Dolda resurser

En person i min närhet är beroende av onlinespel. Han kan utan vidare sitta i 16 timmar i streck. När jag frågar vad det är som gör det så speciellt är det framförallt gemenskapen med de andra spelarna han lyfter fram. Fantasivärlden runtomkring är mer en bonus. Han berättar över en fika om de människor som han dagligen träffar i spelen. Han berättar om unga människor, ofta män mellan 15-30 år som på olika sätt är lite trasiga och där världen i dataspelen erbjuder dem en plats att vara hjältar.

En kille är knappt 20 år och har varit mobbad under större delen av livet. I WOW (World of Warcraft, för alla er som inte är inne i spelvärldens förkortningar) är han nummer två i USA. Det kan jämföras med att komma på prispallen i VM i exempelvis fotboll eller tennis. Killen är hyllad, en hjälte. Men bara på nätet. För att nå framgång ligger han i stenhård träning. Han spelar fyra timmar i sträck, tar en sovpaus på 20 minuter och sedan börjar nästa pass. Och så vidare. Andra som tillhör eliten är arbetslösa, folk som inte känner sig sedda och – inte minst – oerhört begåvade ungdomar som inte får tillräckliga utmaningar i skolan. Gemensamt för alla dessa är att de uppenbarligen har världens potential att göra stordåd - frågan är om samhället verkligen tar vara på dessa personer på bästa sätt.

Jag har själv inget emot dataspel online. De ger möjlighet till vänskap över nationsgränser, förståelse för varandras kulturer. De utvecklar koordinationsförmåga, utmanar våra hjärnor, stimulerar vår fantasi. Och så tror jag att det är bra att människor i alla åldrar träffas och leker tillsammans, mer sådant!

Men så är det dessa människor som flyr från verkligheten, fastnar och blir beroende. Något som inte bara drabbar dem, utan även deras familjer och vänner.

Utåt möts de av oförståelse, av en värld som vill korrigera dem, eftersom de är ”fel”, vilket knappast hjälper eftersom det var därför de en gång flydde in i denna värld. Och ärligt talat, vem vill inte hellre befinna sig i en värld där alla betraktar dig som en stark ledare, rentav en kung, istället för att vara en loser.

Istället måste vi hitta ett sätt att ta tillvara på denna enorma potential och förvandla dem till de hjältar de är – fast i verkligheten. Det här är personer som borde utveckla dataprogram, uppfinna farkoster som tar oss ut i rymden och arbeta fram strategier för multinationella företag. Istället låter vi dem hamna i den allt större mörka garderoben som vi kallar för arbetslösa ungdomar.

Läs även Richard Swartz utmärkta kolumn om ungdomsarbetslösheten i Europa och se Jane McGonicals TED-talk om hur gaming kan leda till en bättre värld.

Coola ungar och kompetenta pedagoger

Det var nordsamisk jojk! Svarar en flicka på frågan om vad vi just fått höra på Youtubefilen som vi just lyssnat och sett på. Jag befinner mig i en klass fyra på Skytteholmsskolan i Solna och ämnet är Svenska läsförståelse. Jag är på studiebesök tillsammans med en partikamrat. Som nyvald representant för centerpartiet i kommunens Barn och utbildningsnämnd vill jag  komma ut och se verksamheten och möta människorna som jobbar där varje dag och Skytteholmsskolan är först ut.

Det visar sig att förutom högläsning och ordförståelse så ryms även undervisning om den samiska kulturen och det norrländska fjällandskapet. På köpet. För att läsa är att resa och uppleva nya erfarenheter.

Lektionen avslutas med röris, där alla barnen rör sig till musik. ”Så här gör man” visar en elev mig vänligt men bestämt. Jag tänker att hon är lika proffsig som värsta aerobics-instruktören.

Vid det här laget är jag totalimponerad av såväl de bägge pedagogerna som av eleverna. Mindre imponerad är jag av skicket på lokaler och utrustning. För det visar sig att såväl dator som tillhörande videokanon och högtalare är det en av pedagogerna som släpat med sig hemifrån. Musiken under röris bryts av med jämna mellanrum eftersom cd-spelaren får fnatt varje gång eleverna hoppar. Ljuset är under all kritik och genom fönstren forsar kalluften in.

