vardagsrebellen

Coola ungar och kompetenta pedagoger

2012-01-25T05:50:00.000-08:00

Det var nordsamisk jojk! Svarar en flicka på frågan om vad vi just fått höra på Youtubefilen som vi just lyssnat och sett på. Jag befinner mig i en klass fyra på Skytteholmsskolan i Solna och ämnet är Svenska läsförståelse. Jag är på studiebesök tillsammans med en partikamrat. Som nyvald representant för centerpartiet i kommunens Barn och utbildningsnämnd vill jag komma ut och se verksamheten och möta människorna som jobbar där varje dag och Skytteholmsskolan är först ut.

Det visar sig att förutom högläsning och ordförståelse så ryms även undervisning om den samiska kulturen och det norrländska fjällandskapet. På köpet. För att läsa är att resa och uppleva nya erfarenheter.

Lektionen avslutas med röris, där alla barnen rör sig till musik. ”Så här gör man” visar en elev mig vänligt men bestämt. Jag tänker att hon är lika proffsig som värsta aerobics-instruktören.

Vid det här laget är jag totalimponerad av såväl de bägge pedagogerna som av eleverna. Mindre imponerad är jag av skicket på lokaler och utrustning. För det visar sig att såväl dator som tillhörande videokanon och högtalare är det en av pedagogerna som släpat med sig hemifrån. Musiken under röris bryts av med jämna mellanrum eftersom cd-spelaren får fnatt varje gång eleverna hoppar. Ljuset är under all kritik och genom fönstren forsar kalluften in.

Så bär det av till matsalen som fått namnet matplaneten. I dag serveras det pannkakor med sylt, sallad, bröd och mjölk. Jag har två elever som tar hand om mig och jag känner mig som åtta år igen när vi står på led för att tvätta händerna. Eleverna berättar vad de skulle vilja ändra på i skolan. Någon nämner mer klätterställningar på skolgården, en annan tycker att lärarna ska ha högre lön. Maten borde vara bättre, eller som en uttrycker det: ”Äta, det gör jag hemma.”

Bättre mat är något som även de anställda lyfter som ett av de problem som finns. Den är helt enkelt inte tillräckligt bra. Tyvärr stämmer detta överens med min egen erfarenhet som matälskande och arg elev under 1980-90-talen. Det funkar helt enkelt inte att transportera mat över halva länet och tro att maten ska vara god och näringsriktig. Maten ska lagas i skolan punkt!

Efter lunchen tar mitt besök slut och jag och min partivän lämnar Skytteholmsskolan. Jag har fått möta ett gäng med coola ungar och kompetenta pedagoger, precis som det ska vara. Men jag har också fått med mig ett gäng utmaningar som jag tänker kämpa för för att lösa.

Genusvetenskap - buffel och båg?

2011-12-06T21:50:00.000-08:00

Jag upphörs aldrig facineras över hur provocerade många blir när ordet genusvetenskap kommer på tapeten. Sist ut i raden är Johan Ingerö som i gårdagens SvD skriver om hur bra han tycker att det är att Norge nu ska stoppa det statliga stödet till detta vetenskapsområde. (Något som dessutom sedan visade sig bara vara ett falskt rykte, pinsamt nog för Johans del).

Förutom Ingerös ilska över att Sverige betalar pengar till genusvetenskapen, så kan man som vanligt läsa de mer eller mindre sakliga inläggen i kommentarsfältet om hur vansinnigt, rent av farligt det är med genusvetenskap. Att det bara är humbug yadayadaya.

Men jag tänker så här. Om vi tar oss förbi kvasidebatten om vad som ska få kallas vetenskap eller ej (vilket jag har allt förtroende i världen för att akademin klarar av att reda ut alldeles själv. Gudarna ska veta att om något passerat som ett vetenskapsämne inom akademin, så har det utsatts och kommer att utsättas för den hårdaste granskningen aom finns på den här planeten) så tycker jag att det är märkligt hur man inte kan vara intresserad av hur och varför vi som människor väljer att dela in folk i olika grupper. Och vilka konsekvenser detta får. Det kan handla om kön, språk, hudfärg, längd, you name it.

För alla ni som hatar ord som genus och genusvetenskap kan väl inte på allvar mena att det gått er helt omärkt förbi att vi som människor gillar att dela in saker och ting i grupper. En psykolog eller biolog skulle förmodligen säga att det beror på att vi som biologiska varelser behöver strukturera tillvaron för att förstå den. Vänta...hörde ni ordet: strukturera. Där har vi det. Strukturera för att få ordning, aka struktur på vår vardag. Svårare än så var det inte.

Behövs ingen marxism, socialism eller annan -ism för att förklara detta fenomen. Vad den tvärvetenskapliga genusvetenskapen sedan gör är att säga: Okej, vi har visst bestämt oss för att använda ett gäng strukturer här för att förenkla vår vardag. Undrar hur människor valt att tolka dessa och vilka konsekvenser de får. Kanske de olika strukturerna rentav påverkar varandra.

Just i dag i vårt svenska samhälle har det gjort att vi till exempel väljer att sätta små skyltar som betyder man respektive kvinna på våra offentliga toalettdörrar. Och det kan man ju göra om man tycker att det är skojigt. Men är det inte fascinerande att 90 procent av folket dessutom följer denna instruktion? För till och med när det är noll personer i kö till herrtoan och mer än 50 till damtoan (vilket är det vanliga) så står kvinnorna snällt kvar i kön till damtoan. Och detta trots att toastolarna är absolut identiska. Tro mig jag har kollat.

Exemplet med toaletterna är såklart rätt oviktigt i sig själv. Precis som alla andra ytliga attribut vi pysslar med för att vi uppenbarligen har ett behov av att skilja på flickor och pojkar, kvinnor och män: kläder, färger osv. Tillsammans bildar de en struktur som får konsekvenser för hur vi värderar människor. Kvinnor är si eller så, män är så eller si. Sedan kan man tycka att det är rätt eller fel, det är upp till varje individ att avgöra.

För genusvetenskapen i sig spelar inte rätt eller fel någon roll. För en vetenskap är egentligen bara en samling metoder, studier, analyser och resultat av ett visst fenomen. En vetenskap tar inte ställning till rätt eller fel, för en vetenskap är inget levande väsen. Vad sedan individerna, forskarna, studenterna har för ingångsvärden och erfarenheter, det är en helt annan historia.

Själv är jag liberal. Jag har studerat såväl genusvetenskap, konstvetenskap som ekonomi och naturvetenskap. Olika, spännande områden. Men att något område skulle vara mer vetenskapligt än något annat, det är den största myten i den här debatten.

Vuxna som pratar om unga

2011-11-29T22:28:00.000-08:00

I dag börjar Ungdomsstyrelsens årliga rikskonferens. En tillfälle då 800 personer från landets 290 kommuner träffas och pratar om ungdomars situation i Sverige. Det är fjärde gången som jag kommer att delta och jag har massor av åsikter om den redan innan den börjat.

För den som inte vet arbetar jag till vardags som verksamhetschef för Stockholms ungdom. Vårt mål är att ungdomsföreningar i Stockholms län ska ha så bra villkor som möjligt. I klartext är vi en lobbyorganisation med ungas engagemang i fokus. Nog sagt om detta och tillbaka till Ungdomsstyrelsens rikskonferens.

Vi kan börja med priset. Det kostar 3 500 kronor att delta. Plus moms. Och så finns det 50 platser reserverade för de under 26 år som kommer från ungdomsföreningar (sa jag att det fanns totalt 800 platser?). De platserna kostar 1 500 kr. Plus moms. Jag har varje år påtalat att 1. 1500 plus moms är massor med pengar för en ungdomsförening och 2. många som är anställda av ungdomsföreningar har passerat 26-årsdagen. De är till och med ganska vanligt att tidigare aktiva avslutar sitt engagemang med att arbeta några år inom organisationen. Ett sätt att dela med sig av sin erfarenhet och ett första steg ut i arbetslivet. Ofta är dessa personer typiskt 25-30 år. Inte ungdomar, men fortfarande relativt unga. Ofta är det just dessa personer som har tid och möjlighet att åka på konferenser. I synnerhet när de ligger under två vardagar på dagtid (hint, hint). Andra ungdomar går då som bekant i skolan.

Resultatet är att många ungdomsföreningar väljer att inte åka på konferensen. De har inte råd. Mitt förslag till Ungdomsstyrelsen har varit att man ska kunna delta på seminarierna, men inte äta den extremt påkostade maten (!) eller kunna välja bort den extremt påkostade festen (!) och i stället få betala en symbolisk summa. För ärligt talat, jag går på den här konferensen för att få veta mer om ungdomsstyrelsens arbete och ungas situation i Sverige, inte för att gå på fest eller äta dyr konferensmat. Att man i dag är tvungen att betala för festen med trerätters middag oavsett om man deltar på den eller ej är urskumt.

Sedan tycker jag att det är smått tragiskt att det avsätts 50 platser av 800 till ungdomsföreningarna. Jag anser att målet borde vara att hälften av deltagarna ska vara ungdomar. Då skulle man komma till rätta med det riktigt stora problemet med denna konferens. Att vuxna samlas och pratar om ungdomar.

Det är supertrist, för här samlas anställda och politiker från Sveriges alla 290 kommuner. Personer som varje dag fattar beslut som påverkar barn och ungas vardag. Det är som upplagt för att kunna skapa värsta coola dialogen mellan unga och vuxna, att tillsammans skapa visioner för framtiden. Att kasta bort en sådan möjlighet är snudd på brottsligt.

Mina förväntningar inför konferensen är att jag kommer att vara konstant arg och desillusionerad under de två dagar som den pågår. För det har jag varit de föregående tre åren. För det blir jag när en myndighet som ska finnas till för att driva Sveriges ungdomspolitik talar över huvudet på de människor som är dess målgrupp. Men vem vet, kanske jag kommer att bli överraskad. Positivt. Vi får väl se.

Tankar om yttrandefrihet

2011-11-28T13:49:00.000-08:00

Jag hamnade härom natten i en väldigt intressant diskussion om yttrandefrihet. Det var framförallt två nära vänner till mig som drev diskussionen. Det är ofta så. I de där frågorna som är så voktiga, så grundläggande. Jag behöver helt enkelt få gå hem och fundera några varv för att verkligen känna efter vad som är kärnan i det jag känner.

För yttrandefrihet är utan tvivel en av de absolut viktigaste grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Inte minst som cineast och bokälskare är detta fullständigt avgörande. Individens och gruppens rätt att uttrycka sig går före det mesta.

Min vän är också yttrandefrihetens förkämpe nummer ett. Frågan är var jag själv drar gränsen. För jag håller med om att alla, och då menar jag verkligen alla, har rätt att uttrycka sin åsikt verbalt. Och alla ska ha rätt att mötas, demonstrera för sin sak, kunna ställa upp i fria val, allt detta kan jag skriva under på. Lagen ska vara glasklar på detta område.

Men sedan kommer nästa steg, och i Sverige stavas det statligt/lokalt stöd. Det vill säga skattefinansierade ekonomiska bistånd. Finns i formen av presstöd, föreningsstöd, kulturstöd och så vidare. Och det är här någonstans som jag och min vän är oense.

För min vän är konsekvent och menar att samma princip ska gälla här. Har samhället bestämt sig för att stötta press och föreningar så ska alla kunna få. Principen om yttrandefrihet som en garant för att stat, kommun, poöitiker inte blandar sig i och styr vad tidningar ska skriva, vilken verksamhet föreningarna ska bedriva. För att tala klarspråk: en Främlingsfientlig förening eller en extremistisk tidskrift ska ha rätt till stöd.

Jag förstår resonemanget men håller inte med. Tror jag, bör tilläggas. För jag tänker att det är skillnad mellan lagstadgade rättigheter och skyldigheter å ena sidan och tillfälliga samhälliga insatser å andra sidan. För åtminstone är föreningsstöd ingen lagstadgad rättighet. Föreningsstöd är något som omprövas varje år av politiker. Reglerna ändras över tid, beroende på vilka normer och värderingar som styr samhället. Och så måste det få vara. Sedan kan jag som liberal tycka att stat och kommun ska styra föreningsstödet/presstödet så lite som möjligt. Helt enkelt för att politiker omöjligen kan förutse alla de former av engagemang och ideer som edempelvis unga människor har. Ett fritt stöd främjar människors kreativitet och initiativförmåga.

Sedan kan man givetvis fråga sig om samhället ska ge stöd till kultur och föreningar överhuvudtaget. Det är en särskilt berättigad fråga när man ser att pengarna skulle kunna användas till viktiga saker som sjukvård och skola. Fast tittar man på hur otroligt lite pengar det handlar om och hur mycket det ger i form av initiativ och demokratiutveckling så är det rent ut sagt dumt att inte satsa pengarna. För det handlar främst om pengar till barn och unga. Unga som saknar resurser och på det här sättet kan förverkliga sina egna ideer utan att exempelvis föräldrar eller andra närstående ska godkänna deras val. Det handlar om att lära sig ansvar, skapa sig frihet, att stå på egna ben.

Så min slutsats just nu blir: jo, det är ok att ställa vissa grundläggande krav på föreningarna/tidningarna som får ekonomiskt stöd. Och just nu innebär de kraven att man är öppen, demokratisk och inte kränker alltför många personer. Som sagt, dessa krav kan förändras. Men den lagstadgade rätten att yttra sig fritt, den ska gälla i alla lägen. Alla
lägen!

En sansad recension av Breaking Dawn part 1

2011-11-17T13:00:00.000-08:00

Jag var på premiär i går. Självklart handlade det om Breaking Dawn part 1, den fjärde filmen av fem i Twilight-serien. Det var jag, en jämnårig väninna och cirka 300 tonårstjejer. Stämningen var hög och så fort produktionsbolaget Summits logga visades på duken vrålades det på ett sätt som just bara tonårstjejer kan. Men sedan var det knäpptyst. För detta var en stund som alla väntat på i över ett års tid. Det har laddats med intervjuer, trailers, behind the scenes-program och - inte minst - alla bloggare som ägnar timmar varje dag åt att följa fenomenet.

Vi som är insatta i Twilight var väldigt nöjda. Filmen, som motsvarar den första halvan i den fjärde och avslutande boken, följde mycket troget historiens gång. Det ska inte stickas under stol med att detta är en film för de som på något sätt följt historien. Antingen genom att ha sett de föregående filmerna, men allra helst läst böckerna. För även om jag personligen gillar filmen så är jag den första att erkänna att detta inte är en film som kan stå på egna ben. Det är helt enkelt alldeles för mycket bakgrundsinfo som krävs, vilket märks oerhört tydligt på filmkritikernas recensioner.

För nu är det dags att reda ut några saker. Många röster har höjts de senaste dagarna om vilken dålig förebild huvudkaraktären Bella är. Hårdast fram gick Svds recensent, vars recension har fått rubriken "sadistiskt kvinnovåld". Hon är långt från ensam och några av de saker som lyfts fram av kritikerkören är: Bröllopet som flickdröm och förutsättning för sex, den brutala bröllopsnatten, tonårsgraviditeten som suger ut den blivande mamman och slutligen Bellas död och uppståndelse. Så låt oss titta på dessa punkter i tur och ordning.

Bröllopet
Det är viktigt att förstå att detta är Edwards drömbröllop. Bella är tvärtom uppfostrad av en mamma som anser äktenskapet vara en förkastlig institution. Edward är däremot född strax efter sekelskiftet 1900 och har drömt om att gifta sig i nästan 100 år. Bella däremot har ett annat mål: att få bli vampyr. Inte bara för att hon älskar Edward, utan för att hon vill vara en del av vampyrsläktet som hon enkelt uttryckt tycker är coola. Och vem vill inte vara osårbar, överjordiskt vacker, enormt stark, ha minneskapacitet som en superdator och dessutom chansen till att få leva för evigt? Det må vara ytligt, men i ärlighetens namn är väl detta sådant som de allra flesta människor drömmer om. Och till skillnad från andra småtöntiga serier där tonårstjejerna låter som små gamla tanter när de deklarerar att de minsann vill skaffa familj och bli gamla och dö så är Bella tydlig med att hon struntar i att hon inte kommer att kunna få barn, så länge hon får allt det andra. Tvärtom är hon beredd att offra sin familj, sina mänskliga vänner för att få leva det liv hon drömmer om. Snacka om rått, ärligt och inte minst modigt!

Men det finns en sak Bella vill uppleva innan hon blir vampyr. Hon vill ha sex. Med Edward. Och hon vill att Edward ska vara den som förvandlar henne till vampyr. Och i en högst affärsmässig deal i tredje boken går Edward med på detta med ett enda motkrav: att Bella ska gifta sig med honom. Och eftersom Bella inte gör något halvdant så bestämmer hon sig för att gå all in, när hon till sist ger med sig. Tillsammans med vampyren Alice bestämmer hon sig för att ge Edward det romantiska bröllop som Edward (!) drömmer om.

Sex och Bröllopsnatten
Så till den sadistiska bröllopsnatten. Bella vaknar upp med blåmärken som Edward är skyldig till, eftersom han som vampyr är så stark och Bella som människa är så fysiskt fragil. Kan verka sadistiskt, men kom igen, vi snackar vampyrer! I vilken vampyrfilm/serie är sexet inte sadistiskt? Har ni sett den kritikerrosade True Blood, som på riktigt är sadistisk? Eller varför inte den fantastiska En vampyrs bekännelse från 1994? Det är inte meningen att människor ska överleva sex med vampyrer. De är predatorer och människan är deras naturliga byte. Och kom inte dragande med att det är annorlunda med historier som i huvudsak riktar sig till tonåringar, för av all populärkultur som de konsumerar så är Twilight definitivt inte det mest brutala.

Tonårsgraviditeten
Om vi för ett ögonblick struntar i författaren Stephanie Meyer eventuella kyrkotillhörighet (mormonkyrkan) och tittar på själva historien så går följande att konstatera: Genom att välja livet med Edward har Bella medvetet valt bort möjligheten att bli förälder. Det är åtminstone vad hon tror. Hon ser inte detta som något större problem, eftersom att hon vinner så mycket annat. Men till Bellas förvåning och Edwards förskräckelse så visar det sig att vampyrer och människor kan få barn tillsammans. När Bella väl upptäcker detta så föds en stark kärlek till barnet och tanken på att detta är något som hon och Edward skapat tillsammans. Nu skriker kritikerna tonårsgraviditet och amerikansk abortmotståndarlobby och det är förstås ett sätt att se det. Ett annat är att inse att Bella inte är vilken tonåring som helst. Hon är myndig, har gått ut skolan och har valt att leva för evigt i en ung kropp. Hon kommer inte längre tillhöra det mänskliga samhället, utan en helt annan värld med andra regler. Hon har nu fått en, jag upprepar EN, möjlighet att få barn. Hon är dessutom helt övertygad om att hon kommer att överleva graviditeten. Varför ska hon inte ta den chansen? Och exakt vad har det med abortmotstånd i det mänskliga samhället att göra?

Födelsescenen och Bellas förvandling
Röster höjs att det är förfärligt med en graviditet som slutar med att mamman dör. Tja, hur var det nu igen. För sisådär 100-150 år sedan dog 50 procent av kvinnorna i västvärlden i barnsäng. Och då var det inte några monsterbarn som föddes fram. Personligen måste jag säga att på det sättet som scenen skildras i filmen känns en vanlig förlossning betydligt mer brutal. Det tror jag de flesta kvinnor som fött barn kan hålla med om. Och om någon är orolig för elvaåringarna som nu får se denna film kan jag lugna med att säga att det som de verkar reagera mest på är att barnet som kommer ut täcks av blod och fosterhinna. Det vill säga precis som i verkligheten.

Få filmer rör upp känslorna som Twilight-serien. På ena sidan står fansen som naturligtvis älskar varje bildruta. På andra sidan står en brokig samling av unga som hatar Twilight, oförstående vuxna - och så recensenterna. De sistnämnda som genom sina slaktande texter låter allt från uttråkade till indignerade. Visserligen medges att filmerna måste tas på allvar, eftersom fansen är så många. Men de är inte nådiga i sina ordval.

Den första Twilight-filmen fick bra kritik. Det kändes nytt och fräscht, bildspråket var vackert och de unga skådespelarna ansågs göra ett bra jobb. Sedan har det bara gått utför - enligt recensenterna.

Och jag håller med om att den första filmen är bäst. Som så ofta när det är en serie filmer som blir väldigt populära. Men jag måste säga att jag tycker att film 2-4 håller en jämn kvalitet. I mitt tycke är de som filmer betraktade helt okej. Typiska treor i en skala på 1-5. Och jag gissar att det även kommer att gälla den sista filmen.

Förutom SvD kan ni läsa recensioner på: UNT Sydsvenskan Moviezine

Hjälte på riktigt!

2011-11-11T13:45:00.000-08:00

Det finns bra filmer. Och så finns de där filmerna som berör och gör att man fylls med kraft och vilja att förändra världen. Filmer som alla borde se. The Lady av Luc Besson är en sådan. Den berättar historien om Aung San Suu Kyi och hennes familj. Hur en alldeles vanlig hemmafru med man och två barn bosatt i Oxford plötsligt förvandlas till Burmas befriare. Det är en otrolig historia fylld av glädje, sorg men framförallt mod och hopp. Och en obändig tro på frihet och demokrati.

