12 filmerna som jag tycker mest om, även om några av dem faller under den kategorin!):

1. Chaplins Moderna Tider

Det här är den första vuxen-filmen jag minns. Gick för jämnan hemma när jag var liten. Mest fascinerad var jag av matningsapparat som skulle testas på Chaplin. En apparat som skulle effektivisera och möjliggöra kortare lunchraster i fabriken.

Jag hade turen att ha en far som så fort videoapparaten gjorde sitt inträde i denna värld införskaffade denna apparat. Chaplins Moderna Tider, Blixt Gordon och Star Wars var några av de filmer som gick för jämnan hemma i vårt vardagsrum. För att inte tala om tecknade kortfilmer. Företrädesvis Tom och Jerry. Mamma föredrog storslagna kostymfilmer, som Gyllene Skinnet, Romeo och Julia och framförallt Riddarna av runda bordet.

2. Star Wars 4-6 

Om Moderna tider är den första vuxen-filmen jag minns, så är Star Wars den andra. Star Wars var min introduktion tillsammans med Barillés tecknade rymdserie Det var en gång var min introduktion till Science Fiction.

3. Ivanhoe

Historia, romantik, kostym, drama - såklart jag älskar den. Varje jul satt mamma och jag nerbäddade i soffan och såg denna pjäs. Men eftersom vi även hade den på video så gick den andra dagar om året med.

4. Röda Nejlikan

5. Farligt begär

Jag var som besatt av fransk 1600- och 1700-tals historia när jag var mellan 11-12 år. Jag läste allt jag kom åt när det handlade om Ludvig den fjortonde, Marie Antoinette och franska revolutionen. Dessa filmer gick jämt och jag minns tydligt att jag klädde ut mig till Röda Nejlikan och reciterade replikerna ur filmen. Farlig förbindelse är dessutom bra på riktigt, med radarparet Glenn Close och John Malkovich i huvudrollerna.

6. Sound of Music

Jag gick i musikklass och musikaler var stort i min värld under mellanstadieåren. Jag stod framför tv:n och sjöng tillsammans med Julie Andrews varje eftermiddag efter skolan.

7. Dirty Dancing

Jag missade första vändan med denna klassiker. Istället upptäckte jag den några år senare när jag som femtonåring började dansa balett. Självklart blev jag besatt av dansfilm och särskilt i Dirty Dancing. 

8. Pulp Fiction

Denna film var mitt steg in till klassiker, kult och "finkultur"-film. Under hela gymnasietiden satt jag och mina närmaste vänner och såg på film nätterna igenom. Vi måste ha varit riktigt pestiga, för vi diskuterade oss igenom varenda film, såg om scener och var enorm förståsigpåiga.

De sena tonåren och början av 20-årsåldern skulle det typiskt vara fin och svår film. Eller kult på något sätt. Jag började lite lätt med Tarantino, för att sedan vandra vidare till de stora klassikerna Kubrick, Tarkovskiy och framförallt Fellini. Fellinis Satyricon var länge en favorit.

9.Sagan om ringen

Är väl ändå något av det mest välgjorda som gjorts. Fast jag måste säga att jag är nästan lika förtjust i filmerna om filmerna. Bästa extramaterialet någonsin.

10. Matrix-trilogin

Jag är utbildad statsvetare med inriktning mot genusvetenskap/populärkultur. En av mina uppsatser ägnade jag åt action-hjältar med fokus på Matrix-trilogin. 

11.Kill Bill

Är kanske ändå min absoluta favoritfilm. Jag älskar varje scen, varje vinkel, varje ton. Jag älskar karktärerna och skådespelarnas prestationer. Jag älskar manuset, blickarna och miljöerna. Och jag älskar Beatrix Kiddos ilska. Jag är hon i ett parallellt universum.

12

Twilight-sviten

Twilight är ett fenomen som jag tycker är så otroligt intressant. Inte minst som statsvetare och med den inriktning som jag har. Jag gillar filmerna, absolut. Men jag tycker att det är lika intressant att se all den energi som tjejer runt om hela världen lägger på bloggar, hemgjorda filmer och teckningar.

Det är min absoluta övertygelse att vi blir rikare människor av att se film. Film ger oss möjlighet att på kort tid sätta oss in i och förstå hur andra tänker, drömmer och fungerar. Hur andra världar kan se ut. Hur olika länder färgas av sina kulturer och historier. Film hjälper oss att förstå vår samtid, men kan också vara ett sätt att resa både i tid och rum och förlänga våra korta liv med tusentals år.

Jag tror också på att man behöver tränas i att se, förstå och tolka film. Ju tidigare man får möjlighet att ta del  av denna värld desto bättre. Lika viktigt är det att prata och diskutera film. fundera över historiens innehåll, över val av musik, ljussättning och inte minst hur manuset är skrivet.

Arkitektskolan - 10 år senare och allt är sig likt

Såg ni kulturnyheterna i går? Där sitter Leif Brodersen, ansvarig för arkitektskolan i Stockholm, och säger på fullt allvar att han känt till den skandalösa situation som studenterna befinner sig i under två års tid. Men snälla Leif! Jag var student på KTH arkitektur från hösten 1999 till våren 2001. I stort sett varje dag under två års tid satt jag inne i ditt och dina kollegors rum och berättade om hur katastrofalt dåligt allt fungerade på denna statusutbildning. Hur lärarnas bemötande fick studenterna att springa storgråtande från redovisningar. Hur de så kallade lärarna, som egentligen är yrkesverksamma arkitekter, underkände studenter som inte hade tid att vänta på sin handledning fyra timmar efter utsatt tid.

Eftersom jag vägrar att finna mig i att bli behandlad som livegen hoppade jag av mina studier. Via mitt studentpolitiska engagemang och nära vänner har jag följt skolan på avstånd under 10 års tid och kan konstatera att det inte skett någon som helst förbättring.

Trots att jag i grunden är en optimist undrar jag om inte det bästa vore att lägga ned skolan och starta om allt från grunden. Avskeda ledningen, se till att det krävs pedagogisk kompetens och kännedom om högskolelagen för att man ska få handleda studenterna.

Så kära studenter på KTH arkitektur, säg ifrån! För om inte ni gör det så kommer det att se likadant ut om ytterligare ett decennium.

Och till THS, studentkåren vill jag bara säga. Visst har ni vetat om vad som pågått. Åtminstone för 10 år sedan. Vi borde ha slagit på stora trumman den gången.

Läs även Pontus Ljungbergs debattinlägg och Studentkårens kommentar