Så bär det av till matsalen som fått namnet matplaneten. I dag serveras det pannkakor med sylt, sallad, bröd och mjölk. Jag har två elever som tar hand om mig och jag känner mig som åtta år igen när vi står på led för att tvätta händerna. Eleverna berättar vad de skulle vilja ändra på i skolan. Någon nämner mer klätterställningar på skolgården, en annan tycker att lärarna ska ha högre lön. Maten borde vara bättre, eller som en uttrycker det: ”Äta, det gör jag hemma.”

Bättre mat är något som även de anställda lyfter som ett av de problem som finns. Den är helt enkelt inte tillräckligt bra. Tyvärr stämmer detta överens med min egen erfarenhet som matälskande och arg elev under 1980-90-talen. Det funkar helt enkelt inte att transportera mat över halva länet och tro att maten ska vara god och näringsriktig. Maten ska lagas i skolan punkt!

Efter lunchen tar mitt besök slut och jag och min partivän lämnar Skytteholmsskolan. Jag har fått möta ett gäng med coola ungar och kompetenta pedagoger, precis som det ska vara. Men jag har också fått med mig ett gäng utmaningar som jag tänker kämpa för för att lösa. 

Genusvetenskap - buffel och båg?

Jag upphörs aldrig facineras över hur provocerade många blir när ordet genusvetenskap kommer på tapeten. Sist ut i raden är Johan Ingerö som i gårdagens SvD skriver om hur bra han tycker att det är att Norge nu ska stoppa det statliga stödet till detta vetenskapsområde. (Något som dessutom sedan visade sig bara vara ett falskt rykte, pinsamt nog för Johans del).

Förutom Ingerös ilska över att Sverige betalar pengar till genusvetenskapen, så kan man som vanligt läsa de mer eller mindre sakliga inläggen i kommentarsfältet om hur vansinnigt, rent av farligt det är med genusvetenskap. Att det bara är humbug yadayadaya.

Men jag tänker så här. Om vi tar oss förbi kvasidebatten om vad som ska få kallas vetenskap eller ej (vilket jag har allt förtroende i världen för att akademin klarar av att reda ut alldeles själv. Gudarna ska veta att om något passerat som ett vetenskapsämne inom akademin, så har det utsatts och kommer att utsättas för den hårdaste granskningen aom finns på den här planeten) så tycker jag att det är märkligt hur man inte kan vara intresserad av hur och varför vi som människor väljer att dela in folk i olika grupper. Och vilka konsekvenser detta får. Det kan handla om kön, språk, hudfärg, längd, you name it.

För alla ni som hatar ord som genus och genusvetenskap kan väl inte på allvar mena att det gått er helt omärkt förbi att vi som människor gillar att dela in saker och ting i grupper. En psykolog eller biolog skulle förmodligen säga att det beror på att vi som biologiska varelser behöver strukturera tillvaron för att förstå den. Vänta...hörde ni ordet: strukturera. Där har vi det. Strukturera för att få ordning, aka struktur på vår vardag. Svårare än så var det inte.

Behövs ingen marxism, socialism eller annan -ism för att förklara detta fenomen. Vad den tvärvetenskapliga genusvetenskapen sedan gör är att säga: Okej, vi har visst bestämt oss för att använda ett gäng strukturer här för att förenkla vår vardag. Undrar hur människor valt att tolka dessa och vilka konsekvenser de får. Kanske de olika strukturerna rentav påverkar varandra.

Just i dag i vårt svenska samhälle har det gjort att vi till exempel väljer att sätta små skyltar som betyder man respektive kvinna på våra offentliga toalettdörrar. Och det kan man ju göra om man tycker att det är skojigt. Men är det inte fascinerande att 90 procent av folket dessutom följer denna instruktion? För till och med när det är noll personer i kö till herrtoan och mer än 50 till damtoan (vilket är det vanliga) så står kvinnorna snällt kvar i kön till damtoan. Och detta trots att toastolarna är absolut identiska. Tro mig jag har kollat.

Exemplet med toaletterna är såklart rätt oviktigt i sig själv. Precis som alla andra ytliga attribut vi pysslar med för att vi uppenbarligen har ett behov av att skilja på flickor och pojkar, kvinnor och män: kläder, färger osv. Tillsammans bildar de en struktur som får konsekvenser för hur vi värderar människor. Kvinnor är si eller så, män är så eller si. Sedan kan man tycka att det är rätt eller fel, det är upp till varje individ att avgöra.