Eftersom Luc Besson är en fantastisk regissör är naturligtvis den här filmen helt makalös. Enligt honom själv är detta den bästa film han har gjort. Om inte annat är det är definitivt den mest betydelsefulla.

Om det någonsin ska gråtas till en film så är det dags nu.
För att den är så vacker och skildrar det gyllene Burma med den kärlek som bra ett folk kan känna för sitt hemland.
För att porträtten av Suu, hennes make och söner är så fina, så fina.
För att bikaraktärerna alla får den plats de förtjänar, studenterna, munkarna, diktaturens män och inte minst västerlandets byråkrater.
För att Suu Kyi är en av världens främsta förebilder och dessutom kvinna.

När eftertexterna börjar rulla reser sig hela publiken upp och jublar. Att det är viktigt att den här filmen sprids är något som filmskaparen själv håller med om och han uppmanar att se till att den sprids så att burmeserna kan ladda ned filmen.

För oss i väst är filmen en påminnelse om varför vi varje dag ska ta tillvara på möjligheten att påverka, förändra och jobba politiskt. Att varje politisk handling, från det lilla lokala till det stora är värdefull och ett sätt att värna om vår frihet.

Ur mitt hjärta vill jag säga ett stort tack för den här filmen och en fantastisk upplevelse på Stockholms filmfestival.

Tinker, Tanker, Soldier, Spy

2011-11-09T13:10:00.000-08:00

Få teman är så märkliga som spionhistorier under kalla krigets dagar. Det är grått, grå män med bistra miner och iklädda beiga trenchcoats springer omkring med attacheväskor och byter ansträngt information med varandra med så få ord som möjligt. Jag får alltid känslan av att det är ett enda stort levande rollspel som pågår, bara att insatsen är så hög och konsekvensens så ödesdigra.

Denna känsla är ständigt och påtagligt närvarande i Tinker, Tanker, Soldier, Spy, Tomas Alfredsons tolkning av John le Carres Mullvaden. Trots filmens relativt långsamma tempo finns inte en bildruta som inte präglas av nerven i denna välgjorda spionthriller. Det är så mycket som är så bra så det är svårt att veta var jag ska börja. Jag blir blixtförälskad i en av de första scenerna, en nyckelscen som utspelar sig på ett café i Budapest och det är framförallt små, små detaljer som gör det. En svettpärla på servitörens panna, en ammande kvinna, minspelet hos de bägge spionerna. Överhuvudtaget är det just detaljerna och de små skiftningarna i denna film som dröjer sig kvar. Under en bilfärd får plötsligt en irriterande fluga en framträdande biroll. På skrivbordet hos en av spioncheferna står två porslinsbuldoggar med flaggmönstrade täcken. Miljöerna är ytterligare en höjdpunkt. Och givetvis skådespelarna. Allihop!

Det finns helt enkelt bara bra saker att säga om detta mästerverk. Möjligen är det bra att vara utvilad innan man sätter sig framför denna ganska snåriga historia, för den kräver fokus från första till sista bildrutan. Ibland är det knepigt att veta exakt i vilken ordning saker och ting sker. Och även om det främst handlar om tiotalet karaktärer kan det vara svårt att hänga med på relationerna dem emellan när namnen nämns i dialogen, särskilt då en del av dem har flera kodnamn.

Nu hade jag förmånen att få gå på den visning där regissören själv var med och presenterade filmen, vilket alltid ger ytterligare en dimension. Bland annat berättade Tomas Alfredson om sitt möte med Carre. Alfredsson fick uppmaningen att göra sin egen film, inspirerad av boken. För boken är ju redan skriven, så det finns ingen anledning att göra om den. Det finns heller ingen anledning att göra om den tv-serie som tidigare gjorts. Utan denna film måste få stå för sig. Snacka om ödmjukhet och ett oerhört klokt sätt att se på berättande. Och inte helt oväntat står vi nu här med ett mästerverk att njuta av. Detta är en film som jag definitivt kommer att se om.

Läs även denna artikel från SvD där Carré och skådespelarna kommenterar filmen.

Äntligen! Premiär på Stockholms filmfestival

2011-11-09T07:18:00.000-08:00

Till mångas stora förvåning - även min egen - så har jag aldrig varit på Stockholms filmfestival. Och varje år har jag lusläst programmet, ringat in alla filmer jag vill gå på, planerat - och så har det inte blivit av. Så därför kära vänner, är det inte med så liten förväntan som jag nu äntligen ska iväg på denna fantastiska fest. Tyvärr har jag inte möjlighet att gå på film dagarna i ända, men tre filmer ska jag få gå på. Och jag ska få höra och se Luc Besson in real life!!!

Följande tre filmer har jag efter stor vånda plockat ut:

Tinker, Taylor, Soldier, Spy - spionhistoria baserad på John Le Carrés Mullvaden. Denna film inleder hela festivalen och Tomas Alfredson som regisserat kommer att finnas på plats (!). Bara rollistan med namn som Gary Oldman och Colin Firth gör att jag har mycket höga förväntningar.

På fredag kommer som sagt Luc Besson i samband med att hans film The Lady visas. Handlar om Aung San Suu Kyis kamp i Burma.

Och så avslutas min filmfestival på måndag med Viggo Mortensen som Freud i A Dangerous Method.

Bara en dryg timme kvar nu!

In Time – en spegel av dagens ekonomiska system

2011-11-02T17:18:00.000-07:00

Jag försöker alltid ha ganska låga förväntningar när det kommer nya Scifi-filmer, trots att det är av mina absoluta favorit-genres. Det ligger nästan i sakens natur att det i nio fall av 10 blir en besvikelse. En Scifi-film ska ju förutom att uppfylla de vanliga kraven på bra story, bra skådespeleri, foto och dialog gärna komma med något nytt att säga till oss som människor. Det ska gärna finnas en samhällskritik, eller åtminstone en analys med en idé om vilka konsekvenser ett visst samhällsfenomen kan få för konsekvenser. Och så ska filmen dessutom beskriva en tydlig värld, vår egen framtid eller någon annan planet någonstans i universum. Allt detta ska hinna berättas på mindre än två timmar. Att få alla de där delarna att hålla ihop förefaller oerhört svårt, vilket förmodligen är skälet till att det är så sällan som vi får se de där riktigt stora banbrytande filmerna.

Jag gillar idén bakom In Time och de frågor som filmen ställer. I någon slags framtid har människan löst gåtan bakom åldrandet. När en person fyller 25 år slutar kroppen att åldras och det finns en teoretisk möjlighet att leva för evigt. Men för att jorden inte ska bli överbefolkad (åtminstone anges det som svepskäl) så styrs ditt liv av en inopererad klocka som styrs centralt. Denna klocka bestämmer hur mycket tid du har kvar. När tiden är slut så stängs kroppen av, precis som att trycka på en knapp. Till saken hör att tid kan överföras mellan människor. På detta sätt har ett nytt valutasystem byggts upp. Pengar finns inte längre, utan du handlar med tid och den totala tiden är precis som dagens betalningsmedel begränsad. För att ha kontroll över tidsflödena är världen indelad i tidszoner med höga skyddstullar och – murar.

Självklart är inte tiden jämt fördelad. De fattigaste lever från dag till dag och har oftast bara några timmar till godo. Andra lever i ofattbar lyx med miljontals år i kassavalvet och omger sig med livvakter för att skydda sig mot desperata tidstjuvar.

I denna värld får vi följa mannen från gatan som av en slump kommer över en massa tid. Han anklagas för mord och när han flyr till en rikare tidszon träffar han den uttråkade rika kvinnan. Och det är här någonstans som filmen förlorar sina chanser att verkligen nå toppen och förvandlas till dussinfilm. Istället för att fokusera på frågan om fördelning av resurser mellan fattiga och rika så lyfts även frågan om det verkligen är önskvärt att kunna leva för evigt. Efter det senaste decenniets vampyromani känns den frågan tämligen sönderanalyserad, så den känns överflödig och får dessutom alldeles för lite plats i denna redan späckade film för att överhuvudtaget kunna bidra med något nytt.

Filmen belastas dessutom av en kärlekshistoria a la Robin Hood som är så heteronormativt förutsägbar och banal som det bara går; Uttråkad rik kvinna träffar utfattig man, lockas av hans förmåga att leva i nuet och så vidare och så vidare. Om de åtminstone hade varit hon som var fattig och äventyrlig så hade det åtminstone blivit en halv kliché mindre.

Så tyvärr, trots en bra idé, snygga effekter och diger rollista så faller själva filmen som historia betraktad pladask. Synd, för detta kunde ha blivit en riktigt bra historia som verkligen säger något om vår egen tid.

För egentligen är denna värld bara en tillspetsad spegling av det samhälle som vi lever i; Rika och fattiga zoner omgärdade av ekonomiska tullmurar och nationella gränser där som begränsar människors fria rörlighet. Bankerna som kontrollerar flödet av pengar. Och visst är tid pengar. I filmen finns en detalj som visar hur absurt hela systemet är. Huvudpersonen ska inhandla en lyxbil. Priset är 59 år plus skatt. Tänk er: 59 år! Samtidigt i vår värld. En corvette kostar någonstans över en miljon kronor. Det är fem årslöner för en medelklassperson i Sverige. En typisk man på indiska landsbygden tjänar 600 kronor i månaden. För honom skulle det ta 138 år att tjäna ihop till en corvette.

Att räkna om pengar till tid gör det smärtsamt tydligt hur märkligt vårt reglerade system är och det säger inte så lite om vår syn på varandra som medmänniskor.

Läs recensioner på DN Göteborgsposten Svt Metro SvD Sydsvenskan

Tillbaka på bloggen!

2011-11-02T15:30:00.000-07:00

Det var rätt segt att komma igen på bloggen efter somaruppehållet. Och nu på sistone har tiden fyllts av två nya engagemang. Dels har jag börjat träna och dels har jag äntligen, äntligen börjat engagera mig partipolitiskt i Centerpartiet. Jag är nyförälskad i bägge dessa aktiviteter, så nästan all min tid har gått till dessa. Men nu är jag tillbaka.

En hel del film och TV har det blivit sedan sist. Särskilt under två veckor i somras då jag ägnade mig åt att se filmer efter teman. Bland annat såg jag en radda high school-filmer, vilket är en klart underskattad genre. Mycket nostalgi, med The Breakfast Club som en given gammal favorit. Men också pärlor jag lyckats missa där Easy A står ut som en klar favorit. Återkommer nog till den vid tillfälle.

Filmer jag sett 50 gånger eller mer

2011-10-04T00:38:00.000-07:00

Jag älskar film. Jag menar det verkligen. Jag har en passion till film, ett behov av att se, förstå och analysera filmer till den gräns att jag kan varenda replik, varenda färgnyans och varenda ljudeffekt baklänges och framlänges.

Jag alltid velat slå ett extra slag för lättsam main stream-film, oavsett genre. Kanske särskilt den undervärderade genren High School-filmer. Och Breakfast Club i all ära, men finns det inte något underbart befriande i spontan formationsdans på den obligatoriska studentbalen.

I vårt hem ses det mycket film. Av alla sorter. Och många gånger. För jag ser nästan alltid om filmer, minst två gånger. Första gången är det ett äventyr, historien är i fokus. Andra gången kan man börja analysera. Vissa filmer har rullat otaliga gånger. Och det är långt ifrån de filmer som anses bra av kritikermaffian. Men av olika anledningar finns något där som gör att jag inte kan släppa dem.

Så låt mig presentera de 12 filmer som jag lätt sett minst 50 gånger (barnfilm och tecknad/animerad film oräknad). Det är filmer som jag under någon period av mitt liv fastnat i och sett stundvis varje dag månader i streck och som jag fortfarande plockar fram igen. (Observera att detta INTE är de 12 filmerna som jag tycker mest om, även om några av dem faller under den kategorin!):

1. Chaplins Moderna Tider

Det här är den första vuxen-filmen jag minns. Gick för jämnan hemma när jag var liten. Mest fascinerad var jag av matningsapparat som skulle testas på Chaplin. En apparat som skulle effektivisera och möjliggöra kortare lunchraster i fabriken.

Jag hade turen att ha en far som så fort videoapparaten gjorde sitt inträde i denna värld införskaffade denna apparat. Chaplins Moderna Tider, Blixt Gordon och Star Wars var några av de filmer som gick för jämnan hemma i vårt vardagsrum. För att inte tala om tecknade kortfilmer. Företrädesvis Tom och Jerry. Mamma föredrog storslagna kostymfilmer, som Gyllene Skinnet, Romeo och Julia och framförallt Riddarna av runda bordet.

2. Star Wars 4-6

Om Moderna tider är den första vuxen-filmen jag minns, så är Star Wars den andra. Star Wars var min introduktion tillsammans med Barillés tecknade rymdserie Det var en gång var min introduktion till Science Fiction.

3. Ivanhoe

Historia, romantik, kostym, drama - såklart jag älskar den. Varje jul satt mamma och jag nerbäddade i soffan och såg denna pjäs. Men eftersom vi även hade den på video så gick den andra dagar om året med.

4. Röda Nejlikan

5. Farligt begär

Jag var som besatt av fransk 1600- och 1700-tals historia när jag var mellan 11-12 år. Jag läste allt jag kom åt när det handlade om Ludvig den fjortonde, Marie Antoinette och franska revolutionen. Dessa filmer gick jämt och jag minns tydligt att jag klädde ut mig till Röda Nejlikan och reciterade replikerna ur filmen. Farlig förbindelse är dessutom bra på riktigt, med radarparet Glenn Close och John Malkovich i huvudrollerna.

6. Sound of Music

Jag gick i musikklass och musikaler var stort i min värld under mellanstadieåren. Jag stod framför tv:n och sjöng tillsammans med Julie Andrews varje eftermiddag efter skolan.

7. Dirty Dancing

Jag missade första vändan med denna klassiker. Istället upptäckte jag den några år senare när jag som femtonåring började dansa balett. Självklart blev jag besatt av dansfilm och särskilt i Dirty Dancing.

8. Pulp Fiction

Denna film var mitt steg in till klassiker, kult och "finkultur"-film. Under hela gymnasietiden satt jag och mina närmaste vänner och såg på film nätterna igenom. Vi måste ha varit riktigt pestiga, för vi diskuterade oss igenom varenda film, såg om scener och var enorm förståsigpåiga.

De sena tonåren och början av 20-årsåldern skulle det typiskt vara fin och svår film. Eller kult på något sätt. Jag började lite lätt med Tarantino, för att sedan vandra vidare till de stora klassikerna Kubrick, Tarkovskiy och framförallt Fellini. Fellinis Satyricon var länge en favorit.

9.Sagan om ringen

Är väl ändå något av det mest välgjorda som gjorts. Fast jag måste säga att jag är nästan lika förtjust i filmerna om filmerna. Bästa extramaterialet någonsin.

10. Matrix-trilogin

Jag är utbildad statsvetare med inriktning mot genusvetenskap/populärkultur. En av mina uppsatser ägnade jag åt action-hjältar med fokus på Matrix-trilogin.

11.Kill Bill

Är kanske ändå min absoluta favoritfilm. Jag älskar varje scen, varje vinkel, varje ton. Jag älskar karktärerna och skådespelarnas prestationer. Jag älskar manuset, blickarna och miljöerna. Och jag älskar Beatrix Kiddos ilska. Jag är hon i ett parallellt universum.

Twilight-sviten

Twilight är ett fenomen som jag tycker är så otroligt intressant. Inte minst som statsvetare och med den inriktning som jag har. Jag gillar filmerna, absolut. Men jag tycker att det är lika intressant att se all den energi som tjejer runt om hela världen lägger på bloggar, hemgjorda filmer och teckningar.

Det är min absoluta övertygelse att vi blir rikare människor av att se film. Film ger oss möjlighet att på kort tid sätta oss in i och förstå hur andra tänker, drömmer och fungerar. Hur andra världar kan se ut. Hur olika länder färgas av sina kulturer och historier. Film hjälper oss att förstå vår samtid, men kan också vara ett sätt att resa både i tid och rum och förlänga våra korta liv med tusentals år.

Jag tror också på att man behöver tränas i att se, förstå och tolka film. Ju tidigare man får möjlighet att ta del av denna värld desto bättre. Lika viktigt är det att prata och diskutera film. fundera över historiens innehåll, över val av musik, ljussättning och inte minst hur manuset är skrivet.

Arkitektskolan - 10 år senare och allt är sig likt

2011-09-27T00:57:00.000-07:00

Såg ni kulturnyheterna i går? Där sitter Leif Brodersen, ansvarig för arkitektskolan i Stockholm, och säger på fullt allvar att han känt till den skandalösa situation som studenterna befinner sig i under två års tid. Men snälla Leif! Jag var student på KTH arkitektur från hösten 1999 till våren 2001. I stort sett varje dag under två års tid satt jag inne i ditt och dina kollegors rum och berättade om hur katastrofalt dåligt allt fungerade på denna statusutbildning. Hur lärarnas bemötande fick studenterna att springa storgråtande från redovisningar. Hur de så kallade lärarna, som egentligen är yrkesverksamma arkitekter, underkände studenter som inte hade tid att vänta på sin handledning fyra timmar efter utsatt tid.

Eftersom jag vägrar att finna mig i att bli behandlad som livegen hoppade jag av mina studier. Via mitt studentpolitiska engagemang och nära vänner har jag följt skolan på avstånd under 10 års tid och kan konstatera att det inte skett någon som helst förbättring.

Trots att jag i grunden är en optimist undrar jag om inte det bästa vore att lägga ned skolan och starta om allt från grunden. Avskeda ledningen, se till att det krävs pedagogisk kompetens och kännedom om högskolelagen för att man ska få handleda studenterna.

Så kära studenter på KTH arkitektur, säg ifrån! För om inte ni gör det så kommer det att se likadant ut om ytterligare ett decennium.

Och till THS, studentkåren vill jag bara säga. Visst har ni vetat om vad som pågått. Åtminstone för 10 år sedan. Vi borde ha slagit på stora trumman den gången.

Läs även Pontus Ljungbergs debattinlägg och Studentkårens kommentar

Dags att avdramatisera ordet kvotering!

2011-09-23T04:23:00.000-07:00

Jag upphör aldrig att fascineras över den absoluta panik som många får då ordet kvotering tas i bruk. Sist i raden är Aron Modig, ordförande för KDU.

All form av kvotering är fel, menar Aron, och dessutom djupt kränkande. Låt mig då bara komma med ett antal områden där jag tror att de flesta tycker att det är rimligt med kvotering, eller reserverade platser:

1. Diskussioner som på ett eller annat sätt kommer att leda till ett beslut som berör en viss grupp i samhället. Kan handla om politiska beslut om äldrevård, mödravård eller varför inte funktionsnedsatta. Kan finnas en poäng att åtminstone någon som berörs av beslutet är med i diskussionen. Även om andra engagerade människor som bryr sig givetvis också kan vara bra som bollplank.

2. Olika beslutande organ, såväl offentliga som privata. Exempelvis universitets- eller bolagsstyrelse. Kan vara bra om några av platserna är reserverade för fackliga representanter (alternativt representerar de anställda om man inte gillar facket) studenter eller varför inte ägarna i ett aktiebolag.

3. I internationella sammanhang kan det ju faktiskt vara bra att det finns representanter från de länder som berörs.

Det är så lätt att häva ur sig att kvotering är fel, utan att fundera över den kvotering som sker i alla sammanhang hela tiden, såväl medvetet som omedvetet. Egentligen är det ganska enkelt. Kvotering innebär att de grupper som berörs också får vara med och besluta. Så tagga ned och fundera på om det inte egentligen vore ganska bra att se till att fler kvinnor får plats i styrelserummen. För låt mig vara tydlig på en punkt: det finns kompetenta kvinnor. De har bara inte samma fantastiska nätverk som många män har. Och det där med nätverkens betydelse och att hålla sig väl med rätt personer torde vara ett språk som varenda politiker begriper.

By the way så nämner Aron i sitt inlägg att grunden för en marknadsekonomi är att äganderätten är absolut. Men riktigt så anarkistiskt lagd är väl knappast en ordförande för KDU. För om orden ska tas på allvar, så kan vi lägga ned alla tankar på exempelvis en fungerande infrastruktur. För det är väl knappast okänt att en markägare har lite att säga till om när staten bestämt sig för att bygga en ny motorväg. Bara för att nämna ett exempel på när ett samhälle faktiskt har behov av att kränka äganderätten.

Läs även SvD DN Newsmill

Men lägg av nu!

2011-09-13T01:54:00.000-07:00

Men alltså, ledaren i gårdagens svd går ju inte att ta på allvar. Vad är det för språk och ton denna man använder? Jag menar, oavsett vad man tycker i själva frågan. Några saker jag på en gång frågar mig är:

1. Hur kan SvD släppa in denna oseriösa människa på ledarsidan. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

2. Hur kan han chef för Timbro medieinstitut. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

3. Varför kan inte alla antifeminister sätta sig in i feministisk teori innan de kommer med en massa skitsnack. Det kallas research, har jag hört. Jag, som själv är feminist, kan klanka ned bättre på feministisk teori än vad Poirier klarar av.

Matte är mer än siffror på ett papper

2011-09-13T01:19:00.000-07:00

Per Acke Orstadius skriver i debatten om mattens roll i skolan i dagens SvD. En av hans slutsatser är att den matematik som fanns i den sexåriga folkskolan för sisådär 100 år sedan är fullt tillräcklig för att klara sig i samhället. Att mycket av den algebra, potensräkning och förmågan att tolka grafer är alldeles för avancerad och helt onödig för alla som inte ska bli tekniker eller professorer i matematiska ämnen.

Sina slutsatser grundar han bland annat på att han frågat vuxna vad de egentligen har för användning av matten i sina vuxna liv och de har då svarat att allt utom de grundläggande räknesätten och lite koll på statistik är det som behövs. Resten är onödigt.

Jag tycker att detta är supermärkligt. För det första har jag fortfarande inte haft ett enda jobb där jag inte använt mig av mina matematiska kunskaper. Och då har jag framförallt arbetat som utredare, projektledare och verksamhetsansvarig inom absolut tekniker och professorsbefriade ideella föreningar. Inte för att jag dagligen behöver ställa upp avancerade ekvationer, men för att kunna tolka all den information som jag varje dag möter.

Att kunna läsa av och förstå grafer är fullständigt avgörande för att kunna göra en rimlig bedömning när du ska möta tjänstemän på kommuner för att diskutera hur olika regelverk påverkar människors vardag. Detsamma gäller om du är journalist, politiker, statsanställd tjänsteman, ja i stort sett tror jag att alla människor vars arbetsdag går ut på att sitta framför en dator och tolka information behöver tänka matematiskt. För att inte tala om samhällsentreprenörer och egenföretagare som dagligen ska tolka och administrera alla de miljontals papper som ska fyllas i. Då handlar det om att hålla många variabler i bakhuvudet samtidigt.

Däremot tror jag att detta är något som de allra flesta inte tänker på. För de flesta har ett självförtroende när det gäller matte som ligger snubblande nära den absoluta nollpunkten. Och de flesta förknippar matte med siffror på ett papper.

Men matte handlar om ett tankesätt, att tänka matematiskt. Att förstå och analysera mängder och mått i sitt sammanhang. Det är inte bara siffror.

Så trots att jag inte håller med Orstadius i sak, så är min slutsats densamma: katederundervisningen, eller snarare den repetitiva matteboken måste bort. Att lära sig avancerad matte handlar inte om att räkna flest tal på kortast tid, utan om att lösa problem i sitt sammanhang, gärna i grupp. För det är ju så det ser ut i arbetslivet och i verkligheten i stort.

Men underskatta inte matematiken och det matematiska tänkandet. Ju fler som arbetar med datorer och information, ju fler behöver den mer avancerade matten. Kanske inte för att räkna själva, men för att kunna tolka, analysera och komma med korrekta slutsatser. Slutsatser som i en del fall kan göra skillnad mellan liv och död.

Tio år och många propositioner senare

2011-09-10T13:18:00.000-07:00

Tio år. Den 12 september 2001 släppte den dåvarande socialdemokratiska regeringen propositionen Den Öppna högskolan. Propositionen var en vision om en mer öppen högskola, en högskola där alla känner sig välkomna. En högskola som skulle bidra till samhällets demokratiska utveckling. Vi var många som på olika sätt arbetat i flera år för att påverka innehållet i propositionen och de förslag som skulle genomföras för att denna vision skulle bli till verklighet. Själv var jag just då förslaget kom, vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Högsta instansen för studentrörelsen i Sverige. Och en del av den internationella studentrörelsen. En rörelse som sedan medeltiden runt om i världen kämpat för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse som visat på vilken betydelse rätten till utbildning har. Kunskap ger makt, frihet och i bästa fall förståelse för andras agerande.

Dagen innan satt vi, förtroendevalda och anställda, tillsammans på SFS kansli. Bänkade framför en av datorerna såg vi CSNs direktsändning när det andra planet flög in i det andra av de två tvillingtornen. En av oss satt i telefon i stort sett hela dagen för att få tag i en kär syster boende i Boston. Hon och hennes familj var oskadd. Men det var inte världen.

Vi förstod alla att detta förändrade allt. Inget gott skulle komma ut av detta och dagen efter vaknade vi i en lite ondare värld. En värld där förtroendet för varandra var ordentligt tilltufsat.

Vi tog ett beslut. Vi skulle fortsätta arbeta. För att på så sätt visa att oss kunde de inte kväsa. Så vi skickade pressmeddelanden om propositionen som släpptes. När journalisterna frågade hur vi en dag som denna kunde bry oss om sådana futiliteter som en högskoleproposition var vårt svar klart som glas. Studenterna kommer, oavsett vad som händer, fortsätta slåss för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att protestera och göra revolution. Genom namninsamlingar och debatter. Genom att i de länder där vi har byråkrati och demokratiskt valda regeringar svara på propositioner och lagförslag från våra makthavare. Lite som att sopsortera, om alla gör sitt bästa från den punkt i tillvaron de råkar befinna sig i så gör det skillnad.

Jag är än i dag oerhört stolt för mitt arbete för att på olika sätt bidra till en mer öppen och demokratisk akademi. För jag tror att kunskap tillsammans med kärlek och engagemang är de starkaste vapen vi har att ta till när världen rasar. Nu har det gått tio år och dagen till ära kommer jag åter att arbeta med att skapa bra dokument som ska inspirera att göra världen lite bättre. Den här gången är jag verksamhetschef för Stockholms ungdom och det handlar om ungas engagemang lokalt runt om vår huvudstad. Och det finns väl knappast ett bättre sätt att visa sitt motstånd mot terror och idiotiska politiska beslut än att jobba för barns och ungas möjlighet att uttrycka sitt engagemang. Snacka om framtidssatsning!

Nedan har jag valt att publicera mina dagboksanteckningar från den 13 september 2001. Ni får ta dem för vad de är.

För två dagar sedan följde jag, som så många andra människor i den rika västvärlden, den fruktansvärda terrorattacken som fick en av USAs främsta symboler att rasa till marken. Cynismen i mig sade att sådant här väsen skulle det aldrig bli om ett antal tusen människor fick sätta livet till någonstans utanför den rika västvärlden, så varför bry sig. Att dessutom börssiffror började diskuteras redan medan människor fortfarande flydde från det brinnande inferno som den stora fallossymbolen förvandlats till gjorde inte saken bättre. Inte heller blev jag egentligen särskilt förvånad över händelsen; beskriver man ett skräckscenario tillräckligt många gånger på film, så brukar det förr eller senare utspela sig i verkligheten.

Det som gjorde mig så arg och upprörd var hur ofantligt korkat detta dåd var. Ju mer jag tänkte på det desto mer korkat blev det. Bara detta extremt rasistiska tankesätt som vi i väst har; självfallet är det ngn i mellanöstern som är skyldig. Vilka skall vi välja? Palestina, Irak eller Talibanerna? Skulle det nu vara så att det är ngt av dessa länder så är det ju så urbota dumt!!!! Vad är det de egentligen vill uppnå? Kaos och hämnd, javisst det har de ju fått, men det är väl ändå lite väl kortsiktigt. Vad sker på längre sikt? Det är ju knappast så att Bush och USA drar öronen åt sig, blir rädda och säger att; ok ni vinner vi går med på era krav. Nej, snarare tvärtom. De kommer rusta sig till tänderna och stiger inte den skyldige fram kommer alla som skulle kunna vara skyldiga få känna av supermaktens vrede på ett eller annat sätt. Israel kommer garanterat att få stöd gentemot Palestina, så den saken är ju ordnad. De riktiga förlorarna i detta dåd är således inte väst och NY, utan just Palestina, Irak och Afghanistan.

Varför nämner jag då detta? Jo därför detta visar just på hur ofantligt viktigt det är med demokrati och kritiskt tänkande och mångfald. Får näringslivet som de vill; en industri som spottar ur sig folk med relevant kunskap för att de skall tjäna pengar. Vem vinner på detta i längden? Företagen måste börja inse att det finns ett demokratiskt ansvar inom högskolan; att sprida och utveckla demokratin. Detta bör naturligtvis spridas till företagen och vidare ut i samhället. Detta mina kära vänner är kvalitet!

Varför skall då vi aktiva studenter bry oss om detta. Ska inte vi bry oss om studenternas bästa? Jo, men vi ska också känna vårt ansvar som att vi som står för utvecklingen av kunskap, av demokrati, måste ta vårt ansvar och starkt reagera på detta. I alla tider har studentrörelsen varit de som drivit demokratin framåt, och är i andra länder det ännu. I Kina på Himmelska fridens torg kämpade studenter för demokrati och rättvisa, inte bara för studenter, men för alla människor. I forna Jugoslavien var det studenterna som till sist fick Milosevic att träda fram. I Afrika kämpar studenter för att vapen inte skall användas; där fängslas studenter pga detta. Det vore väl ruttet om studenter i Sverige, ett utav de mest utvecklade demokratierna, inte skulle reagera på detta enorma hot mot den lilla demokratin som finns i världen.

Ett försvarstal för Twilight

2011-08-10T12:42:00.000-07:00

Robert Pattinson, Daniel Radcliffe och Keanu Reeves. Vem gör bäst ifrån sig egentligen?

En kär tradition jag har är att använda sommaren till att läsa om böcker. Ett absolut krav är att det inte är djupa tegelstenar, utan det ska vara bladvändare. Gärna fantasy/sf, kriminalromaner och amerikansk chic lit med sydstatstema (Gärna där de äter massor av skaldjur och luften ångar av dofterna från träskmarkerna.). Dit hör exempelvis Harry Potter-serien, allt av Anne Vibeke Holst och Pat Conroy. I år var omläsningsböckerna ganska givna. Det blev Twilight och Hunger Games för hela slanten.

Twilight var en serie som gått mig helt förbi ända till förra hösten. Helt enkelt för att jag mellan hösten 2007 och hösten 2010 nästan uteslutande läst litteratur som handlar om barn, barnpsykologi, fostran etc. Man kan säga att jag gick in för detta att bli förälder.

Men så en dag längtade jag plötsligt åter efter sf/fantasy som ändå är mitt specialintresse. Och så kom det sig att min arbetskollega råkade nämna Twilight-fenomenet och jag beslöt mig för att se en av dessa filmer. Det råkade vara den tredje filmen, Eclipse. Och jag fastnade. En vecka senare hade jag inte bara sett om Eclipse, utan de bägge första filmerna, plus att jag plöjt igenom de fyra böckerna.

Så var jag fast. Inte bara i böckerna, utan jag fascinerades av hela fenomenet runt omkring. Inte minst ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Alla dessa hängivna tonårstjejer som håller igång otroligt ambitiösa bloggar om allt som sker i Twilights namn. Hysterin runt skådespelarna, särskilt runt den 25-årige Robert Pattinson. Vet ni till exempel om att inför Twilight-seminariet på årets upplaga av Comic Con var det 826 000 (!) fans som köade för att få någon av de 6 000 platserna i seminariesalen. De som stod längst framme i kön hade sovit utanför lokalen i fem dygn.

När den första Twilight-filmen kom 2008 var kritikerna överlag relativt positiva. Filmen som regisserades av Katherine Hardwicke är en sällsamt vacker kärlekshistoria. Tyvärr ligger det inte alls samma kärlek i hantverket i tvåan och trean, vilket jag misstänker beror på producenternas vilja att göra de mer actionfyllda och mer kommersiella. Mycket för att försöka nå även en manlig publik.

För det blir väldigt tydligt när man sätter sig in i Twilight-fenomenet. Att tjejfilm är fult. Tjejhysteri är pinsamt och sätter en stämpel på skådespelarna som gör att de inte tas på allvar. I samtliga recensioner av de andra roller som Pattinson gjort under perioden 2008-2011 har han avfärdats som snygg flickidol. Som om det per automatik vore något dåligt.

Parallellt med Twilight-fenomenet följer jag nu utvecklingen av nästa projekt, Hunger Games. Första filmen har premiär i mars 2012 och många fans är nu livrädda att det ska bli samma fenomen som med Twilight. Och jag ställer mig än en gång frågan, vad är det som gör att det är så fult att vara poppis hos tonårstjejer? Och då talar jag om ett i botten dubbelt förakt; först mot böckerna och själva historien, sedan mot de i första hand manliga skådespelarna.

Både Twilight, men framförallt Hunger Games handlar om unga starka kvinnor som på olika sätt utvecklas till att bli hjältar. Bägge historierna tecknar personporträtt med komplicerade trovärdiga individer. Detta ska jämföras med de platta personligheter som utgör hjältetrion i Harry Potter, eller varför inte Neo i den annars utmärkta filmen Matrix. Och ska vi titta på skådespelarprestationer kan väl ingen på allvar mena att vare sig Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter, eller Keanu Reeves som spelar Neo, gör bättre ifrån sig än Robert Pattinson.

Så sluta avfärda tonårstjejernas böcker och filmer som lättviktiga. Jämfört med mycket annat skräp skildras här sant hjältemod, vänskap över alla gränser och passion för kärlek och livet. Sådant som gör livet värt att leva helt enkelt.

Amning, feminism och jämställdet

2011-08-09T17:39:00.000-07:00

I början av sommaren fick jag tipset om att Amningsnytt skulle komma ut med ett temanummer. Tema amning och feminism. Något som jag såg fram emot eftersom amning är en fråga som berör mig djupt personligen.

Så dagen innan midsommar damp tidningen ned i min låda. Det har tagit mig hela sommaren att reda ut för mig själv vad jag känner för temanumret och vad jag ska skriva om det. Frågan har legat och skavt som ett lite dåligt samvete. Ett tag försökte jag se strikt akademiskt på texterna i temanumret för att försöka ge någon slags objektiv respons. Men frågan berör mig allt för mycket för att klara det.

Så för några dagar fick jag tipset om en artikel i Läkartidningen som äntligen fick mig att kunna skriva klart det här inlägget.

Amningsnytts temanummer tar upp en massa bra saker. Problemet med att brösten är så sexualiserade i vårt samhälle. Något som gör att det är svårt att se dem för vad de var från början. Ett smart sätt av naturen att ge nyfödda mat. Och lite tacksam kan man ju vara att vi inte behöver göra som fåglarna, som tvingas kräkas upp halvsmält mat till sina ungar. Istället kan vi som är däggdjur äta maten själva och så förvandlas den till mjölk.

Men i det mänskliga samhället har brösten kommit att bli en stark sexuell symbol. En kvinnlig sådan. Så till den milda grad att det i dag är svårt att amma offentligt. Detta tas naturligtvis upp i temanumret. Coolast är kvinnan som guerillaammar. Som skiter i alla tabun och till och med tar upp sitt barn och ammar när hon står på scen och sjunger. Och hon ammar sina barn länge. Så länge som de vill, vilket är väldigt individuellt.

Och jag håller med. Det ska vara självklart att kunna amma sina barn varsomhelst och närsomhelst, utan att folk blir stör sig. Precis som det borde vara självklart att kunna amma varandras ungar utan att det väcker uppmärksamhet. Jag tycker också att det är självklart att en jobbkarriär aldrig ska få vara ett skäl att någon känner sig tvingad att sluta amma. Då får man väl anpassa arbetsplatsen till verkligheten istället för tvärtom. Låt de små barnen komma in på arbetsplatsen. Särskilt i dag när många av oss sitter i kontorsmiljö så borde det inte vara något problem.

Men, och nu kommer min stora invändning, det ska vara lika självklart och okej att låta bli. Det ska vara lika okej att säga att nej, amning är något som inte funkar för mig och min familj. Och här tycker jag att Amningsnytt misslyckats i sitt nummer. För de som valt bort att amma får ingen plats. Alls.

För vad amningsnytt och amningshjälpen än säger så är amning normen i dag. Den press som vårdapparaten utför, från mödravård till förlossningsvård till barnavårdcentralerna, är enorm. Till detta kommer alla föräldragrupper, tidningar och annan media och så vidare. Och budskapet är glasklart. Kan du amma så ska du. Kvinnor som har problem med att få amningen att funka gråter sig igenom det där obligatoriska första halvåret/året, känner sig misslyckade som kvinnor och mödrar. Stödet de får handlar oftast om alla metoder man kan använda för att få det att funka.

Istället för att säga att det är okej. Vi har tur för i vårt land har vi rent vatten, vi har mjölkersättning som innehåller allt som ditt barn behöver, så du kan mata med nappflaska istället. Barnet kommer att utvecklas lika bra ändå. Det kan få närhet och kärlek trots att det inte har mammans tutte i munnen. Det är närhet och näringsinnehållet som bestämmer hur väl ditt barn utvecklas, inte din bröstvårta.

Än svårare är det för oss som kan amma men inte vill. Då snackar vi jättetabu. För dit hörde jag. Mina bröst förvandlades till sprutande mjölkfontäner. Och inte hade jag några som helst problem, förutom att det gjorde överjävligt ont i början innan vårtorna vant sig. Men det har jag förstått att så är det, att det är ”naturligt”. Något bara nämns förbigående i alla de förberedande böcker och tidningar som finns.

Inte var det heller någon som förberedde mig och min partner för den absoluta ojämställdhet som amningen innebar. För min unge var ingen femminutersammare. Hon diade gärna 30-45 minuter i stöten och dessutom ville hon äta jämt. Och enligt konstens alla regler fick hon fri tillgång till mina bröst, vilket innebar att hon i stort sett satt fast i mig under amningsperioden.

Jag avskydde att amma och jag kände aldrig den där känslan av hur fantastiskt det var. Och jag avskydde vad det gjorde för förhållandet mellan mig och min partner. Det blev för mycket närhet för mig. Den lilla tid som blev mellan amningarna ville jag bara få ha min kropp i fred.

Det talas också väldigt lite om vad det innebär för barnet att tvingas sluta amma. För även om det finns de kvinnor som vill amma sina barn länge, så slutar ändå de flesta när barnet är mellan 6-12 månader. Jag kan säga att hade mitt barn fått bestämma så hade hon fortfarande diat. Hon är i dag tre år. För henne var det jättejobbigt att sluta. Så jobbigt att jag faktiskt tror att det varit bättre att hon aldrig fått börja, för då hade hon inte vetat om vad hon missade. Och hon hade ändå fått vara nära oss så mycket hon vill. Det får hon fortfarande. Såklart.

Då hade det dessutom varit lättare för min partner att vara en lika viktig och betydelsefull förälder som jag den där första tiden. Och vårt förhållande hade blivit lättare under den där tiden då man ska försöka bygga upp en bra familjerelation. Nu gick det bra ändå, men det blev onödigt smärtsamt.

Så till alla er som just ska få uppleva den största och mest omvälvande händelsen i ert liv vill jag säga: Låt inte amningen bli ett hinder. Vill och kan ni amma så gör det. Närsomhelst och varsomhelst. Låt inga elaka blickar eller bitska kommentarer bekomma er. Men till er som inte vill, oavsett om det är för att det funkar eller ej, låt bli! För era ungar kommer att bli lika smarta och underbara ändå. För vi lever i ett land där vi har lyxen att kunna välja. Så välj det som passar dig, för det kommer även vara det som är det bästa för ditt barn och din familj.

Kyss mig - årets viktigaste kärleksfilm

2011-07-10T01:11:00.000-07:00

I måndags var det världspremiär för filmen Kyss mig i Visby. Mörkret hade precis sänkt sig över den medeltida staden och St Nickolai ruin som denna kväll fick agera biosalong. Det enda ljuset kom från bioduken och några utsatta kandelabrar i den omgivande trädgården. Filtar var utlagda, vilket behövdes denna kylslagna julikväll under årets Almedalsvecka.

Mina förväntningar på filmen var rätt höga, efter att ha läst intervjun i Filter med Josefin Tengblad som står bakom filmen.

Och jag är glad att säga att jag inte blev besviken. För över bioduken rullar i sakta mak en sällsamt vacker kärlekshistoria fram. Den handlar om Mia, i början lyckligt förlovad med mannen M. men så ställs allt på ända när hon träffar Frida. Jag tänker inte säga mer än så, för jag vill verkligen att alla som har möjlighet ska få se den här filmen med samma förutsättningar som jag fick.

Däremot tänker jag tala om att detta är en film där det inte yttras ett enda onödigt ord. Dialogen har skurits ned och istället är det kameran som får berätta. Det görs med många nära, intima bilder. Med vackra bilder. Med välgjorda bilder. Och jag blir lycklig. För jag måste erkänna att en av anledningarna till att jag ser så lite svensk film är att jag ofta tycker att de är lite hafsigt och taffligt gjorda. Men här har tid lagts och mycket kärlek. Och det känns.

Detta är en kärleksfull. Punkt. Men det är klart att det inte vore rätt att kommentera denna film utan att nämna det uppenbara att vi äntligen fått en riktig kärleksfilm som på ett okrystat sätt skildrar ett lesbiskt/bisexuellt par. Detta är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ska säga att jag ofta blir besviken på filmer som försöker skildra kärlek som ligger utanför heteronormen. Jag var till exempel inte alls förtjust i den oscarsnominerade filmen The Kids Are Alright som var både krystad och förstördes av att den ena av mammorna plötsligt var otrogen med barnens biologiska fader.

Men Kyss mig klarar det som så många andra gått bet på. Det här är en genuin historia om två människor som blir kära och svårare än så är det inte. Eller snarare, precis så svårt är det.

Så kära läsare. Se denna film. Det är både du och den värd!