För genusvetenskapen i sig spelar inte rätt eller fel någon roll. För en vetenskap är egentligen bara en samling metoder, studier, analyser och resultat av ett visst fenomen. En vetenskap tar inte ställning till rätt eller fel, för en vetenskap är inget levande väsen. Vad sedan individerna, forskarna, studenterna har för ingångsvärden och erfarenheter, det är en helt annan historia.

Själv är jag liberal. Jag har studerat såväl genusvetenskap, konstvetenskap som ekonomi och naturvetenskap. Olika, spännande områden. Men att något område skulle vara mer vetenskapligt än något annat, det är den största myten i den här debatten.

Vuxna som pratar om unga

I dag börjar Ungdomsstyrelsens årliga rikskonferens. En tillfälle då 800 personer från landets 290 kommuner träffas och pratar om ungdomars situation i Sverige. Det är fjärde gången som jag kommer att delta  och jag har massor av åsikter om den redan innan den börjat.

För den som inte vet arbetar jag till vardags som verksamhetschef för Stockholms ungdom. Vårt mål är att ungdomsföreningar i Stockholms län ska ha så bra villkor som möjligt. I klartext är vi en lobbyorganisation med ungas engagemang i fokus. Nog sagt om detta och tillbaka till Ungdomsstyrelsens rikskonferens.

Vi kan börja med priset. Det kostar 3 500 kronor att delta. Plus moms. Och så finns det 50 platser reserverade för de under 26 år som kommer från ungdomsföreningar (sa jag att det fanns totalt 800 platser?). De platserna kostar 1 500 kr. Plus moms. Jag har varje år påtalat att 1. 1500 plus moms är massor med pengar för en ungdomsförening och 2. många som är anställda av ungdomsföreningar har passerat 26-årsdagen. De är till och med ganska vanligt att tidigare aktiva avslutar sitt engagemang med att arbeta några år inom organisationen. Ett sätt att dela med sig av sin erfarenhet och ett första steg ut i arbetslivet. Ofta är dessa personer typiskt 25-30 år. Inte ungdomar, men fortfarande relativt unga. Ofta är det just dessa personer som har tid och möjlighet att åka på konferenser. I synnerhet när de ligger under två vardagar på dagtid (hint, hint). Andra ungdomar går då som bekant i skolan.

Resultatet är att många ungdomsföreningar väljer att inte åka på konferensen. De har inte råd. Mitt förslag till Ungdomsstyrelsen har varit att man ska kunna delta på seminarierna, men inte äta den extremt påkostade maten (!) eller kunna välja bort den extremt påkostade festen (!) och i stället få betala en symbolisk summa. För ärligt talat, jag går på den här konferensen för att få veta mer om ungdomsstyrelsens arbete och ungas situation i Sverige, inte för att gå på fest eller äta dyr konferensmat. Att man i dag är tvungen att betala för festen med trerätters middag oavsett om man deltar på den eller ej är urskumt.

Sedan tycker jag att det är smått tragiskt att det avsätts 50 platser av 800 till ungdomsföreningarna. Jag anser att målet borde vara att hälften av deltagarna ska vara ungdomar. Då skulle man komma till rätta med det riktigt stora problemet med denna konferens. Att vuxna samlas och pratar om ungdomar.

Det är supertrist, för här samlas anställda och politiker från Sveriges alla 290 kommuner. Personer som varje dag fattar beslut som påverkar barn och ungas vardag. Det är som upplagt för att kunna skapa värsta coola dialogen mellan unga och vuxna, att tillsammans skapa visioner för framtiden. Att kasta bort en sådan möjlighet är snudd på brottsligt.

Mina förväntningar inför konferensen är att jag kommer att vara konstant arg och desillusionerad under de två dagar som den pågår. För det har jag varit de föregående tre åren. För det blir jag när en myndighet som ska finnas till för att driva Sveriges ungdomspolitik talar över huvudet på de människor som är dess målgrupp. Men vem vet, kanske jag kommer att bli överraskad. Positivt. Vi får väl se.