Andra recensioner finns på: DN och SvD

Därför ska vi studera Harry Potter - Svenskt näringsliv del 2

2011-07-01T00:33:00.000-07:00

Har en känsla av att jag kommer referera en del till Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv de närmaste dagarna. Som så ofta när det kommer till Svenskt Näringslivs rapporter om högre utbildning undrar man om de verkligen menar att den ska tas på allvar. Jag kommer återkomma med en längre analys när jag läst igenom den ytterligare en gång, men just nu vill jag bjuda på en underbar kommentar från Per Svensson. En av de universitetskurser som Svenskt Näringsliv ser som onyttiga är Harry Potter och hans världar. Tvärtom menar Per Svensson. Läs själva i Sydsvenskan.

Svenskt Näringsliv - Högskolan är inte er privata jobbfabrik!

2011-06-30T04:11:00.000-07:00

På ett sätt är det underhållande med de där nyheterna som verkligen får en att sätta frukosten i vrångstrupen. När saker som man trodde att alla var hyfsat eniga om ifrågasätts. Samtidigt är det väldigt beklämmande. I dag är det arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv som har äran att på allvar uttala en åsikt som på ett rafflande sätt ifrågasätter allt som jag arbetade för under mina studentpolitiska år. Nämligen allas rätt till utbildning och att värna om den akademiska friheten.

Sänk studiemedlet för dem som väljer att studera lågproduktiva slöutbildningar på universitet och högskolor! är det sista i en lång rad av peppiga uttalanden från Svenskt näringsliv som rör högre utbildning, det vill säga utbildning som bedrivs på högskolor och universitet.

Okej, så vilka är då dessa lågproduktiva utbildningar? Ja, man vill inte peka ut några specifika. Men humaniora nämns. Kanske teatervetenskap, konstvetenskap och litteraturhistoria. Varför? Jo, för att det är svårare att få ett ”relevant” jobb efter avslutad utbildning om man läser exempelvis filosofi än teknik. Ett argument som i ett oreflekterat ögonblick kan verka vettigt. Men så var det den där lilla, lilla frågan: Vad ska vi ha akademisk utbildning och forskning till? För om det bara ska vara en fabrik där vi utbildar nyttig arbetskraft så kan jag tala om en hemlighet för er:

Det finns mycket mer kostnadseffektiva sätt att bedriva den typen av utbildning på. Det kallas yrkesutbildning. Akademisk utbildning är något annat. Det handlar om kritiskt tänkande, att väcka nyfikenhet och söka svar på allt som har med livet att göra. Framförallt handlar det inte om nytta. Tvärtom kan nyttoaspekten vara ett hinder inom akademin, eftersom det tenderar att sätta gränser och skygglappar för upptäckter som i ett första steg kan upplevas som irrelevanta.

Sedan, kära arbetsgivare, har jag en nyhet till er: det finns ingen som tvingar er att anställa folk som har akademisk examen. Det är fritt fram att skapa för er relevanta utbildningar och erbjuda detta till presumtiva anställda. Så sluta använda akademin som att det var er personliga lilla jobbfabrik!

I Sverige har vi en idé om att alla har rätt till kunskap. Därför har vi ett studiemedelssystem som gör att alla har möjlighet att ta del av den akademiska världen. Det är en rättighet som vi ska vara mycket, mycket rädda om. Att gå in och värdera olika vetenskapsområden mot varandra och säga att bara de som har råd ska ha tillgång till kunskap som av vissa ekonomer och debattörer bedömts som onyttig är inte bara en grov förolämpning gentemot de som är verksamma inom de utpekade ämnena, utan en direkt våldtäkt på våra medborgerliga rättigheter.

SvD DN SFS

Amning ger smartare barn?

2011-06-21T01:31:00.000-07:00

TT har i dag gått ut med nyheten att amning under längre tid ger smartare barn. Såväl Svd som Göteborgsposten har genast hängt på nyheten. Jag blir alltid nyfiken när larm om amningens eventuella effekter går. Vad betyder till exempel smartare? Smartare än vem och på vilket sätt? Och vad är "längre tid"? Efter någon minuts letande får jag tag i en lite mer uttömmande artikel i Dagens medicin. Där framgår det att vad forskaren och psykologen Ulrika Birberg Thornberg kommit fram till i sin avhandling är att balansen av fettsyror har påverkan för barns kognitiva utveckling. I Dagens medicin finns dessutom en länk vidare till själva avhandlingen (varför kunde inte SvD och GP lägga ut den?).

Så jag följer länken. I sammanfattningen får jag veta att det handlar om en långtidsstudie där man tittat på barn vid födseln, tre månaders ålder och 6,5 års ålder. Studien har även tittat på hur barn med ADHD reagerar på tillskott av fettsyror. Resultaten kan kortfattat sammanfattas som att balansen av fettsyror har betydelse för barns utveckling på gruppnivå, inte på individnivå.

Okej, nu har jag inte läst hela avhandlingen ännu. Men vad jag förstår är det alltså fettsyrorna och framförallt sammansättningen av fettsyror som har betydelse för barns utveckling. Vilket borde betyda att barns som ammas av kvinnor med bröstmjölk med bra sammansättning (för det nämns också i förbifarten, att kvaliteten faktiskt skiljer mellan olika kvinnors bröstmjölk) har en mer gynnsam utveckling än barn som får i sig en sämre sammansättning. Detta får åtminstone mig att dra slutsatsen att det inte är själva amningen som är viktig, utan vad barnet får i sig. Men jag har som sagt inte läst hela avhandlingen, så det kanske är något jag missar.

Det nämns också att studien inte jämfört barn som ammas med barn som får ersättning med "rätt" sammansättning. Är det bara jag som tycker att det är konstigt?

Och är det bara jag som blir arg när media dundrar ut budskapet till alla föräldrar att "Barn som ammas längre blir smartare"? Som om inte dagens föräldrar oroar sig tillräckligt mycket. Som om inte de kvinnor som just nu sitter hemma och gråter för att amningen är ett rent plågeri har tillräckligt dåligt samvete.

Så tänk er för när ni går ut med en sådan här nyhet. Ni hade istället kunnat säga att det just nu finns en studie som visar att fettsyrors sammansättning i barns kost är viktig för barnets utveckling. Och därför uppmanar vi alla företag som pysslar med mjölkersättning att kolla att produkterna har rätt sammasättning, så att även de som av olika skäl inte ammar sina barn kan känna sig trygga med att barnet får en bra start i livet.

Prenumerera på Tivoli!

2011-06-15T00:48:00.000-07:00

Som ni kanske hört ska Tivoli lägga ned. Tivoli är en serietidning som riktar sig till barn. En riktigt bra sådan. Den bjuder på en fantastisk blandning av nytt och okänt och känt. Att från Helmet Girl till Loranga, Masarin och Dartanjang. Det sköna är att serierna inte känns tillrättalagda, utan får vara precis vad de är, historierna likaså. De är snygga, fula, roliga, gulliga, läskiga och välgjorda. Alla dimensionerna finns där och de ber inte om ursäkt för sig. Och de får den moderna urvattnade Bamse-tidningen att framstå som urtrist. Lite som Galago fast för barn.

Jag måste erkänna att jag kände inte till Tivoli innan larmet gick om att den skulle läggas ned på grund av för liten efterfrågan. Det värsta i kråksången är att ett av skälen till att den inte nått ut till så många är att det tydligen är så att några av de största tidningsdistributörerna har monopol på de stora livsmedelskedjorna. I klartext innebär det att de bestämmer vilka tidningar vi som konsumenter ska få välja mellan. Hur kan det vara ok ur ett konkurrensperspektiv?

Det som gör det extra tragiskt är att det serietidningsutbud som riktar sig till barn som de stora disrtibutörerna erbjuder är skrämmande dåligt och likriktat.

Så nu uppmanar jag alla er med barn i åldern 2-8 år, gå in på Tivolis hemsida och anmäl intresse av prenumeration. Gå även in och stötta på facebook. Vill ni provläsa först går det bra att beställa överblivna nummer till en billig penning. Men jag kan garantera att alla som gillar serier kommer att älska Tivoli, oavsett ålder. Och ja, den är fantastisk även ur ett genusperspektiv!

Nu har jag läst Game of Thrones

2011-06-06T23:31:00.000-07:00

Puh, nu har jag äntligen kommit igenom Game of Thrones, första delen i Georg RR Martins episka fantasybokserie A Song om Ice and Fire. Många menar att detta är ett av de bästa moderna verken inom genren. Böckerna har nu filmatiserats av HBO och går som tv-serie, vilket jag skrivit om tidigare. Jag gillar tv-serien väldigt mycket. Den är välgjord, spännande och har allt som en bra fantasyserie ska ha rent bildmässigt. Men som jag redan sagt är jag lite kluven inför den extremt omoderna könsstereotypa värld som målas upp. Jag fick naturligtvis mothugg av entusiasterna som menar att exempelvis Daenerys är en av de coolaste hjältinnorna i fantasyvärlden. Så för att förstå karaktärerna bättre har jag nu som sagt läst den första boken i serien.

Jag vill redan nu varna för eventuella spoilers.

Det kan knappast finnas någon som kan ifrågasätta att kvinnornas ställning i böckerna är extremt svag. Och det kan givetvis finnas en poäng med detta, att författaren vill göra en poäng av det. Fast jag undrar om det verkligen är så. Eller om det snarare stämmer överens med den ganska schablonartade bild många har av kvinnans ställning i det medeltida England. Och kanske lite vår i väst ganska romantiserade och fördomsfulla bild av det dåtida Orienten. För det måste väl ändå vara dessa bägge miljöer som inspirerat till den värld som författaren målar upp.

Men så låt oss då ta och titta på Daenerys. Jag förnekar inte att hon är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Men jag är extremt trött på rape-and-revenge-genren. Den kan ha sina poänger och det finns lysande undantag som exempelvis Beatrix Kiddo i Kill Bill. Men kan vi inte få slippa detta tema i åtminstone något sammanhang. Det är också ganska talande att det är ett vanligt knep som framförallt manliga författare griper till så fort de ska beskriva en stark kvinnlig karaktär. Jag undrar om den gängse manlige läsaren/tittaren skulle reagera om alla manliga hjältar började sin bana med att bli utsatta för våldtäkt eller tortyr av könsorganen. Jag tycker att det är tröttande, jobbigt och snudd på förnedrande att alltid behöva bli påmind om allt som dessa våldtäkter representerar. Fantasy eller ej. Och jag vill understryka att det är väldigt, väldigt stor skillnad på den förnedring det innebär att bli nedlagen versus att bli våldtagen!

Så, nu har jag det sagt. Undantaget från de återkommande våldtäkterna måste jag säga att de kvinnliga karaktärerna vinner i denna bok. Helt enkelt för att männen framstår som så platta och korkade, med de stora undantagen Tyrion Lannister och Lord Varys. Men så är de ju inte män enligt berättelsens gängse normer.

Så några ord om språket. För Game of Thrones tillhör de där historierna som märkligt nog gör sig mycket bättre som film/tv-serie än som bok. Jag gillar som sagt historien, världen och alla detaljer i den. Som politiskt intresserad älskar jag att det är så mycket politik och intriger i den. Med andra ord är detta en bok som jag verkligen vill älska. Men jag finner till min stora förvåning att jag tycker att den är seg att läsa. Jag får kämpa mig igenom varje sida och jag förstår egentligen inte varför. Språket är helt enkelt trist och oinspirerande. Och det handlar inte om att det är för många karaktärer att hålla reda på, eller att det är en komplicerad historia. Det är helt enkelt bara ett alltför torrt och tråkigt språk.

Jag vet inte hur HBO planerar att fortsätta med tv-serien. Jag hoppas att det kommer en säsong två, tre , fyra och fem. Men dröjer det alltför länge kommer jag förmodligen kämpa mig igenom de övriga tre böckerna i serien som nu står i min hylla och ser uppfordrande på mig. Bara för att få veta vad som händer. Men jag hoppas faktiskt nästan att jag slipper. För det finns alltför många andra böcker med fantastiskt språk som står på kö.

Footloose - åh, kära 80-tal!

2011-06-03T13:14:00.000-07:00

Hur kan man vara född på 70-talet och missat att se Footloose? Så var det i alla fall. Och av en slump fastnade jag framför TV4+ som sände denna 80-tals pärla på bästa fredagsmystid.

Det är mellanvästern, 80-tal som sagt, och Ren McCormack, en high school kille spelad av en mycket ung Kevin Bacon, är nyinflyttad från storstaden Chigcago. Clashen är ett faktum. I den lilla hålan har nämligen stadsfullmäktige beslutat att det är förbjudet att dansa, lyssna på samtida musik och läsa "olämplig" litteratur. Rens mission blir att anordna en skoldans.

Förutom att den här filmen är en underbar nostalgitripp när det kommer till kläder, musik och framförallt klassiska dans-moves, visar den på de ytterligheter som landet USA bjuder på. USA - Land of The Free, där en liten småstad kan förbjuda dans och musik. Där det fortfarande i dag finns hela stater där det är olagligt att kyssas offentligt. Men där idén lever att goda argument har rätt att bli hörda och varje röst är lika värdefull, något som filmen tar fasta på.

Det är också en film där tuffingen från Chicago lär kompisen från landet att dansa. Det är sorgligt uppenbart hur ovanligt det är att på film få se två män dansa och hålla om varandra. Och då är denna film från 1984. Överhuvudtaget är detta sköna tidsdokument fyllt med detaljer som gör den så pass välgjord att den fortfarande håller i dag.

Den här filmen har det mesta en highschoolfilm ska ha - plus en touch av mellanvästern i form av traktorer och cowboy-boots.

Andra personer på rollistan som är värda att nämna är Lori Singer, Sarah Jessica Parker och John Lithgow.

Gilette backar!

2011-05-31T22:51:00.000-07:00

Skrev tidigare om Gilettes märkliga råd till mammor när det gäller deras döttrars rakvanor. Nu dras kampanjen tillbaka! Läs mer om detta här i DN!

Och President Snow spelas av...

2011-05-31T11:15:00.000-07:00

..Donald Sutherland. Bättre än så kan det knappast bli! President Snow är den dreglande, eventuellt onda, eventuellt briljanta politikern som styrt Panem under lång tid med järnhand. Vi snackar såklart Hunger Games.

Rafflande läsning om skatt i EU

2011-05-30T16:49:00.000-07:00

EUs grönböcker är en spännande samling skrifter med frågor och funderingar från EU-komissionen.Ett sätt För EU att ställa frågor till sina medlemmar om hur man ska forma lagar och regler i framtidens Europa. Vi talar många år in i framtiden. Alla medborgare i EU har rätt att komma in med funderingar och svar på frågorna som ställs i grönböckerna. Det är bara att maila in svaret före sista svarsdatum på ett av EUs officiella språk, och svenska hör dit. Undrar hur många medborgare det finns som faktiskt är medvetna om denna möjlighet att påverka? Eller hur många som vet om vilka frågor som kommissionen ställer just nu?

I morgon, tisdag 31 maj, är det till exempel sista dag att svara på ett antal frågor som komissionen ställer om hur skatt och moms ska fungera i framtiden. Boring! tänker nog många. Men det resonemang som förs runt frågorna är spännande. Rent av rafflande. För det handlar om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och fungera i framtiden, om sådär kanske 20-30 år.

I Sverige pratas det om jobbskatteavdraget, att skatten på arbete ska sänkas. Fine, men visste ni att det samtidigt finns en massa personer med makt som vill att skatt på arbete ska försvinna helt. I stället ska all skatt tas ut som moms.

Hmm, intressant. För oavsett vad jag tycker i denna fråga känns detta som en ganska stor, omvälvande och ideologisk grej! Något som borde diskuteras av alla medborgare INNAN man stegvis smygsänker jobbskatten i så många steg att vi per automatik bara har momsen kvar.

Nu är inte morgondagens deadline sista möjligheten att påverka. Tvärtom är den början på många års process. Men jag saknar helt klart denna fråga i samhällsdebatten. Istället för att dutta med procentsatser hit eller dit när det kommer till jobbskatten, så borde vi diskutera på vilket sätt vi ska finansiera vår gemensamma välfärd. Är jobbskatten omodern i vårt samhälle? Är moms rätt väg att gå och vad skulle det innebära för fattiga respektive rika? Måste det vara det ena eller det andra? Vilken mix är bäst?

Det här är stora frågor som går utmärkt att prata om utan att blanda in alltför många juridiska facktermer. Så låt oss göra det. Nu!

DN om momsen SvD om momsen

Bästa morsdags-presenten

2011-05-27T03:19:00.000-07:00

På 1800-talet var det långt från ovanligt att kvinnor i Sverige dog i barnsäng. Så är det fortfarande i många länder. På söndag är det mors dag och då har du, jag och alla andra chansen att göra något åt saken. Till exempel genom att stötta Läkarmissionens kampanj för att ge kvinnor i Kongo möjlighet till en vettig förlossningsvård . 450 kronor för ett kejsarsnitt, 150 kronor för en vaginal förlossning på sjukhus. Kom igen nu, det finns inte mycket att fundera på.

Det här tipset fick jag via två fina personer på facebook. Tack!

Vad alla mammor behöver veta!

2011-05-26T04:58:00.000-07:00

Det här är faktiskt så ....jag vet inte var jag ska börja. Gilettes tips till mammor (!) om när deras döttrar (!) är mogna (!) att börja raka sig. Och så undrar jag vilka är dessa mammor som känner ett behov av att gå in på gilettes hemsida för att finna råd om vad de ska säga till sina döttrar om rakning? Kan liksom bara hånskratta när jag ser det. Och det blir elakare och elakare ju mer jag analyserar detta.

På frågan

Hur kan jag hjälpa min dotter stå emot grupptrycket att raka sig? Svarar Gilette följande:

" Grupptryck kan vara stressigt. Påminn din dotter om att det är hennes kropp och hennes val, hon ska börja raka sig när hon tycker att det passar just henne. Det finns inte någon ”rätt" tidpunkt att börja raka sig. Och förstås, låt henne veta att när hon är redo finns du där för att hjälpa henne komma igång."

Alltså inte om utan när. Vi blir också upplysta om att det är billigt att raka sig. Till och med lönsamt. Det kostar 400 kronor per år. Mindre än en handväska (!).

Fast detta måste ju vara ett skämt. Titta själva så får ni se:Gilettes tips och fakta till mammor om döttrars rakning. Och här finns videon för män om hur Man rakar sig. Hmm undrar om det finns en sida för pappor om vad de ska ge för tips till sina söner. Eller kanske för pappor om vad de ska ge för råd till sina döttrar. Fast det kanske vore lite väl wild and crazy.

Vem var Ingmar Bergmans mamma?

2011-05-25T23:38:00.000-07:00

Tydligen har DNA-prover tagits som visar att Karin Bergman inte var mamma till Ingmar. Något som inte ens Karin själv ska ha vetat om. Barn som bytts ut. Livslånga hemligheter. Det hela låter som hämtat ur en av Bergmans egna filmer. Läs mer om Hedvig Sjöberg, Ingmars biologiska mor. Och om Holger Tillberg, brodern som var Ingmars dubbelgångare. Artikel finns i dagens DN.

Genuspedagogik - ordet som får folk att gå bärsärk

2011-05-24T12:45:00.000-07:00

Den senaste veckans debatt om genuspedagogikens vara eller icke är intressant ur så många perspektiv. Vi svenskar skryter gärna om hur jämställda vi är. Att vårt land är världsbäst på att ge män och kvinnor lika möjligheter att växa som människor. Därför är det extra fascinerande hur detta lilla ord, genuspedagogik, kan få annars sansade människor att se rött och fara ut i rena hot och anklagelser.

I debatten har vi nu ett flertal gånger fått höra att genusvetenskap är en bluffvetenskap, att genuspedagoger är en illasinnad elit, en elit vars mål är att omvandla dagens generation barn till en ny människoras.

Okej, låt oss slå fast några saker: Oavsett vilken inriktning förskolan/skolan har så kommer det att påverka ungarna som går där. Precis som föräldrarna, kompisarna, internet, filmer och dataspel kommer att vara med att forma barnets världsbild. Förhoppningsvis kommer alla dessa källor sammanlagt innebära att barnen får en flora av idéer att välja från. Faktum är att ungar som föds i Sverige i dag förmodligen är en av de generationer med flest möjligheter vi någonsin sett. På gott och ont.

Och detta med att staten och politiker vill hjärntvätta våra barn. Tja, visa mig någon tid, något samhälle som INTE velat prägla sina barn. Det är väl liksom hela idén. Att föra vidare värderingar, historier för att sedan bygga vidare.

Så vad kan vi välja mellan? För inte så länge sedan var målet i svenska skolan att fostra goda kristna och lydiga samhällsmedborgare som på ett flitigt sätt rättade in sig i ledet och stod med mössan i hand när patron kom förbi. Det behövdes i ett land där majoriteten skulle arbeta i fabriker och på bondgårdar. I dag vill vi ha entreprenörer och kreativa människor. Alltså är det dessa beteenden som premieras i skolan genom pedagogik som tvingar individen ta eget ansvar och komma med idéer.

Varje tid har sina behov och skolan är just nu den plats där vi fostrar fram de medborgare som behövs. Detta kan verka krasst och känslokallt och det är naturligtvis inte så vi människor upplever processen när vi är mitt i den. Vi vill alla våra barns bästa. Vi älskar dem och de är vår framtid. Och tillsammans tar vi ansvar för att de ska få en så god start som möjligt så att de får en så bra roll som möjligt på livets scen.

Så var kommer genuspedagogiken in i detta? Om vi nu kan acceptera läget att skolan har till uppgift att forma individer som klarar att ta sig fram i livet som det ser ut just här och nu. Så var är vi just nu? Jo, i en värld där vi behöver människor som vågar ta för sig och vågar tänka över de gränser som kulturer och traditioner satt upp.

Och det är just detta som genuspedagogik handlar om. Att visa att det är okej för killar att gilla glitter och rosa. För handen på hjärtat, vilka barn gör inte det? Att det är okej för tjejer att gilla makt och sätta sig själv i första rummet, för det krävs om du ska bli framgångsrik entreprenör. Att säga att det är inte okej att mobba en kille för att han inte vill klättra högst upp i trädet. För i ett samhälle där individualismen är stark är det viktigt med folk som vågar säga ifrån.

Genuspedagogik handlar INTE om att tjejer ska sluta leka mamma, pappa, barn. Utan om att visa att det bra att släppa in de killar som vill vara med, så att de också får reflektera över vad det innebär. Det handlar INTE om att hindra killar från att sparka boll, utan om att de tjejer som gillar att kicka boll ska få känna att deras insatser är minst lika viktiga.

Jag vill avsluta med ett inslag från USA, ett exempel på vad som kan ske i ett samhälle om man envisas med att påstå att vissa saker bara är för flickor och andra för pojkar. Detta är ett satirinslag över en händelse som verkligen har inträffat, men visar ändå på de absurda gränser som vi dagligen sätter för våra barn - bara för att de råkar vara födda med snopp eller snippa. Här är inslaget - Toemageddon. Och ja, det är sant!

Hunger games: Cinna är utsedd..

2011-05-24T00:19:00.000-07:00

..och det blir Lenny Kravitz! Rent utseendemässigt säger jag ja till 100 procent, men frågan är hur han är som skådis. Cinna är tillsammans med Haymitch en av mina favoritkaraktärer, så oj,oj,oj. Hur ska detta gå?

Rolllistan till Hunger Games - Jag vill se den nu!

2011-05-22T11:27:00.000-07:00

Har ni sett den? Jag menar såklart rollistan till Hunger Games! Det är nästan svårt att inte hoppa lite, för den ser så väldigt, väldigt lovande ut. Först var jag ju väldigt glad över att Jennifer Lawrence fick rollen som Katniss. Eller glad är nog fel ord. Snarare lättad. Redan när jag såg henne i Winters Bone tänkte jag att hon skulle vara en av de bästa i hennes ålder för rollen som Katniss. Hon spelar även i senaste X-men filmen i rollen som Mystique. Totalt tre väldigt olika karaktärer, alla starka kvinnor. Coolt!

De bägge killarna Peeta Mellark, spelas av Josh Hutcherson och Gale Hawthorne, spelas av Liam Hemsworth, vet jag inte särskilt mycket om. Men de ser ut ungefär som jag föreställt mig. Josh har balnd annat spelat tonårssonen i The Kids are Allright.

Desto viktigare är rollen som Haymitch, en av mina absoluta favoritkaraktärer. När jag läste trilogin föreställde jag mig alltid Robert Carlyle som spelar Dr Rush i Stargate Universe som det ultimata alternativet. Nu blir det i stället Woody Harrelson som kommer att axla rollen som den geniala men lätt försupne mentorn. Och efter att ha ställt om hjärnan så tror jag han kommer bli en lysande Haymitch!

Generellt tycker jag att de hittat folk som både till karaktär och utseende passar så himla bra. Några exempel: Elizabeth Banks som Effie Trinket och Willow Shields som Rose. Nu väntar jag med spänning på att hela listan med Katniss styling-team ska släppas...

Usch, jag är så nervös, för den här rollistan har fått mina förväntningar att stiga. Ska de klara av att göra filmerna så pass bra som böckerna kräver?

Tomt efter säsongsavslut

2011-05-19T13:55:00.000-07:00

Saknad1 Särskilt kommer jag sakna Eli och Dr Rush

Saknad 2 Denna härliga triviala serie. Vampire Diaries.

Det känns lite tomt. Förra veckan var det säsongsavslut på två av de serier som jag följt under våren. Stargate Universe (SGU) och Vampire Diaries.

Avslutningen på SGU var en riktig besvikelse, särskilt när vi nu fått veta att det förmodligen inte kommer att bli någon fortsättning. Alltså blir det inget riktigt slut på historien. Trist. Särskilt eftersom jag nog tycker att serien var den bästa SG-omgången hittills och generellt stod sig helt okej inom rymdseriegenren.

När det gäller Vampire Diaries räknar jag iskallt med att det hänger med en säsong till. Folk får säga vad de vill, jag kommer att hänga kvar. Och jag ser fram emot att se rollerna kastas om i brödraparet Salvatore. Det är dags nu.

Vi behöver alla leka!

2011-05-16T23:25:00.000-07:00

I dagens SvD finns en artikel om fri lek som är en av de bästa inläggen i genusdebatten jag läst på länge. Jag vet att många vuxna tycker att det är viktigt att barn får leka utan att vuxna blandar sig i. Och det är klart, jag tror också att barn behöver få vara i fred. Ensamma, utan att vare sig andra barn eller vuxna blandar sig i. Särskilt när barnet varit på förskolan hela dagen eller hela familjen varit på dagsutflykt. Då tror jag att barnet behöver få vara i fred och bestämma över sin egen värld, skapa sina egna regler och på så sätt ta en paus från alla intryck.

Men att barn skulle leka bättre och mer fritt utan att vuxna är med? Minns ni verkligen inte själva hur det var? De stränga reglerna, hierarkin, vem som fick säga vad och vilka som vågade säga emot. Snällhet, omtänksamhet och ödmjukhet är inget vi föds med, det är ett lika inövat beteende precis som elakhet och mobbing.

Jag tror att vi behöver leka över genreationsgränserna. Jag menar inte att jag som vuxen ska gå in och styra leken helt. Men genom att jag som vuxen per automatik sitter högre i hierarkin än det mest populära barnet, så kan jag ifrågasätta regler, slänga in nya perspektiv som barnen då tvingas ta ställning till. Att tillsammans skapa den där kreativa leken där faktiskt allt är möjligt och där vi vuxna lär oss minst lika mycket som barnen.

Min dotter går som de flesta svenska barn på förskola. När vi leker tillsammans hemma är hon pirat med svärdet i ena handen och handväskan i den andra. Hon är äventyrare som åker till djungeln och hälsar på tigrar för att sedan duka fram en kullinarisk picknick som alla djuren får smaka av. Hon är doktor och plåstrar om alla sina gosisar som brutit benen som i nästa ögonblick blivit friska och fått superkrafter och kan flyga. Det finns inga gränser i de lekarna som hon själv får styra.

På förskolan leker hon med de större tjejerna och då är det mammapappabarn för hela slanten, på det klassiska sättet med de vanliga reglerna. Det enda som förändrats sedan jag var liten är att skilsmässan införts i leken. Vilket visar att det är just en spegling av verkligheten. Och missförstå mig inte jag tycker inte att det är något fel i detta, tvärtom. Jag tycker att det kan vara en alldeles utmärkt lek. Men inte kan det kallas vare sig särskilt fritt, nytänkande eller kreativt. Och det har definitivt inget med pedagogik att göra.

Det finns ytterligare ett problem med att vuxna går in i leken bara när en konflikt uppstår. För en person som inte själv är med, är det oerhört svårt att förstå alla de förvecklingar som lett till konflikten. Dessutom leder det ofta till att de barn som är mest verbala och bäst på att framställa sin sak går vinnande ur rättsprocessen när den vuxna deklarerat sin dom. Precis som i konflikter mellan vuxna. Är den vuxne med i leken är det lättare att se vad som hänt och enklare att använda det språk som gäller för just den här leken.

Jag tror alla sorters lekar behövs. Men framförallt tror jag att barn och vuxna behöver leka mer tillsammans. Och vilken plats kan vara bättre än just förskolan där de vuxna är experter på just olika perspektiv och pedagogik.

Lyssna även på denna debatt i Studio 1om barns lek

Politiker behöver ha lite lattjo för att göra ett bra jobb!

2011-05-16T06:40:00.000-07:00

Jag har en ny idol. Bengt Göransson, fd skolminister. En äldre man med en klockren analys på partiernas problem med att hitta nya medlemmar. Han är krass, han är ärlig och ordet han använder är lattjo. För den intresserade finns här hans utmärkta inlägg under Sektor 3s frukostseminarium om rapporten Mot medlemslösa partier.

Limitless

2011-05-14T23:04:00.000-07:00

Tänk om det fanns en möjlighet att komma ihåg allt man läst och sett? Om alla de där kunskaperna som pluggats in och finns någonstans där långt inne i hjärnan var nåbara i vilken stund som helst? Vad skulle hända om det fanns ett piller som gjorde att det gick att utnyttja 100 procent av hjärnans kapapcitet? Och hur skulle du utnyttja den möjligheten?

Eddie Morra är en misslyckad wanna-be-författare som genom en slump kommer över ett sådant piller. Plötsligt förvandlas världen och han ser allt klarare. Boken, som trots månader av kamp inte blivit skriven blir nu halvfärdig över en natt. Och han upptäcker att allt han kan omvandla allt han någonsin sätt och läst till praktisk kunskap. Han blir en supermänniska. Och han är fast.

Det här är en thriller med en scifi-twist. Åskådaren bokstavligen sugs in i den från första början tack vare den visuella tekniken. När Eddie sväljer sitt första piller förvandlas världen, färgerna blir klarare och allt snurrar fortare. När pillret förlorar i styrka saktas tempot, skärpan minskar och färgerna tonas ned. Det är snyggt, snabbt och klippt med perfekt precision.

Det som gör att filmen känns lite platt är att de val som Eddie gör känns lite väl självklara och tillrättalagda. Och alltför många frågor känns obesvarade. Lite som att i samma ögonblick som pillrets kraft strömmar ut i blodet så förvandlas Eddie till en person utan känslor. Frågan som ställs hela tiden är Skulle jag verkligen ha gjort samma val om jag hade fått den här möjligheten? Och hur skulle mina närmaste reagerat på hur jag förändrades?

Idén till filmen är super och det är synd att den inte förvaltats på ett bättre sätt. Trots detta är det en ok film och den är både tillräckligt snygg och spännande för att vara en schysst thriller. Och till skillnad från många kritiker gillar jag slutet som kanske inte håller hela vägen men som åtminstone jag tycker är en aning oväntat.

Det som är sämst i filmen är det otroligt bleka porträttet av Eddies flickvän. Hon framstår som en riktigt viljelös kvinna som ställer upp på vad som helst. Det här är en film som till 100 procent styrs av män. Trist och sunkigt ur ett genusperspektiv, med andra ord.

Mitt samlade betyg blir ändå: En hederlig thriller, väl värd att se!

När känslor och politik får råda - En riktig schlager vann

2011-05-14T15:53:00.000-07:00

Spännande! Otippade Azerbaidjan tog hem Eurovision Song Contest (ESC)! En riktig europeisk schlager med lagom dåliga sångare. Slätstruken, intetsägande och korrekt.

Rent kvalitetsmässigt är det en skandal att de vann och känslorna gick heta på de sociala medierna under det att omröstningen pågick. Ännu en gång har ESC visat att det inte handlar om kvalitet utan att det är politik och känslor som styr vem som vinner.

Trots vinnaren kommer jag minnas ESC som en av de bästa på väldigt länge. Jag kommer med glädje lyssna på Lipstick (Irland) och Taken by a stranger (Tyskland) igen.

Slutligen en liten genusanalys. Vinnaren en klassisk heteronormativ duo. Behöver inte orda mer om detta. Men mitt stora aber är ändå de tre personer som presenterade hela galan. Två snygga, välklädda kvinnor, en trist intetsägande man med illasittande kostym. Så himla trist. Och detta efter att vi i Sverige plågats av de svenska programledarna Marie Serneholt och Rickard Olsson. Exakt samma grej här. Snygg kompetent kvinna, ful trist klädd gubbe. Men snälla!

Jag tänker absolut inte kräva att melodifestivalen ska bli av med sin ytlighet. Tvärtom! Yta ska vara ett krav och det ska även gälla manliga presentatörer!

Så till nästa år, låt oss starta ett upprop: Högre utseendekrav på den/de manliga programledarna. De ska vara både snygga OCH kompetenta! Helst vill jag dock se Jonas och Mark igen. För de var de bästa programledarna ever!

SvD

Mellanakt Euovision

2011-05-14T14:27:00.000-07:00

Passar på att skriva det här inlägget i mellanakten under Eurovision song contest. Vet med andra ord inte ännu vem som vinner. Helt klart är att Lena från Tyskland, som även framförde förra årets vinnarlåt, bör vinna i år igen. Suverän låt, fantastisk röst och så är hon dessutom fantastiskt snygg. Alla rätt.

Men jag måste faktiskt säga att det är ovanligt många bra låtar i år. Tycker nästan att detta är den bästa sedan 1987, då min kära, kära Johnny Logan tog hem segern med Hold Me Now (fortfarande bästa schlagern ever).

I vilket fall, bra låtar i år var finstämda Finland, Celine Dion-kopian från Ungern är helt ok och penntrollen från Irland får den suraste schlagerhatare att bli lycklig.

Dessutom var det ovanligt många som kunde sjunga i år. Det brukar vara på sin höjd tre och i år kunde jag spåra många med stor potential. Sedan gör dålig medhörning och nervositet att det i stort sätt alltid är lite småfalskt. Vilket till och med en sådan facist som jag har överseende med vid detta speciella tillfälle.

Ett ord måste sägas om de två som presenterar galan: Snygg kvinna, trist tråkig man. Varför? Och alltid. Vi borde starta ett upprop: Vi ska kräva att mannen ska vara minst lika snygg och välklädd som kvinnan!

Och nu är pausen över. Återkommer efter röstningen, denna plågsamma process, där kvalitet alltid får stå tillbaka för osund lojalitet mellan olika länder. Men ibland glimrar det till. Förra året hände det, då den bästa låten faktiskt vann. Hoppas på en repris.

smarta småskolkare:mobbade elever 1:0

2011-05-11T16:50:00.000-07:00

Jag försöker på allvar förstå debatten om att föra in skolk i betygen. Tydligen är gymnasiet först ut från och med i höst och i vår ska det gälla även höstadiet. När jag gick i högstadiet i början på 90-talet stod frånvaro med i betygen. Det var då all frånvaro, såväl giltig som ogiltig. Jag vet att det fanns en diskussion bland oss elever om hur detta påverkade när man sökte sommarjobb.

I vilket fall ledde detta till att vi utvecklades till mästerskolkare. Det går nämligen att skolka smart. Intyg från skolsyster gjorde att frånvaro kortare än en dag ströks. Närvarolistan sköttes ofta av en elev och gick ofta att förhandla med. Var det tillräckligt stora klasser och läraren tillräckligt trött kunde man svara ja åt någon annans räkning vid upprop. Knepen var otaliga och även om säkert många av lärarna såg mer än vi trodde så sades det inget. Så länge studieresultaten var goda. I klartext: vi med höga betyg klarade oss som vanligt och våra föräldrar kopplades aldrig in.

Jan Björklund säger själv i sin presskonferens att den här åtgärden inte kommer att ha någon effekt på de som storskolkar. Det vill säga de som inte bryr sig det minsta om det står i betygen. Där behövs andra åtgärdar. I stället ska det vara en varning för att förhindra småskolkare att bli storskolkare. Ett sätt för vuxna att tala om att det är fel att skolka. Och i Björklunds förslag är det bara den ogiltiga frånvaron som ska föras in.

Jag får inte riktigt ihop detta. För de som storskolkar är ju ofta de som har riktiga problem. Det kan handla om att de har det jobbigt hemma eller är utsatta för mobbing. Har du problem hemma hjälper det oftast inte om skolan rapporterar att du skolkar. Antingen bryr sig inte föräldrarna, eftersom det egentligen är de som har problem. Eller så bryr de sig på ett sätt som bara innebär en större börda för eleven. Är du mobbad så behöver du hjälp och inte bestraffning genom en frånvaromarkering i betyget.

Egentligen är det väl småskolkare på glid som Björklund är ute efter. Det vill säga elever som hamnar i "fel" gäng. Men det är då jag menar att jag tror att dessa elever är fullt kapabla till att skolka smart ända till den gräns då det är för sent. Det är inte den här sortens hjälp du behöver om du hamnat snett. Och det går faktiskt utmärkt för läraren att kontakta en elevs föräldrar utan att det förs in frånvaro i betyget.

Björklund menar att all sjukfrånvaro ska godkännas av föräldrar. Alltså, vi pratar i första steget om 16-20-åringar. Personer som i stort sett själva är vuxna. Vi pratar dessutom om gymnasiet, som mig veterligen fortfarande är frivilligt. Jag bara väntar på att Björklund ska föreslå frånvarorapportering även i högskolebetygen.

Allvarligt, hur lätt är det för föräldrar att på allvar gå i god för om ens sjuttonåriga barn har huvudvärk, har försovit sig eller på annat sätt är "giltigt" frånvarande? Och för övrigt känns det nästan kränkande att en person som är myndig ska behöva ett intyg från sin förälder. Nej, i rimlighetens namn bör samma regler gälla för gymnasiet som för högskolan. Studierna är frivilliga och det enda som påverkas av frånvaro är utbetalningen av studiemedlet.

Jag tycker att den här frågan är ett av de bästa exemplen på hur stressade politiker försöker komma till rätta med ett problem genom att kväva symtomen och på så sätt slippa ta itu med de verkliga problemen. Engagerade lärare som elever kan känna förtroende för, skolsystrar, ungas föreningsliv och bra fritidsgårdar är nog en betydligt bättre väg att gå. Att med ena handen skära ned på denna typ av verksamhet och med andra handen skärpa till ordningsreglerna är förmodligen sämsta möjliga kombination. Det kommer bara att drabba dem som behöver hjälpen bäst och de duktiga småskolkande plugghästarna som vet hur man tar sig runt regler och system kommer som vanligt att klara sig

Expressen SvD SR

Höga förväntningar - Game of Thrones

2011-05-11T09:43:00.000-07:00

Har just packat upp ett nytt bokpaket innehållandes de fyra första delarna av GRR Martins Ice And Fire! A Game of Thrones först ut. Nu har jag höga förväntningar. Med några avsnitt av TV-serien i bagaget så har jag naturligtvis ett hum om vad som väntar. Men ändå. Och framförallt är jag nyfiken på att verkligen förstå Daenerys Targaryen, en karaktär som jag känner mig väldigt kluven inför. Särskilt efter att Karl Johnsson kallat henne den häftigaste fantasyhjältinnan någonsin.

Let me in - vackrare än originalet

2011-05-11T07:07:00.002-07:00

Låt den rätte komma in var en sådan där bok som jag läste för att alla pratade om den. Eller rättare sagt, alla pratade om filmen, så jag bestämde mig för att först läsa boken och sedan se filmen. Och det är klart jag förstod kvaliteterna med den här historien. Skildringen av den mobbade pojken. De sadistiska mobbarna. Den ensamma mamman. Kärleken mellan två unga människor. Det är realistiskt, välgjort. Men jag tyckte att boken var uräcklig. Och då menar jag inte äcklig som att jag rös av skräck, utan sunkigt äcklig. Särskilt det incestuösa kapitlet om hur Eli förvandlades till vampyr, vilket såväl den svenska som den amerikanska filmatiseringen tagit bort. Tack och lov.

Det sista jag vill ha när jag läser/ser fantasy är svensk socialrealism. Låt den rätte komma in är helt enkelt för grå, för skitig, långsam, för realistisk och för tragisk. Jag blev helt enkelt jättebesviken.

När jag väl såg filmen tyckte jag att den var tämligen harmlös jämfört med boken. Jag förstod inte då och jag förstår fortfarande inte hypen kring den filmen.

Så kom den amerikanska remaken. Återigen fantastisk kritik. Amerikaniserad, lite vackrare, mer musik. Jag gillar fortfarande inte historien, men jag måste erkänna att filmen är väldigt bra. Det är så vackert och så hemskt. Skönhet är helt enkelt vad som behövs för att lyfta denna skitiga historia. Inte för att förminska det hemska. Tvärtom. För nu gör det ont på riktigt.

Skolan var inte bättre förr!

2011-05-11T06:01:00.000-07:00

Äntligen! En lärare som faktiskt skriver ett inlägg i debatten. Till råga på allt är Fredrik Karlsson lärare i min gamla skola, även om han började undervisa där långt efter att jag gått ut.

Jag ska erkänna att är det någon jag är rädd för så är det skolminister Jan Björklund. Och jag tycker att det är urläskigt att han får lov att styra över den i särklass viktigaste institutionen vi har i vårt samhälle.

Min dotter går i en kombinerad förskola/skola för barn mellan 1-12 år. Totalt finns det cirka 60 barn på skolan och alla känner alla. Lärarna tar gemensamt ansvar för barnen och det är inte ovanligt att de som undervisar på låg- och mellanstadienivå tittar in hos förskolebarnen. Vid Lucia och vårföreställning är alla barn delaktiga utifrån sin förmåga.Jag tycker det är suveränt. De små barnen blir nyfikna och lär sig av de större, de stora barnen känner ansvar för att ta hand om de små. Det är utvecklande, kreativt och inte minst verkar de ha otroligt mysigt ihop.