Tankar om yttrandefrihet

Jag hamnade härom natten i en väldigt intressant diskussion om yttrandefrihet. Det var framförallt två nära vänner till mig som drev diskussionen. Det är ofta så. I de där frågorna som är så voktiga, så grundläggande. Jag behöver helt enkelt få gå hem och fundera några varv för att verkligen känna efter vad som är kärnan i det jag känner.

För yttrandefrihet är utan tvivel en av de absolut viktigaste grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Inte minst som cineast och bokälskare är detta fullständigt avgörande. Individens och gruppens rätt att uttrycka sig går före det mesta.

Min vän är också yttrandefrihetens förkämpe nummer ett. Frågan är var jag själv drar gränsen. För jag håller med om att alla, och då menar jag verkligen alla, har rätt att uttrycka sin åsikt verbalt. Och alla ska ha rätt att mötas, demonstrera för sin sak, kunna ställa upp i fria val, allt detta kan jag skriva under på. Lagen ska vara glasklar på detta område.

Men sedan kommer nästa steg, och i Sverige stavas det statligt/lokalt stöd. Det vill säga skattefinansierade ekonomiska bistånd. Finns i formen av presstöd, föreningsstöd, kulturstöd och så vidare. Och det är här någonstans som jag och min vän är oense.

För min vän är konsekvent och menar att samma princip ska gälla här. Har samhället bestämt sig för att stötta press och föreningar så ska alla kunna få. Principen om yttrandefrihet som en garant för att stat, kommun, poöitiker inte blandar sig i och styr vad tidningar ska skriva, vilken verksamhet föreningarna ska bedriva. För att tala klarspråk: en Främlingsfientlig förening eller en extremistisk tidskrift ska ha rätt till stöd.

Jag förstår resonemanget men håller inte med. Tror jag, bör tilläggas. För jag tänker att det är skillnad mellan lagstadgade rättigheter och skyldigheter å ena sidan och tillfälliga samhälliga insatser å andra sidan. För åtminstone är föreningsstöd ingen lagstadgad rättighet. Föreningsstöd är något som omprövas varje år av politiker. Reglerna ändras över tid, beroende på vilka normer och värderingar som styr samhället. Och så måste det få vara. Sedan kan jag som liberal tycka att stat och kommun ska styra föreningsstödet/presstödet så lite som möjligt. Helt enkelt för att politiker omöjligen kan förutse alla de former av engagemang och ideer som edempelvis unga människor har. Ett fritt stöd främjar människors kreativitet och initiativförmåga.

Sedan kan man givetvis fråga sig om samhället ska ge stöd till kultur och föreningar överhuvudtaget. Det är en särskilt berättigad fråga när man ser att pengarna skulle kunna användas till viktiga saker som sjukvård och skola. Fast tittar man på hur otroligt lite pengar det handlar om och hur mycket det ger i form av initiativ och demokratiutveckling så är det rent ut sagt dumt att inte satsa pengarna. För det handlar främst om pengar till barn och unga. Unga som saknar resurser och på det här sättet kan förverkliga sina egna ideer utan att exempelvis föräldrar eller andra närstående ska godkänna deras val. Det handlar om att lära sig ansvar, skapa sig frihet, att stå på egna ben.

Så min slutsats just nu blir: jo, det är ok att ställa vissa grundläggande krav på föreningarna/tidningarna som får ekonomiskt stöd. Och just nu innebär de kraven att man är öppen, demokratisk och inte kränker alltför många personer. Som sagt, dessa krav kan förändras. Men den lagstadgade rätten att yttra sig fritt, den ska gälla i alla lägen. Alla
lägen!

En sansad recension av Breaking Dawn part 1

Jag var på premiär i går. Självklart handlade det om Breaking Dawn part 1, den fjärde filmen av fem i Twilight-serien. Det var jag, en jämnårig väninna och cirka 300 tonårstjejer. Stämningen var hög och så fort produktionsbolaget Summits logga visades på duken vrålades det på ett sätt som just bara tonårstjejer kan. Men sedan var det knäpptyst. För detta var en stund som alla väntat på i över ett års tid. Det har laddats med intervjuer, trailers, behind the scenes-program och - inte minst - alla bloggare som ägnar timmar varje dag åt att följa fenomenet.