Förutom att jag gillar min dotters (för)skola så påminns jag på föräldrarådsmötena - också de gemensamma för alla årskurser - hur mycket bättre dagens skolplan är än när jag gick i skolan. Eleverna är med och skriver sin egen utvecklingsplan. Och eftersom barn ofta är skrämmande ärliga i sin syn på sig själva så funkar detta kanon. De vet precis vad de behöver träna på och vad de redan kan och vilka utmaningar de behöver. Med andra ord är detta ett utmärkt sätt att arbeta med mål utifrån varje individs unika förutsättningar. För att inte tala om att de blir delaktiga i och ansvariga för sin egen utbildning.

Dagens skolbarn får praktiskt och handfast lära sig demokrati i samma ögonblick som de träder in genom skolans portar. De har möjlighet att påverka och vara delaktiga och de får lära sig ta ansvar. De får lära sig att söka kunskap, istället får att få den tilldelad. Kraven har inte minskat, utan snarare ökat. Åtminstone borde det vara på detta sätt om man jämför den gamla skolplanen med den nya.

Men till sist och syvenest så är lärarna och deras chefer det mest avgörande för att skolan ska funka. Är lärarna oengagerade eller har en chef som inte klarar av att ta ansvar, så hjälper det inte hur bra skolplanen än är. Men det är en helt annan diskussion och kan inte regleras genom lagtext.

Sluta ljug, Egmont!

2011-05-05T00:52:00.000-07:00

Förutom att jag tycker att det är under all kritik att ett stort bolag år 2011 satsar på ett rosa tjejmagasin och ett "coolt" killmagasin så skulle man ju åtminstone önska lite ärlighet. I pressmeddelandet kan vi läsa följande:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

I svaret till reportrarna uppger egmont att det inte alls är tänkt att bara tjejer ska läsa Emma och vice versa. Men snälla, snälla, snälla! Både bakåtsträvande OCH ljug. Lägg av, lägg ner, gör om, gör rätt!

Andra som skriver bra om detta är:
Kristina Henkel mfl

Jag vill vara en Svensson!

2011-05-04T00:58:00.000-07:00

Jag har alltid velat vara en riktig Svensson. Ni vet, med radhus, en semesterresa per år och ett lagom stressigt jobb. Tillräckligt med pengar, grillkvällar med grannarna och på det hela taget ganska nöjd med tillvaron.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en bästis som kom från en riktig Svensson-familj. Hon bodde tillsammans med syster och mamma i en sådan där radhuslägenhet. Ni vet i ett område med massor av radhus, men där en del av husen är indelade i 2-4 lägenheter. Området låg typiskt nog i en förort, utkastat i ett skogsområde. Perfekt för barnfamiljer. Nära naturen, nära lekkamrater, skola och ICA Stopp.

Min kompis hade allt det där som en mellanstadieunge ville ha i slutet av 80-talet. Ljus soffa och en palm i hörnet av vardagsrummet. Och framförallt, min kompis hade inte något antikt skrivbord fyndat på loppis, utan ett IKEA-skrivbord med hurtsar! När man kom hem till min bästis efter skolan serverades mellis och tonvis av tjejtidningar att bläddra i låg på matbordet. Det var Okej och Frida, tidningar som jag inte ens kände till innan vi blev kompisar.

Min bästis och hennes familj åkte finlandsfärja minst två gånger per år tillsammans med en grannfamilj, som också hade två barn i samma ålder. På sommaren åkte de på charter till någon grekisk ö. Självklart var min bästis alltid så där lagom med allt, sådär så att det alltid kändes rätt. Rätt plastörhängen, inte för coola, utan lagom. Det var snyggt, men det stack aldrig ut. Och självklart hade de fredagsmys med chips och läsk.

Visst har jag en väldigt romantisk bild av min dåvarande bästis hem, men poängen är att jag tyckte att de verkade ha så himla mysigt ihop. Det gör att jag aldrig har förstått den negativa klang som begreppet Svensson för med sig.

Så ser jag Colette van Luik i SVTs morgonsoffa. Hon har skrivit boken Vem är Svensson, en bok som utger sig för att vara en djupdykning i vem Svensson egentligen är. Så jag travar iväg till Akademibokhandeln och inhandlar ett ex.

Det här är en bok späckad med statistik och kommentarer om svenskar. Instucket mellan statistik och diverse försök till analys presenteras fyra familjer som lever upp till den gängse bilden av Svensson. De bor i villa/radhus, har två barn och vanliga jobb. Hela boken avslutas med ett test som ska visa hur mycket Svensson läsaren egentligen är.

Det här är en bok som inte riktigt kan bestämma sig. Å ena sidan vill den visa upp familjen Svensson ur ett utifrånperspektiv, som en särskild sorts svenskar, skilda från oss andra. Hur tänker en Svensson och vilka värderingar har de. Å andra sidan redovisas siffror och statistik som snarare handlar om alla oss som lever i nationen Sverige.

Resultatet blir ett splittrat uppifrån-perspektiv. Och det ger känslan av att författarens egna förutfattade meningar vill göra familjen Svensson mer speciell och stereotyp än vad den är. När jag väl ska göra Svensson-testet förstår jag den lite malande känslan i magen jag haft under hela tiden när jag läst den här boken. Testet är extremt exkluderande. Om du inte är vuxen, heterosexuell och lever i en relation kan du överhuvudtaget inte göra testet, på grund av frågornas karaktär. Alternativen på svaren är jättekonstiga. När jag väl räknat samman poängen och läser de olika resultaten är de skrivna på ett sätt som utgår från att bara för att jag fått en låg summa poäng så föraktar jag Svensson-livet.

Jag inser att detta är en coffe table-bok. Det är synd, för jag tycker verkligen att själva ämnet är intressant. Det hade gått att göra så mycket mer. Vi lever i Sverige och med det kommer en viss kultur, stil, ett visst sett att se på tillvaron, även om det kan vara mångfacetterat. Allt annat vore konstigt. Vi har ju faktiskt ett antal lagar och en del kulturhändelser som vi alla måste förhålla oss till. En sådan här bok hade kunnat vara en tankeöppnare som sagt till oss svenskar att: Det är okej att inte sticka ut om man inte vill. Det är okej att grannen har samma hippa 50-talsstolar, fyndade på loppis. Det är ok att vilja ha en schysst tillvaro med någon slags familj och ett stabilt boende. Och framförallt, vi är rätt många människor på den här planeten, så gilla läget: Hur udda du än försöker vara så är du inte unik om dina tankar och idéer.

Vår sekulära glasbubbla

2011-05-02T07:07:00.000-07:00

Statistik är fantastiskt. Och nyttigt. En världsomfattande undersökning visar att det är fler i världen, 51 procent, som tror på någon form av gud/högre makt än vad det är som tror på evolutionsteorin. Lägger man dessutom ihop de troende med agnostiker och de som inte vet vad de ska tro, så landar siffran ända uppe på 82 procent. Endast 41 procent känner sig säkra på evolutionsteorin, 31 vet inte vad de ska tro och 28 förkastar den helt.

Många är vi i det starkt sekulariserade Sverige som tror på naturvetenskapen som om den vore en skriven lag. Men vad vi nästan alltid glömmer bort är att såväl naturvetenskapliga teorier som religiösa dogmer är skapade och framtagna av människor. Det är ingen objektiv kraft som skänkt oss de naturvetenskapliga lagarna. Det är människor som skapat ett system av regler för hur forskning och vetenskap ska byggas.

Beroende på vilken tid vi lever i, vilka perspektiv vi har så kommer de vetenskapliga resultaten att förändras och utvecklas. Detta tycker vi människor är läskigt. För vi VILL ha en sanning, något att tro på.

Och alla vi som tror att vi vi vet, oavsett om vi tror på Gud, Naturvetenskapen eller bägge delarna, vi måste minnas detta: Ingen människa sitter inne med sanningen. Så gilla läget, respektera att vi tror olika. Och varför inte en gång för alla riva murarna som byggts upp mellan religion och vetenskap. Lyssna på varandra, för vem vet, vi kanske kommer sanningen närmre...

Studentrörelsens historia: kapitel 1

2011-04-29T23:56:00.000-07:00

Valborg för fem år sedan. Jag och min man gick nöjda längs med vattnet mellan Slussen och Gamla stan. Klockan var solnedgång och brasorna hade just tänts runt om i staden. Det luktade eld och vatten. Stockholm när det är så vackert att det gör ont i hjärtat.

Vi hade just låst och larmat dörren till den svenska studentrörelsens hjärta, SFS kansli på Wollmar Yxkullsgatan. Från klockan sex på morgonen hade vi två ägnat hela dagen åt att måla en 5x5 meter stor monopolspelplan. För den fjärde maj skulle hela studentsverige braka loss i årets stora kampanj: Höj studiemedlet nu!

Jag arbetade som projektledare/utredare på SFS kansli under den här tiden och hade nämnda kampanj på mitt skrivbord. Och jag är än i dag otroligt stolt över vad vårt gäng åstadkom under sommaren 2006. Studenters ekonomi har ända sedan SFS startade 1921 varit en av studentrörelsens största frågor. Ständigt aktuell, ständigt debatterad. 2006 var inget undantag och eftersom det dessutom var valår var vårt mål extra tydligt. Vi ville ha löften från samtliga riksdagspartier om att de skulle höja studiemedlet under kommande mandatperiod.

Kampanjen blev fantastisk! Den brakade loss den fjärde maj då feta bokstäver på Aftonbladets debattsida skrek ut Vi MÅSTE få mer pengar! Runt om i hela landet höjdes studenternas röster om ett höjt studiemedel och på Sergels torg spelade riksdagspolitikerna studentmonopol, ett spel som i stort sett var omöjligt att vinna på grund av studenternas usla villkor. Vi startade en hemsida späckad med fakta, kampanjmaterial och en namninsamling att överlämna till dåvarande finansminister Pär Nuder (som för övrigt prydde mitten på vår monopolplan).

Hela sommaren syntes frågan om studenters ekonomi i alla former av medier. I Svenska dagbladets korsord från den 26 juli var det bilder från kampanjen och frasen som skulle listas ut var "Behöver mera klöver". Under Almedalsveckan utsågs SFS till en av de mest inflytelserika organisationerna i Sverige.

Så kära studenter, kårmuppar, kanslister och alla vi som någon gång varit aktiva, var stolta. För i dag är det Valborg och det är vår dag. Runt om i världen slåss studenter inte bara för sina egna utan för alla människors rättigheter. I Sverige har vi det bra, vi är bortskämda. Desto viktigare är det att vi fortsätter kämpa. För i slutänden handlar det inte om huvida studenter har pengar för att kunna finansiera sina studier. Det handlar om rätten till utbildning, till kritiskt tänkande och möjligheten att forma ett samhälle där alla människor kan vara med och påverka tillvaron. Det handlar om demokrati, helt enkelt!

Och så några nostalgibilder från vår/sommar 2006:

Monopolspel på turné. Här Uppsala.

Kårhuset Rindi ligger i Almedalen. Prytt med vårt budskap. Chalmers är de som tryckt upp veporna.

Politiker i debatt under Almedalsveckan.

SFS ordförande lämnar över protestlistan till finansministern.

Pär Nuder i centrum på vårt studentmonopol.

Studentmonopolet i Almedalen.

Här tillverkas studentmonopolet.

Sergels torg...

Till sist. Vad blev egentligen resultaten av kampanjen? Här är några exempel:

• En direkt höjning av studiemedlet med 300 kronor per månad. Den totala höjningen under åren 2006 - 2010 blev cirka 800 kronor/månad. Mindre än vårt krav på 1500, men en bra bit på väg särskilt med tanke på att det var mitt under de värsta krisåren.
• Ett riksdagsbeslut på att tillsätta en studiesocial utredning som ska föreslå lösningar på studenters bristande trygget och ekonomi.
• Sex av sju riksdagspartier lovade inför valet att höja studiemedlet ytterligare under den kommande mandatperioden.
• Det blev en valfråga som diskuterades och plockades upp av media, bloggare, nyckelpersoner som Lotta Gröning, KG Bergström med flera.
• SFS argument plockades upp och debatterades av många andra debattörer.
• Inte bara studenterna, utan även högskolor och universitet tog ställning för en höjning, eftersom studenters ekonomi i slutänden påverkar studenters möjlighet att studera och därmed kvaliteten på utbildningen.
• Hela studentrörelsen var delaktiga i kampanjarbetet. Det bullrade rejält runt om i hela studentsverige.

Game of Thrones

2011-04-28T00:13:00.000-07:00

Två avsnitt har nu gått av HBOs nya storsatsning Game of Thrones. Den bygger på Georg RR Martins episka fantasybokserie A Song of Ice and Fire som sägs vara ett av de främsta nutida fantasyverken. Inte sedan filmatiseringen av Sagan om ringen har förväntningarna varit så stora. Har jag förstått. För jag skäms att säga det, men jag har faktiskt inte läst A Song of Ice and Fire. Efter att ha sett de två första avsnitten av tv-serien inser jag att jag måste besöka SF-bokhandeln inom en mycket snar framtid.

Självklart är jag fast. Det är fantastiska miljöer och kostymer och castingen är välgjord. Inget att klaga på. Musiken är klassisk fantasy-musik, med den vanliga mixen av irländsk folkmusik och många stränginstrument. Det är en serie jag definitivt kommer att följa. Men jag har en invändning, som jag hoppas kommer att förändras ju längre in i serien jag kommer. Jag har nämligen svårt att förstå behovet av de långdragna våldtäktscenerna/ kränkande sexuella inslagen som varit i bägge de första avsnitten.

För några år sedan hade jag nog haft större överseende med denna typ av inslag, lycklig över att det överhuvudtaget görs en fantasyserie för TV. Men eftersom det nu på allvar börjar komma fram bra fantasy och science ficition med starka porträtt av kvinnor så känns det nödvändigt att ställa kraven högre.

Jag har förstått att i böckerna tillåts kvinnorna ta plats och är starka och komplicerade karaktärer. Det har inte framkommit i serien - än så länge. Och jag kommer också att läsa böckerna, inte bara därför, utan för att jag tycker att den verkar bra.

Alla dessa rabatter!

2011-04-27T01:13:00.000-07:00

I dagens Metro står det att läsa om hur kunderna struntar i butikernas bonusar. En tredjedel av alla erbjudanden som går ut till oss med olika bonuskort används inte. Experterna tror att det beror på glömska. Tjosan! Glömska? Jag vet inte, men i mitt fall beror det på att jag tycker att de flesta erbjudanden är ganska ointressanta. Faktum är att jag går längre än så. Jag tycker att alla dessa erbjudanden och rabatter är fruktansvärt irriterande, onödiga och inger en falsk känsla av att jag som lojal kund får ta del av de gigantiska kedjornas vinster. När jag tänker efter blir jag faktiskt förbannad på att vi förväntas gå runt med tio, femton plastkort som ska dras i tid och otid för att "tjäna" några kronor hit eller dit.

För jag är inte en särskilt trogen kund. Jag köper de produkter som jag vill ha, antingen för att jag tror att de är bra, ibland för att jag blivit lockad av duktiga marknadsförare. Och så gillar jag bra service.Jag struntar i om jag handlar maten på Coop, Hemköp eller ICA. Jag är mer intresserad av innehållet i förpackningen. Detsamma gäller kläder, det är design, kvaliteten i tyget i förhållande till priset och produktionssättet som avgör, inte om det står HM, Gaultier eller Kuyichi på lappen. Sorry.

Tillbaka till rabattdjungeln. För bland alla de snåriga buskarna finns ett antal saker som jag skulle vilja lyfta fram. Som förvandlar ett till synes bagatellartat i-landsproblem till något större. Enligt artikeln i Metro är det alltså flera miljoner pengar som vi konsumenter inte utnyttjar. Och detta handlar bara om erbjudanden som är kopplade till bonuskorten. Lägg till alla andra rabatter och erbjudanden. Jag har några förslag på vad man göra med dessa pengar, plus de pengar som går åt till att trycka upp rabattkuponger:

1. Förbättra villkoren för de som tillverkar kläderna i de där länderna som vi ofta importerar från.
2. Höj ersättningen till alla bönder. De är de som ska ha kred, inte de gigantiska livsmedelskedjorna.
3. Sänk priserna (fast jag tror att det blir marginellt).

Och så till ett annat hatobjekt: Mängrabatten! Köp tre t-shirts till priset av två! Köp en dator och få cykeln på köpet! Prenumerera på fem nummer och få ett lyxigt set med tvålar! När jag ska köpa en ask med läkerol på pressbyrån frågar killen i kassan: Du vet väl att om du köper två askar så kostar det bara 25 kronor. Men stopp nu. En ask kostar 13,50 kronor. Hur kan 25 kronor någonsin bli mindre än 13,50? Behöver jag verkligen tre t-shirts? Och vad ska jag med ett lyxigt set med tvålar till?

Hallå! Var finns alla som pratar om klimatångest, miljö och inte minst risk för fetma när det kommer till mat och godis när det kommer till denna "på-köpet-konsumtion". För det måste vara den mest onödiga konsumtionen av alla.

Jag är en person som gillar att shoppa. Jag älskar att konsumera, jag erkänner det. Jag är ett barn av min tid på det sättet och det står jag för. Och jag försöker hitta en balans som gör att jag på ett lite lagom sätt kan leva med det. Men den här onödiga, påtvingade konsumtionen är det värsta jag vet.

Så här är mitt manifest:

- Inga mer bonuskort i min plånbok!
- Konsekvent vägra mängdrabatter, om jag inte på förhand tänkt köpa den erbjudna mängden!
- Självklart nej till reklam i brevlådan och per telefon.
- Alltid tacka nej till alla konstiga på-köpet-produkter, om jag inte i förväg tänkt köpa just denna produkt.

No strings attached

2011-04-25T00:45:00.000-07:00

Känner du för en klassisk romantisk heteronormativ komedi utan några som helst överraskningar? Då är No Strings Attached ett givet val. Lite som När Harry mötte Sally möter Fyra bröllop och en begravning.

Första gången de möts är på ett läger som fjortonåringar. Men det är först drygt 10 år senare som storyn på allvar rullar igång. Platsen är LA. Hon, en supersmart MIT-utbildad läkare, som är livrädd för förhållanden. Han, wanna be manusförfattare med en superkänd kvinnotokig pappa. De gör en deal, de ska bara ha sex med varandra, inget förhållande, inga bråk, ingen kärlek. Och jag antar att ni förstår hur det går.

Det är en helt ok film som gjord för fredagsmys hemma i soffan och Natalie Portman och Ashton Kutcher gör ett oklanderligt jobb i sina roller. Men jag rekommenderar starkt att vänta med att se den tills den kommer på DVD eller TV, för den är inte värd ett kostsamt biobesök. Och så håller jag med DNs recensent om att den är fruktansvärt könsstereotyp och heteronormativ. När kommer en romantisk amerikansk komedi som klarar att bryta detta och ändå klarar av att kännas mainstream? Eventuella tips mottages tacksamt.

Never let me go - apropå donationer

2011-04-24T12:48:00.000-07:00

Ruth (Keira Knightly), Kathy (Carey Mulligan) och Tommy (Andrew Garfield) växer upp på en engelsk internatskola i slutet av 1970-talet. Kathy och Ruth är bästa vänner, men när Kathy börjar visa intresse för den mobbade Tommy blir Ruth svartsjuk och så är triangeldramat i gång. Fast nu är inte Hailsham vilken internatskola som helst. Barnen är skapade för en enda uppgift, nämligen att donera sina organ när de blivit vuxna. I bästa fall klarar kroppen fyra donationer.

Det här är en vacker dystopi om svartsjuka, omöjlig kärlek och utan minsta strimma till hopp. Det värsta med själva historien är personernas absoluta passivitet och brist på vilja att revoltera mot sitt öde. Trots att Tommy och Kathy älskar varandra låter de Ruth komma emellan. Och de accepterar utan vidare sin plikt att donera sina organ. Jag ska inte sticka under stol med att denna passivitet gör mig heligt förbannad.

Även om jag blir arg på att personerna i den här berättelsen inte tar tag i sitt eget öde så håller jag med SvDs recencent om att denna passivitet och uppgivenhet känns skrämmande relevant. Just denna uppgivenhet driver tusentals fattiga människor i syd att donera delar av sig själva till rika i nord. Och inte så lite påminner surrogatmödrarnas situation i Indien om barnen på den engelska internatskolan. På den andra sidan finns dödsjuka människor och personer som kan ge vad som helst för att få bli föräldrar. Frågan är vad vi har rätt att göra för att överleva.

Själva filmen är välspelad och oerhört vacker. Det är en bra film, som jag absolut inte tycker om. Visst är verkligheten ofta precis så här grå och hopplös. Men jag gillar inte filmer utan någon som helst känsla av hopp.

Blue Valentine - smärtsamt om desperat kärlek

2011-04-24T04:46:00.000-07:00

En film om ett äktenskaps sista dagar. Så lanseras Blue Valentine med Oscarsnominerade Michelle Williams och Ryan Gosling i huvudrollerna. Och mer än så behöver inte sägas om handlingen.

Den här filmen gör ont att se. Den handlar om förlorad och desperat kärlek. När människor som egentligen älskar varandra inte ser varandra och varandras behov och en dag går det inte att reparera. Det är en fantastisk skildring, rå och den backar inte för något. Genom tillbakablickar får vi se hur de träffades. I mitten finns parets sexåriga dotter.