Vi som är insatta i Twilight var väldigt nöjda. Filmen, som motsvarar den första halvan i den fjärde och avslutande boken, följde mycket troget historiens gång. Det ska inte stickas under stol med att detta är en film för de som på något sätt följt historien. Antingen genom att ha sett de föregående filmerna, men allra helst läst böckerna. För även om jag personligen gillar filmen så är jag den första att erkänna att detta inte är en film som kan stå på egna ben. Det är helt enkelt alldeles för mycket bakgrundsinfo som krävs, vilket märks oerhört tydligt på filmkritikernas recensioner.

För nu är det dags att reda ut några saker. Många röster har höjts de senaste dagarna om vilken dålig förebild huvudkaraktären Bella är. Hårdast fram gick Svds recensent, vars recension har fått rubriken "sadistiskt kvinnovåld".  Hon är långt från ensam och några av de saker som lyfts fram av kritikerkören är: Bröllopet som flickdröm och förutsättning för sex, den brutala bröllopsnatten, tonårsgraviditeten som suger ut den blivande mamman och slutligen Bellas död och uppståndelse. Så låt oss titta på dessa punkter i tur och ordning.

Bröllopet
Det är viktigt att förstå att detta är Edwards drömbröllop. Bella är tvärtom uppfostrad av en mamma som anser äktenskapet vara en förkastlig institution. Edward är däremot född strax efter sekelskiftet 1900 och har drömt om att gifta sig i nästan 100 år. Bella däremot har ett annat mål: att få bli vampyr. Inte bara för att hon älskar Edward, utan för att hon vill vara en del av vampyrsläktet som hon enkelt uttryckt tycker är coola. Och vem vill inte vara osårbar, överjordiskt vacker, enormt stark, ha minneskapacitet som en superdator och dessutom chansen till att få leva för evigt? Det må vara ytligt, men i ärlighetens namn är väl detta sådant som de allra flesta människor drömmer om. Och till skillnad från andra småtöntiga serier där tonårstjejerna låter som små gamla tanter när de deklarerar att de minsann vill skaffa familj och bli gamla och dö så är Bella tydlig med att hon struntar i att hon inte kommer att kunna få barn, så länge hon får allt det andra. Tvärtom är hon beredd att offra sin familj, sina mänskliga vänner för att få leva det liv hon drömmer om. Snacka om rått, ärligt och inte minst modigt!

Men det finns en sak Bella vill uppleva innan hon blir vampyr. Hon vill ha sex. Med Edward. Och hon vill att Edward ska vara den som förvandlar henne till vampyr. Och i en högst affärsmässig deal i tredje boken går Edward med på detta med ett enda motkrav: att Bella ska gifta sig med honom. Och eftersom Bella inte gör något halvdant så bestämmer hon sig för att gå all in, när hon till sist ger med sig. Tillsammans med vampyren Alice bestämmer hon sig för att ge Edward det romantiska bröllop som Edward (!) drömmer om.

Sex och Bröllopsnatten
Så till den sadistiska bröllopsnatten. Bella vaknar upp med blåmärken som Edward är skyldig till, eftersom han som vampyr är så stark och Bella som människa är så fysiskt fragil. Kan verka sadistiskt, men kom igen, vi snackar vampyrer! I vilken vampyrfilm/serie är sexet inte sadistiskt? Har ni sett den kritikerrosade True Blood, som på riktigt är sadistisk? Eller varför inte den fantastiska En vampyrs bekännelse från 1994? Det är inte meningen att människor ska överleva sex med vampyrer. De är predatorer och människan är deras naturliga byte. Och kom inte dragande med att det är annorlunda med historier som i huvudsak riktar sig till tonåringar, för av all populärkultur som de konsumerar så är Twilight definitivt inte det mest brutala.

Tonårsgraviditeten
Om vi för ett ögonblick struntar i författaren Stephanie Meyer eventuella kyrkotillhörighet (mormonkyrkan) och tittar på själva historien så går följande att konstatera: Genom att välja livet med Edward har Bella medvetet valt bort möjligheten att bli förälder. Det är åtminstone vad hon tror. Hon ser inte detta som något större problem, eftersom att hon vinner så mycket annat. Men till Bellas förvåning och Edwards förskräckelse så visar det sig att vampyrer och människor kan få barn tillsammans. När Bella väl upptäcker detta så föds en stark kärlek till barnet och tanken på att detta är något som hon och Edward skapat tillsammans. Nu skriker kritikerna tonårsgraviditet och amerikansk abortmotståndarlobby och det är förstås ett sätt att se det. Ett annat är att inse att Bella inte är vilken tonåring som helst. Hon är myndig, har gått ut skolan och har valt att leva för evigt i en ung kropp. Hon kommer inte längre tillhöra det mänskliga samhället, utan en helt annan värld med andra regler. Hon har nu fått en, jag upprepar EN, möjlighet att få barn. Hon är dessutom helt övertygad om att hon kommer att överleva graviditeten. Varför ska hon inte ta den chansen? Och exakt vad har det med abortmotstånd i det mänskliga samhället att göra?