Filmen är mycket bra, går inte att säga annat. Såväl foto som dialog och skådespeleri sitter som en smäck. Finns inte mycket dåligt att säga om den annat än att den absolut inte passar som lättsam fredagsunderhållning. Och det är knappast syftet heller.

Water for elephants - romantik i kubik

2011-04-15T22:24:00.000-07:00

Det borde vara enkelt att skriva om den här filmen. För det är en enkel film utan några som helst krångligheter eller överraskningar. Det är USA under depressionens tid 1931. Den unge mannen Jacob Jankowskij läser till veterinär. Då hans föräldrar omkommer i en bilolycka slås hela hans värld sönder. Inga pengar finns att ärva och han står barskrapad på backen. Han ger sig av och hamnar av en slump på en cirkus där han får jobb som just veterinär. Han blir kär i en av artisterna, Reese Witherspoon, som råkar vara fru till cirkusdirektören, spelad av Christoph Waltz. Ett klassiskt romantiskt triangeldrama med andra ord.

Men det är inte så enkelt. För de som gjort filmen har valt att ge huvudrollen som Jacob till en av dagens största tonårsidoler, den 25-åriga Robert Pattinson. Patttinson som nu försöker göra sig fri från den roll som alla förknippar honom med, nämligen som vampyren Edward i filmkvintetten Twilight. Pattinson, som är så pass påpassad att man var tvungen att kalla in den brasilianska elitstyrkan för att skingra fansen vid inspelningen av del fyra i nyss nämnda kvartett.

Fansen, ja det handlar framförallt om tjejer i åldern 12-20 år. Och det är här det plötsligt blir riktigt intressant. För det är något med att ha tonårstjejer som fans som inte är okej. Plötsligt är det som att artisten eller skådespelaren inte är seriös, inte begåvad. ”Ja, Twilightsfansen kommer att älska det här” är kanske den mest typiska kommentaren. Och plötsligt är det inte så lite skämmigt att tycka något annat. För hur patetiskt är det inte att tycka om samma sak som en (hysterisk) tonårstjej?

Varför detta förakt? För det är rent förakt när C-G Karlsson recenserar Water for Elephants, där han konstaterar att filmen säkert kommer att gillas av Pattinsons fans, men att alla vi andra kan strunta i att se denna film. Svenska Dagbladet skyller allt på Pattinson. Mer nyanserad är Expressen.

Jag upptäckte dessutom till min stora förvåning att även jag själv smittats av detta förakt när jag var på premiären i går kväll. Det var en av dessa fåtal kvällar då vi hade barnvakt och jag och min man fick chans till en klassisk dejt med bio. Min man, som är väldigt romantisk av sig, ville se just en romantisk film. Så han valde Water for elephants, olyckligt ovetande om vem Pattinson är. I mitt stilla sinne tänkte jag att vi förmodligen kommer att vara bland de äldsta i salongen.

Så jag, min man och ungefär 300 tonårstjejer såg filmen tillsammans. Det var en intressant upplevelse i sig. När Pattinson gjorde entré på duken så vrålade hela salongen. ”Visst är han snygg” suckade tjejen bakom mig. När cirkusens elefant plågas av den koleriske direktören så formligen plaskar det av tonårstårar i hela salongen. Om Reese säger tjejerna ”Gud, alltså hon är ju 10 år äldre än han.”

Att förakta dessa stormande känslosvall, när vi istället borde tänka: Är det inte fantastiskt med folk som faktiskt vågar känna och dessutom ge uttryck för det? Inte den hårda, kontrollerade ofta cyniska yta som vi ”vuxna” lagt oss till med?

Så om själva filmen. I ärlighetens namn, den här filmen är helt okej och alla de tre huvudskådisarna gör en helt okej insats. Absolut inte fantastisk, men absolut sevärd. Den är snygg, dramatisk. Det är en lagom svulstig, romantisk kostymfilm. Och den är väldigt, väldigt romantisk. Det är en film som jag vet att mina föräldrar kommer att älska, särskilt min käre styvfar som kommer att gråta ikapp med tonårstjejerna.

Cirkeln - nu har jag läst den!

2011-04-13T06:21:00.000-07:00

Nu har jag läst den! Cirkeln, den svenska fantasyboken som jag väntat på i månader, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och det här blir ett långt inlägg.

Kortkort om handlingen: Sex 16-åriga tjejer som absolut inte har något gemensamt mer än att de bor i avkroken Engelsfors får plötsligt veta att de besitter magiska egenskaper. De är häxor. Deras uppgift är att rädda världen och för att göra det måste de samarbeta.

Det här är den första svenska romanen jag läst sedan mitt barn föddes för snart tre år sedan. Det kändes faktiskt ovant i början. Att läsa en historia som utspelar sig i Sverige och inom ramarna för den kultur och de sammanhang som råder här. Det blir ännu tydligare genom författarnas träffsäkerhet när det gäller detaljer. Mitt absoluta favoritexempel finns på sidan 132 när en av huvudpersonerna besöker ortens spåtant:

”Det rasslar om Monas armband när hon rotar med något under bordet. Sedan börjar hon smörja in händerna. Vanessa hinner undra om det är någon slags magisk olja innan hon ser flaskan med alcogel.”

I vilket annat land skulle en spåtant ta fram en flaska med alcogel? Och i vilket annat land skulle en sextonåring tycka att det var det mest självklara i världen?

Andra typiska drag är huvudpersonernas reaktion på att magi existerar i verkligheten. Sådär typiskt skeptiskt utan några som helst överdrivna känslor åt något håll. Jag skulle vilja sammanfatta det som att hela boken rakt igenom känns väldigt trovärdig. Det som händer personerna i boken skulle faktiskt kunna hända vem som helst på riktigt.

Och ändå är det långt från tråkigt. Tvärtom, ögonen flyger över sidorna och ibland kommer jag på mig själv att hoppa över stycken för att jag inte riktigt kan vänta på att få veta vad som ska hända.

Okej, den är spännande och trovärdig och lagom läskig. Nu lite om språket. Eftersom boken har hela sex huvudpersoner kan jag tänka mig att det har varit en utmaning att på ett bra sätt introducera dessa. Jag gillar lösningen. Och det märks att den ena författaren är van att skriva manus. Historien presenteras genom ett antal tydligt avgränsade scener som vävs ihop till en väl sammanhållen historia. Det gör att trots de många karaktärerna är det lätt att hänga med och det skapar extra spänning eftersom man tvingas byta perspektiv med jämna mellanrum.

Många som skrivit om cirkeln innan den kom ut har velat dra paralleller till framförallt den amerikanska succén Twilight. Den jämförelsen är jättekonstig. Twilight är framförallt en kärlekssaga. Cirkeln handlar om sex tjejer som ska rädda världen och om vänskapen dem emellan. En mer relevant jämförelse är i så fall Buffy och vampyrerna, som jag dessutom förstått är en stark inspirationskälla till bägge författarna.

Men även den jämförelsen är svår att göra. Även om vi i Sverige ibland känner oss väldigt amerikaniserade så finns stora skillnader på hur vi ser på tonåringar, kärlek och inte minst vad som är okej. Och även om Buffy och hennes vänner på ett sätt är ovanligt fria från den amerikanska idealbilden för hur tonåringar ska vara så tror jag att det generellt finns en större frihet att söka och experimentera med sin identitet i Sverige. Det är det positiva. Det negativa är att det finns ett slags konsensus om att starka känslor och alltför fantastiska monster är överdriva och att de inte får uttryckas med för stora superlativ. En svensk författare måste därför hela tiden väga varje ord så att det inte blir för överdrivet. Istället kan man arbeta mer med stämningar och andra mer subtila företeelser, vilket på ett sätt ofta gör att svenska romaner är mycket läskigare än amerikanska. Så även cirkeln i förhållande till Buffy.

På ett sätt känns därför Cirkelns hjältinnor mycket friare och starkare än Buffy och hennes vänner, samtidigt som hela historien är lite mer lågmäld och mer realistisk.

Eftersom jag alltid analyserar hjältesagor ett genusperspektiv så är Cirkeln inget undantag. En riktig hjälte ska vara någon som på något sätt befinner sig i utanförskap. Den ska vara utvald till mission, ett uppdrag, helst rädda världen. Den ska utsättas för tortyr och lidande på vägen mot sitt mål. Slutligen ska en hjälte nå återupprättelse, hämnd och rättvisa. Typiska hjältedrag är impulsivitet, styrka och handlingskraft. Om hjälten är en kvinna är det viktigt att detta inte ses som något konstigt i själva hjältesagan. Könet ska med andra ord vara oviktigt, det kunde lika gärna varit en man.

Än så länge har jag bara hittat en tjej bland alla hjälteberättelser som på riktigt uppfyller alla dessa krav. Nämligen Katniss Everdeen i trilogin om Hungerspelen. Och nu är ju Cirkeln bara första delen i en trilogi och jag har bara läst den en gång. Men känslan jag får är att än så länge ser det lovande ut. De sex tjejerna är sex vanliga tonåringar och flera av dem (men kanske inte alla) skulle utan vidare kunnat vara killar.

Och så en sista grej innan jag ger mitt samlade omdöme. Eftersom detta är en trilogi. Jag har en hang up när det gäller bokserier. Även om det finns en fortsättning så måste varje bok i en serie ha en början och ett slut. Detta klarar Cirkeln galant!

Författarna tillägnar boken till sina tonårsjag. Och jag kan bara säga grattis till alla tonåringar, men också alla vuxnas inneboende tonårsjag som får läsa den här boken. Jag gillar den och mitt samlade omdöme behöver bara fyra ord: Vill läsa fortsättningen nu!

Nu har den kommit!

2011-04-11T09:36:00.000-07:00

I dag var jag och hämtade det. Paketet från bokhandeln som innehåller boken jag väntat på så länge. Det är CIRKELN jag pratar om såklart! Av Sara Bergmark och Mats Strandberg. En svensk fantasy om tonårshäxor. Så nu är det jag som dimper ned i soffan och förvandlas till en okontaktbar zombie för resten av kvällen. Jag försöker verkligen att inte ha för höga förväntningar. Medvetet har jag låtit bli att tjuvläsa alla smakprov som legat ute den senaste tiden. Om den är snygg? Såklart. Och vikten är väl avmätt.Vi hörs på andra sidan boken:-)

Mycket bättre att vara barn i dag än på 80-talet!

2011-04-09T12:49:00.000-07:00

Jag har aldrig riktigt förstått det den där nostalgitrippen som många verkar göra när de ser tillbaka på hur det var att vara barn. Något slags sorglöst skimmer där allt handlade om lek och frihet. Själv avskydde jag att vara barn som pesten. Det passade mig inte alls. Att aldrig riktigt bli tagen på allvar. Att tvingas äta korv och makaroner eller i värsta fall pannkakor (vilket jag avskydde) när de vuxna fick franska ostar och parmaskinka (vilket jag älskade).

Värst av allt var när man var tvungen att sitta vid barnbord. Att behöva försöka konversera med helt ointressanta individer bara för att de råkade vara lika gamla som jag. Nej, jag ville sitta vid de vuxna och höra dem berätta om den senaste tekniska forskningen, fantastiska resupplevelser eller diskussioner om religionens vara eller icke.

Som tur är har jag lyckan att ha föräldrar som på riktigt förstår att en människa är en människa från födseln. De behandlade mig därefter och den enda gång jag egentligen kan minnas att jag känt mig sådär barnkränkt i deras sällskap var när pappa försökte tvinga mig att äta hans otroligt äckliga levergryta.

Jag var helt enkelt inte gjord för att vara barn och jag tyckte att det var fantastiskt att få fylla 30. Plötsligt kunde jag på riktigt tillåtas vara den jag alltid varit. Plötsligt lyssnar folk på vad jag säger och tar mina råd på allvar.

Nu har jag själv en fantastisk unge på snart tre år. Och det stod fullständigt klart redan från födseln att hon ärvt såväl min barnkränkta rebelliska själ som min mans tjuriga envishet. Det går helt enkelt inte att behandla henne som ett barn, för hon är en självständig, fri och mycket, mycket envis person.

Men det finns några saker jag avundas henne. För även om barn idag också blir ständigt kränkta på grund av att de är små och saknar erfarenhet så tror jag att det på det hela är mycket roligare att vara barn i dag. Den barnkultur som vuxit fram är fantastisk, mycket tack vare att vi 70 och 80-talister haft förståndet att aldrig sluta leka. Det finns ett utbud av film, tv, radio, teater och böcker som tar barn på allvar på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inskrivet till och med i förskolelagen att barnen har rätt till inflytande över sin tillvaro. Leksakerna är klart bättre och det finns internet.

Kanske var det enklare förr, men det är definitivt roligare nu. Och jag hoppas, hoppas att min dotter ska få se tillbaka på sin barndom med det där löjliga sorglösa skimret som jag aldrig fått uppleva, trots att hon blir behandlad som ett barn av oss trångsynta vuxna.

Lättsam HIgh School Scifi Action

2011-04-09T01:06:00.000-07:00

Jag gillar High School filmer. Och jag gillar Scifi. I am number four är bägge delarna, så what´s there not to like.

John Smith AKA numer four är ingen vanlig gymnasieelev. I stället är han en av nio tonåringar som flytt från planeten Lorien. De nio har speciella krafter och jagas av en annan ras, Mogadoriens. Filmen börjar med att nummer tre dödas och nu står John på tur.

Det här är en klassisk lättsam film utan överraskningar. Mystisk pojke kommer till skola. blir kompis med den mobbade nörden vars döde far var ufo-freak. Lite kärlek uppstår när John träffar Sara, vars stora passion är att fotografera. Och så dyker Mogadorierna upp och actionscenerna tar över. En lagom dos av det mesta för att vara en okej fredagsmysfilm av det absolut heteronormativa slaget helt enkelt.

Tyvärr har de lagt in en otroligt malplacerad monsterfight (ett alltför vanligt fenomen i scifi-filmer) som förstör actionscenerna i slutet. Men i övrigt är den som sagt helt okej.

Mockingbird - när individualism och dekadens får styra

2011-04-05T23:02:00.000-07:00

Många Scifiberättelser handlar om hur robotar eller datorer blir allt smartare. Och så blir det maktkamp och krig mellan maskiner å ena sidan och mänskligheten å den andra. 2001, Terminator och Matrix är bara några exempel på denna rädsla för vad maskiner kan åstadkomma.

Men tänk i stället om det inte uppstår en maktkamp. Tänk om människorna helt självmant ger alltmer ansvar och makt till maskinerna, för att i stället kunna ägna sig åt att finna sitt inre verkliga jag och meditation. Detta i kombination med en stor dos droger och alkohol för att stå ut med tristessen som följer av att inte göra något meningsfullt.

Detta är verkligheten i Walter Tevis bok Mockingbird från 1980. Här har individualismen dragits till sin yttersta spets. I denna framtid anses det oartigt att fråga någon annan om dess handlingar. Rules of Privacy styr människorna och gör att alla undviker varandras blickar. Från tidig ålder lär sig barnen mantrat Dont ask: relax. Det är förbjudet att bo tillsammans med någon under en längre tid och Quick Sex har ersatt alla andra sexuella relationer.

Tre personer spelar huvudrollen i denna historia. En självmordsbenägen robot, som är annorlunda jämfört med alla andra robotar, då han fått en tidigare levande människas alla minnen och tankar. Han är programmerad att inte kunna ta livet av sig och leva för evigt. En kvinna som lyckats fly från samhällets uppfostringsprogram och därför kan tänka självständigt. En man, som av en slump lyckats lära sig att läsa.

Det här är en riktigt bra bok utan moraliska pekpinnar. Språket är väl avvägt och inte ett ord känns överflödigt. 30 sidor i den här boken innehåller lika mycket som andra romaner använder 200 sidor till. Framförallt gillar jag hur läsaren leds in i berättelsen. Att genom hur karaktärerna ger referenser till vår egen tid och verklighet låter författaren oss förstå bokens verklighet. Lite som en deckare där ledtråd efter ledtråd dyker upp.

Det här är en historia som vill säga något om samtiden. Förutom frågan om individualitetssamhället lyfter författaren upp hur viktig konsten att läsa är. I den här världen har den förmågan tappats bort. Inte ens robotarna kan läsa. Det har uppenbarligen skett stegvis, först genom att det blivit ett valbart ämne i skolan, för att i slutänden bli helt förbjudet då det riskerar att stimulera till interaktion och därmed strida mot the Rules of Privacy.

Just detta, att konsten att läsa glömts bort, lär vara ett av skälen till att Tevis skrev boken. Tevis, som själv var lärare, upptäckte att allt fler elever hade svårt att läsa. Boken gavs ut 1980 och just detta faktum spelar nog in. Detta var tiden före att alla hade datorer, före internet. Föreställningen om bokens död var stark. TV och 3D var vägen framåt. I dag kan nog de flesta ställa sig bakom att just förmågan att kunna läsa och skriva blir alltmer avgörande. Att inte kunna läsa innebär att man utesluts från stora delar av samhället, inte minst hela den virtuella världen.

Det här är en bok som jag önskar att jag läst i en bokcirkel eller i ett seminarium. För det här är en bok som är värd att analyseras och diskuteras. Varje delhändelse är värd att fundera över och jämföra med hur vårt eget samhälle fungerar.

Exempelvis detta med robotarna som är programmerade att utföra ett visst antal uppgifter. De är maskiner och är därmed begränsade. De kan inte utvecklas om de inte är programmerade till det. En värld som styrs av maskiner är därför dömd att sluta utvecklas. Samtidigt är även människorna programmerade att inte göra uppror. Hur kan det brytas? Och hur kan vi dra paralleller till vår egen värld?

Ett stort minus med denna bok är att den är väldigt könsstereotyp. Det är mannen som utvecklas och det är kvinnan som föder barn. Med detta sagt tycker jag att den är väl värd att läsa då den säger mycket om hur viktigt det är att ifrågasätta de normer och värderingar som råder i ett mänskligt samhälle.

Boken ingår i serien SF-masterworks.

I dag är det jättesynd om mig!

2011-04-05T04:27:00.001-07:00

I dag tycker jag synd om mig själv. Ska strax till tandläkaren och laga ett gigantiskt stort hål. I en visdomstand. Var på undersökning förra veckan och eftersom jag generellt sett tycker att det är kul att få veta hur saker och ting funkar visade tandläkaren mig hur hålet ser ut med en liten spegel.

Det skulle jag aldrig gjort. För sedan ville jag inte gå hem för det bor monster i min mun. Det var alldeles svart av bakterier och mjukt och svampigt. Och plötsligt förstod jag varför det känts som att det fastnat en mjuk brödbit som inte går att få bort hur jag än borstar. Karies betyder nämligen att tanden löses upp och blir mjuk och svampig. Nu ska det bort och förhoppningsvis går det bra.

För några år sedan hade jag sådan sprutskräck så jag lagade inte ett, utan fyra hål (varav ett djupt) utan bedövning. Gör inte det! På skalan vad som gör ont kan jag säga att det är i paritet med att föda barn, med skillnaden att det går väsentligt mycket fortare att laga en tand. Så nu blir det bedövning.

Vad som däremot inte går att bedöva är hörseln. Jag tycker ljuden från allt som tandläkaren för in i munnen är obeskrivliga på det där klassiska krita-mot-svarta-tavlan-sättet. Ibland har jag med mig musik och spelar på högsta volym för att slippa höra eländet. Och borren är naturligtvis det värsta.

Fast det värsta är ändå att behöva betala för att ha ont. Vågar inte tänka på hålet i kassan och önskar att tänder någon gång i framtiden ska ses som vilken del av kroppen som helst och omfattas av den allmänna sjukförsäkringen.

Det enda som tröstar mig när jag går till tandläkaren är att min tandläkare är den bästa i världen. Hon är supercool. Om jag inte hört av mig på alltför länge ringer hon. Och så säger hon med sin djupa altstämma ”Anna, nu är det dags…”

Taken - stereotyp action utan överraskningar

2011-04-03T14:23:00.000-07:00

Pappa frånskild pensionerad spion. Dotter 17 år åker med väninna till Paris. Blir bortrövad av albaner och såld till mellanösternmän som sexslav.

Har vi sett den förut? Gick nyss på TV som söndagsfilm på TV4. Jag gillar bra action ochnär jag såg att Luc Besson skrivit manus så tänkte jag att den kan vara värd att se. Men nej, den var i ärlighetens namn dötrist. Inte en enda överaskning. Allt gick som på räls och alla de mörka mellanösternmännen flög till höger och vänster när den hämndlystne amerikanen dundrade fram som en uppretad noshörning. Stereotypt i kvadrat och ur alla aspekter.

Och när det finns så många bra eller halvhyfsade actionrullar. Nej, bättre kan ni TV4!

Ghost World

2011-04-02T16:58:00.000-07:00

Det här är en riktig feel good-film i lugnt tempo med skön musik, snygga miljöer och harmoniskt foto. För alla er som gillar filmer i stil med Amelie från Monmartre och Juno är denna ett måste. Hur jag hittills lyckats missa denna pärla från 2001 är ett mysterium.

Enid och Rebecca är två coola outsiders som precis slutar high school när filmen börjar. Vi får följa dem under sommaren som följer. Svårare än så är det inte.