Födelsescenen och Bellas förvandling
Röster höjs att det är förfärligt med en graviditet som slutar med att mamman dör. Tja, hur var det nu igen. För sisådär 100-150 år sedan dog 50 procent av kvinnorna i västvärlden i barnsäng. Och då var det inte några monsterbarn som föddes fram. Personligen måste jag säga att på det sättet som scenen skildras i filmen känns en vanlig förlossning betydligt mer brutal. Det tror jag de flesta kvinnor som fött barn kan hålla med om. Och om någon är orolig för elvaåringarna som nu får se denna film kan jag lugna med att säga att det som de verkar reagera mest på är att barnet som kommer ut täcks av blod och fosterhinna. Det vill säga precis som i verkligheten.

Få filmer rör upp känslorna som Twilight-serien. På ena sidan står fansen som naturligtvis älskar varje bildruta. På andra sidan står en brokig samling av unga som hatar Twilight, oförstående vuxna - och så recensenterna. De sistnämnda som genom sina slaktande texter låter allt från uttråkade till indignerade. Visserligen medges att filmerna måste tas på allvar, eftersom fansen är så många. Men de är inte nådiga i sina ordval.

Den första Twilight-filmen fick bra kritik. Det kändes nytt och fräscht, bildspråket var vackert och de unga skådespelarna ansågs göra ett bra jobb. Sedan har det bara gått utför - enligt recensenterna.

Och jag håller med om att den första filmen är bäst. Som så ofta när det är en serie filmer som blir väldigt populära. Men jag måste säga att jag tycker att film 2-4 håller en jämn kvalitet. I mitt tycke är de som filmer betraktade helt okej. Typiska treor i en skala på 1-5. Och jag gissar att det även kommer att gälla den sista filmen.

Förutom SvD kan ni läsa recensioner på: UNT Sydsvenskan Moviezine

Hjälte på riktigt!

Det finns bra filmer. Och så finns de där filmerna som berör och gör att man fylls med kraft och vilja att förändra världen. Filmer som alla borde se. The Lady av Luc Besson är en sådan. Den berättar historien om Aung San Suu Kyi och hennes familj. Hur en alldeles vanlig hemmafru med man och två barn bosatt i Oxford plötsligt förvandlas till Burmas befriare. Det är en otrolig historia fylld av glädje, sorg men framförallt mod och hopp. Och en obändig tro på frihet och demokrati.

Eftersom Luc Besson är en fantastisk regissör är naturligtvis den här filmen helt makalös. Enligt honom själv är detta den bästa film han har gjort. Om inte annat är det är definitivt den mest betydelsefulla.

Om det någonsin ska gråtas till en film så är det dags nu.
För att den är så vacker och skildrar det gyllene Burma med den kärlek som bra ett folk kan känna för sitt hemland.
För att porträtten av Suu, hennes make och söner är så fina, så fina.
För att bikaraktärerna alla får den plats de förtjänar, studenterna, munkarna, diktaturens män och inte minst västerlandets byråkrater.
För att Suu Kyi är en av världens främsta förebilder och dessutom kvinna.

När eftertexterna börjar rulla reser sig hela publiken upp och jublar. Att det är viktigt att den här filmen sprids är något som filmskaparen själv håller med om och han uppmanar att se till att den sprids så att burmeserna kan ladda ned filmen.

För oss i väst är filmen en påminnelse om varför vi varje dag ska ta tillvara på möjligheten att påverka, förändra och jobba politiskt. Att varje politisk handling, från det lilla lokala till det stora är värdefull och ett sätt att värna om vår frihet.

Ur mitt hjärta vill jag säga ett stort tack för den här filmen och en fantastisk upplevelse på Stockholms filmfestival.