Redan från bildruta ett vet jag att jag kommer att gilla den här filmen. Och kan det bli annat än bra med en trio bestående av Thora Birch, Scarlett Johansson och Steve Buscemi i rollistan. Dessutom är filmen snygg in i minsta detalj och jag kan erkänna att jag vill ha varendaste plagg som Enid har på sig.

Stort tack till Filmmedia.se som uppmärksammade mig på filmens existens,

Mamma, nu kommer Osteoblasterna!

2011-03-31T23:16:00.000-07:00

- Mamma, mamma, nu kommer osteoblasterna! Utropar förtjust min 2,75-åriga dotter. För alla som inte vet det är osteoblasterna en sorts benceller som ser till att det byggs mera skelett i kroppen. Detta skulle hela vår familj kunna svara på både baklänges och framlänges, mitt i natten om så krävdes. För hemma hos oss rullar Albert Barillés En cellsam historia flera timmar varje dag. Och avsnittet om skelettet är för närvarande den absoluta favoriten. Minst tre gånger på raken får vi följa hur osteoblaster och osteoklaster tävlar om att bygga upp och bryta ned skelettet.

En cellsam historia består av 24 avsnitt av äventyr som utspelar sig inne i kroppen. Det är den tredje delen av de tecknade serierna Il était une fois från 80-talet. Figurerna Lill-Sten, Psi och roboten Metro finns naturligtvis med. Särskilt gillar jag när vaccinet som sprutas in tar sig i form av tusentals med Metro-robotar som anfaller det farliga bakterierna.

Jag är själv uppvuxen med framförallt rymdserien Il était une fois, men även en cellsam historia, så det är med inte så lite nostalgi som jag ser om dessa serier. Och det är kul att se att de fortfarande håller. Visst märks det på språket och musiken att det är 80-tal, men själva animén är fortfarande lika snygg. Det här är helt klart en serie för alla åldrar. Sedan är jag en stor förespråkare av populär-kultur som ett av de bästa sätten att lära sig på. Det är en win-win så mer rolig TV och film åt folket!

Sucker Punch Sucks Big Time

2011-03-31T08:08:00.000-07:00

Mamma och syster mördas av styvpappa. Baby Doll placeras på en sluten anstalt för unga tjejer. Fast i Baby Dolls värld har anstalten har en annan sida. Det är en strippklubb, där tjejerna tvingas dansa och utföra annat för att tillfredställa kunderna. När Baby Doll får veta att hon dessutom ska lobotomeras om fem dagar bestämmer hon sig för att rymma och ta de andra tjejerna med sig. Varje gång Baby Doll dansar förflyttas tjejerna till en parallell drömverklighet som på olika sätt hjälper dem att nå friheten.

Det här är en riktigt dålig film och jag kan faktiskt inte hitta något som räddar den på en enda punkt. Filmens tre lager, det vill säga verkligheten, fantasin och fantasin i fantasin är i dagens filmer och tv-serier långt från ett ovanligt grepp och räcker inte för att rädda den här filmen. Replikerna, de få som är, levereras styltigt. Storyn är rörig. Effekterna staplade på varandra. Musiken öronbedövande.

Och då har jag inte ens nämnt det största problemet med filmen. För det här är den mest sexistiska skit jag sett på länge. Det är tjejer i kortkort som ska vara någon slags hjältar, det är gubbar i kostym som röker cigarr. I parallellvärlden är kjolarna ännu kortare och klackarna skyhöga när de slåss mot drakar och tyskar i skitiga uniformer. Och mitt i allt detta uppmanas tittaren till att ta kontroll över sin verklighet och slåss om det behövs.

Jag är inte riktigt lika snäll som DN i sin recension av denna film, där den fick en tvåa. En stor varningstriangel ska upp för denna film. Och att trailern är bättre än filmen säger kanske det mesta.

Graceling

2011-03-31T06:10:00.000-07:00

Minns ni the Storyteller? En fantastisk brittisk serie från slutet av 80-talet där en man satt framför brasan och berättade sagor och äventyr för sin hund. Jag älskade the Storyteller och känslan i magen som bara en riktigt bra berättare kan ge. Precis den känslan får jag när jag läser Kristin Cashores Graceling.

Graceling utspelar sig i de sju konungarikenas värld, där några få människor föds med särskilda gåvor. De både beundras och utnyttjas av de styrande kungarna. Katsa, vars gåva är att kunna döda, är en av dem. När historien börjar har Katsa fått nog av att utnyttjas som kungens dödsbringande sändebud. Tillsammans med sina vänner skipar hon rättvisa i hemlighet genom att rädda oskyldiga som hamnat i trångmål.

Från första sidan griper språket tag i mig och jag sugs in i berättelsen. Den är skriven som en saga, vilket genast får mig att vilja krypa ihop under en filt framför brasan och dricka te och äta scones med massor av lemon curd, smör och ost. Det är hästar, slott och svärd. Och så lite lagom med romantik.

Lite seg blir boken i andra halvan, där det blir lite väl mycket kamp mot naturens krafter för min smak. Och jag undrar i ärlighetens namn vad det är med författares förkärlek för svåra bergspassager i vinterskrud. Men när naturen är besegrad tar historien fart igen.

Jag tycker alltid att det är lika spännande att se hur en författare ska få ihop en historia när hjälten är en kvinna, särskilt när det finns en romans med i bilden. Får hon vara en riktig hjälte eller är hon först och främst märkt av sitt kön? Kommer romansen att ta över? Det finns många fällor att gå i.

Jag tycker nog i slutänden att Cashore klarar det ganska bra. Katsa lyckas göra sig fri och låter inte kärleken hindra henne från sin mission. Ett minus är att det i boken påpekas hur unik Katsa är, hur ovanligt det är i den här världen med kvinnor som slåss eller håller på med ekonomiska spörsmål. Och det är klart att Katsa kan ses som en feministisk förkämpe som vill ändra på detta och göra kvinnorna starka och fria. Detta gör dock att Katniss Everdeen från Hunger Games-trilogin fortfarande är ohotad som den främsta kvinnliga hjälten i böckernas/filmernas värld.

Slutligen är det detta med slut i böcker som är delar av en serie. Jag anser att en bok ska kunna tala för sig själv, även om det är en del av trilogi eller hur många delar det nu är. Det ska finnas en början och det ska finnas ett slut. Här får Cashore med beröm godkänt. Det är ett riktigt bra slut i denna bok som ändå öppnar för en fortsättning. Jag ser nu fram emot att läsa Fire, som är bok nummer två i denna serie.

De farliga mumintrollen

2011-03-30T02:06:00.000-07:00

Det här är kanske något av det märkligaste inlägg jag sett på internet, att mumintrollen skulle vara djävulens avkomma. Mannen som gjort analysen har inte bara kopplat sina bevis till bibelcitat, utan faktiskt gått igenom hela persongalleriet i mumindalen. Plötsligt känner jag en brinnande lust att sätta upp anslag med mumintroll var jag än går.

Säg, infinner sig inte känslan av helvetet när man ser denna bild;-)

Coolaste skon är rättvis!

2011-03-29T15:58:00.000-07:00

Varför välja när det går att få allt på en gång? Har köpt nya skor till barnet. Och valet var helt självklart. För Ethletics för inte bara årets snyggaste barnsko, den är dessutom rättvis och miljömärkt. Tyget i skon är Fairtrade certifierad och ekologisk. Sulorna är gjorda av 100% naturgummi FSC certifierat. Både gummiproducenterna på Sri Lanka samt fabriken i Pakistan deltar i detta fair trade projekt, där en del av intäkterna går tillbaka till de anställda och deras familjer.

Stoppa denna sunkiga reklam!

2011-03-29T00:38:00.000-07:00

Jaha, så var det dags att komma i form till sommaren. Det har klädkedjan Jack&Jones tagit fasta på i deras nya kampanj Enter The Fitness Club. Kolla på videon och vidta eventuella åtgärder. För sunkigare än så här blir det inte. Jag utgår från att de som är ansvariga för kampanjen kalkylerat med en protestvåg, allt annat är otänkbart. Kan tänka mig att man tänkt ungefär så här: "Nu retar vi upp alla feministfittor och då får de riktiga männen upp ögonen för vårt varumärke". Ok, jag gick i fällan, för detta är allt annat än ok!

127 h

2011-03-28T23:51:00.000-07:00

Det är inte mycket som lockar mig att se 127 h. Ytterligare en Robinson Crusoe, en ensam man som slåss mot naturen. Och jag gillar egentligen inte monologformen särskilt mycket. Så det tog emot. Men jag hade ju bestämt mig för att se alla de 10 filmer som nominerats för en Oscar i kategorin Bästa film. Så det var bara att bita ihop. Och det måste jag säga att generellt så håller 2010 års Oscarsnominerade filmer väldigt hög klass, så även127 h.

Känslan av äventyr och utmaning förstärks av det snygga fotot. Musiken fulländar bilden. Monologen funkar. Och när det är som allra mörkast bryts dippen av med nattsvart humor som sitter som en smäck. Det som slutligen får mig att kapitulera är att den är inspelad i Canyon-lands, vilket kanske är den vackraste platsen på den här planeten. Doften av sten, öken och sol strömmar emot mig. Det finns värre platser att gå i närstrid med döden på.

Jag gillar verkligen den här filmen. Tror till och med att jag kan tänka mig att se om den. Och så längtar jag oerhört mycket till Canyon-lands.

Varning för fallna änglar och amerikanskt helylle!

2011-03-25T15:38:00.000-07:00

Sextonåriga Nora Grey, en plugghäst, möter sin första kärlek, den mörke arrogante Patch. Fast först avskyr hon honom. Fast hon dras ändå till honom, för det är något som är annorlunda med honom. Och det stämmer. Patch är nämligen inget mindre än en fallen ängel.

Hush, hush och efterföljaren Crecendo, skrivna av Becca Fitzpatrick, är två i raden av alla dessa fantasykärleksromaner som vänder sig till Young Adults. En kategori som jag nu plöjt igenom bok efter bok det senaste halvåret.

Själva idén att skriva om fallna änglar tycker jag känns som en spännande variation. Annars är det mest vampyrer och varulvar som dominerar denna typ av böcker. Den fallna ängeln och även Nefilim, en korsning mellan ängel och människa, är väsen omgivna av massor av spännande myter. Inte minst vimlar det av referenser i Bibeln. Detta kunde ha blivit bra.

Istället måste jag erkänna att jag blev oerhört besviken. Visst, böckerna är lättlästa och går rasande fort att komma igenom. De är tillräckligt spännande för att funka som läsning på buss och tunnelbana, om än fruktansvärt babbliga. Dessutom känns det i bägge böckerna som att allt händer på de sista 50 sidorna, medan de 350 första sidorna är som ett babbligt, rörigt förspel.

Inte blir det bättre av att huvudpersonen, Nora, upplevs som fruktansvärt korkad. Och att ta på sig några genusglasögon är helt meningslöst. Det räcker med att konstatera att i dessa böcker är tjejer tjejiga och killar killiga samt totalt heteronormativa på alla sätt. Amerikansk hellylle kryddat med lagom farliga killar.

Och nu en varning för spoilers i detta stycke. Jag har väldigt svårt för böcker som inte kan stå på egna ben. Jag kan tycka att det är helt okej att en bok insinuerar att det ska komma en efterföljare. Men jag tycker ändå att varje bok är värd ett eget avslut, så att läsaren själv kan välja om den vill läsa nästa del eller ej. Den första boken, Hush, hush, har ett slut. Så inte Crecendo. Den slutar mitt i ett slagsmål. Så jag inser att trots att jag egentligen tycker att de här böckerna är rätt dåliga så kommer jag med all säkerhet att läsa nästa del, bara för att få veta hur det slutar. Så därför ber jag nu innerligt om att författaren inte planerar att detta ska bli en 20-böckers-serie.

Två veckor med Buffy

2011-03-25T13:34:00.000-07:00

Buffy och vampyrerna. Det väcker inte så lite nostalgikänsla. Buffy kom precis när jag tagit studenten. Så följdes vi åt under mina år på universitetet. Buffy gick i perfekt tid på eftermiddagen, när tentapuggandet kändes som tyngst. Men så tog Buffy slut och jag tog min examen och började jobba. Sedan har jag inte tänkt så mycket på henne.

Men ju mer jag hängt på film och tv-bloggar, desto fler minnen har det väckt. För det är många som skriver om Buffy. Särskilt som kvinnlig förebild. Och som feminist och populärkulturfantast är naturligtvis Buffy en av de främsta karaktärerna att fundera över. Så jag bestämde mig för att se om serien, men nu i ett svep. Så det har jag gjort. Det har tagit två veckor där varje ledig minut lagts på de sju säsongerna av Buffy.

Det har varit 154 avsnitt gånger 45 minuter fyllda med vampyrer, demoner och starka kvinnliga förebilder. Det har varit intensivt. Och som alltid när jag ser en serie i ett svep slås jag av hur annorlunda rytmen i historien upplevs. Det som upplevs som segt när man ser ett avsnitt i veckan går dramatiskt fort när allt serveras på ett bräde. Att se en tv-serie i ett svep är som att läsa en audiovisuell bok. Det blir en följeslagare under en ganska lång tid och är på ett sätt mycket mer tillfredställande än en film på två timmar.

Men Buffy nu då. Hade lite svårt att komma in i första säsongen. Blev smärtsamt påmind om hur märkt den är av sin tid. Musik, kameravinklar, klippning, kostym, smink allt andas 90-tal och tidigt 00-tal. Samtidigt som jag insåg att Buffy är ett utmärkt tidsdokument. Det var sådär vi födda nära 1980 såg ut när vi var mellan 15-25 år.

Det som också gör att jag hade lite svårt att komma in i serien är att Buffy är ganska töntig i början. Inte alls så där cool och rebellisk som jag mindes henne. Istället gör hon allt för att passa in. Vara som alla andra (tjejer). Med i hejarklacken, pratar smink, kläder och pojkar. Även de andra karaktärerna är extremt töntiga i början. Willow osäker och stammande, Xander brottas med att vara så killig/manlig som möjligt. Allt andas heteronormativitet och en längtan att uppfylla den amerikanska helyllemodellen.

Men ju längre in i serien jag kommer, desto mer inser jag att det är detta som är det stora genidraget i Buffy. Sakta men säkert växer karaktärerna. Jag vill inte säga att de blir vuxna, utan ser det snarare som att karaktärerna gör upp med fler och fler av de självpåtagna kulturella normer som binder oss människor. När säsong sju närmar sitt slut har Willow gjort upp med heteronormen och är tillsammans med en annan kvinna. Xander har accepterat att det är okej att alla runt omkring honom är kvinnor med superkrafter. Hans superkraft består i att vara en lojal vän och att vara den roliga. Buffy gör en gång för alla upp med manssamhället och ändrar villkoren för framtidens vampyrjägarsläkte.

Som kvinnlig actionhjälte är Buffy inte helt klockren. Själva hjältehistorien följer de fyra stegen: utanförskap, utvald till mission, offer och lidande, återuppståndelse. (Har skrivit om detta tidigare angående hjältinnan Katniss Everdeen i Hungergames.)

Det Buffy faller på är att hon framstår som annorlunda jämfört med andra tjejer i hennes närhet. Hon är lite konstig, en bråkstake. Buffy är inte bara Buffy, utan det understryks att hon är en kvinna och en annorlunda sådan. Här skiljer hon sig från Katniss Everdeen i Hungergames. En person vars kön är oviktigt för själva historien.

Sedan kan jag inte låta bli att reflektera över kostym och smink, eftersom det varierar så från säsong till säsong. I vissa säsonger är Buffy extremt kvinnlig och sexig. Det är mycket läder och det är tajt. I andra är hon mest klädd i praktiska träningskläder som ger den bästa möjligheten att vinna i de tuffa slagsmålen mot demonerna.

Det finns mycket att säga om Buffy och alla de karaktärer som omger henne. Men här och nu vill jag avsluta med en jämförelse med vad dagens 15-25-åringar har att välja på när det gäller tv-serier med kvinnliga huvudkaraktärer. Just nu finns det väl egentligen som dominerar: Veronica Mars och Vampire Diaries. Veronica mars lämnar jag än så länge därhän, har bara sett ett fåtal avsnitt. Serien gjorde ett blekt intryck och föll mig inte i smaken.

Vampire Diaries har jag däremot både följt och senare sett i ett svep. Och det är bara att konstatera att jämfört med Buffy är Vampire Diaries ett gigantiskt steg tillbaka. Elena, den kvinnliga huvudkaraktären är en amerikansk helylletjej som väljer den snälla, lojale vampyren Stephan framför den betydligt mer oberäknelige vampyren Damon. Elena gör aldrig fel, aldrig uppror mot samhällets normer. Och hon är snygg och populär och alla tycker om henne. Boring! Där Buffy är en serie om rebeller, vänskap, personer som växer och utvecklas med tiden, där är Vampire Diaries en ren chic litt fantasy med den heterosexuella kärleken i centrum.

Till sist vill jag bara rekommendera alla att se om Buffy och vampyrerna. Inte minst den underbara dialogen i framförallt säsong tre och fyra är värd alla dessa välspenderade timmar!

Jag vill också vara med i Barda!

2011-03-25T13:20:00.000-07:00

Är det något jag vill föra vidare till min dotter så är det min passion för fantasy-Scifi. Jag vill mata min dotter med äventyr och rebelliska hjältar, starka kvinnliga förebilder och upproriska sagoväsen. Det föder glädje, kreativitet och förståelse för hur vårt samhälle fungerar. Inte minst skapar det förståelse för hur de olika politiska maktcentra fungerar som styr vår värld.

Därför blir jag lika glad varje fredagkväll när min dotter kryper upp i mitt knä för att se veckans avsnitt av Barda. Barda är ett rollspel där barn och vuxna deltar. Det utspelar sig i Barda och Nandor. Barnen söker till Barda genom att skicka brev till barnkanalen och tilldelas rollkaraktärer med olika förmågor. Med hjälp av ledtrådar och magi från häxor, trollkarlar och andra ska de hjälpa till att störta den onde Nigor.

Min dotter älskar Barda. Jag älskar Barda. Och jag blir lycklig av att se ytterligare exempel på att utvecklingen när det gäller barnkultur tagit många steg framåt de senaste 20 åren. Jag vill också vara med i Barda!

Mens a la Disney - kommentar överflödig

2011-03-10T23:59:00.000-08:00

Black Swan

2011-03-10T23:14:00.000-08:00

Svansjön. Dans och musik. Fantastiska kostymer, homoerotik och skräck. Nathalie Portman. Detta borde jag gilla. Förväntningarna är höga när filmen startar. Och den är bra, rysligt bra.

Men bara för att en film är bra betyder inte att man gillar den. Black Swan är en sådan film för mig. Hur jag än vänder och vrider på den så hittar jag inga direkta fel. Den är bildskön, manus är välskrivet, Portman gör kanske en av de bästa rollprestationerna någonsin. Tempot är bra, inte en död sekund, musiken förgyller. Den är otäck, får mig att rysa. Den är grym och vacker. Men ändå. Det är något som skaver. Något som säger mig att den här filmen kommer att lägga sig i högen med geniala klassiker som man bör ha sett, men som jag inte kommer att se om. Kanske är den för felfri. För precis som huvudkaraktären är den rent av anorektisk i sin strävan efter perfektion.

Jag tror att om jag hade sett den här filmen för 10-12 år sedan så hade jag älskat den. Då befann jag mig i ett stadie i livet då jag slukade genifilm som lördagsgodis. Gärna rysk sådan. Men nu är den sortens film för tung, för svår. Jag orkar inte ta den till mig. Jag vill ha populärkultur, amerikansk glättighet och hoppfulla, snyftiga slut. Så till alla er som gillar mästerverk säger jag grattis. Själv inväntar jag en annan fas i livet innan jag ger den en ny chans.

På gatan lurar ondskefulla chokladmuffins

2011-03-10T22:53:00.000-08:00

Jag är en chokladknarkare. Nej, fel Det senaste året har jag förvandlats till en godisjunkie. Jag suger i mig godis, chips, chokladpraliner och bakelser på min väg genom livet. Jag blandar högt och lågt. Jag backar inte för de mest väldesignade bakelserna från NKs prisbelönta konditor och tackar inte nej till den sunkigaste skumtomten från 7 eleven.

Så en vanlig torsdag framför TVn. Förra torsdagen faktiskt. Navy CIS på för fullt. Som vanligt önskar jag att jag var som Abby i sitt coola källarlabb. Plötsligt. Påsen med 300 gram fingodis från Hemköp i Mörby Centrum (måste ha Stockholms bästa lösgodisdisk) är slut. Det är också mina sex vita rostade mackor med våldsamt mycket smör och salami, som jag klämt med jämna mellanrum för att balansera det söta. Ångest. Illamående. Brödsvullen. Och sockerhög. Okej, jag mår inte bra av detta. Och även om jag ibland kan känna att jag har en skyldighet att visa alla de där duktiga vältränade människorna som äter som anorektiker att det faktiskt är helt ok att äta gårdagens chips till frukost, så behöver jag en paus.

Så jag slutar. Och låt mig då förtydliga att det inte bara är renodlat godis som jag slutar med. Nej, jag slutar med allt: godis, chips, juice, bakelser, salami, mjukt bröd. Jag slutar till och med ha smör på mina knäckebrödsmackor. Ett undantag gjorde jag och det var att jag fick äta två små hembakta semlor. En i måndags när jag bakade dem och en på själva fettisdagen. Men de var fyllda med osockrade hallon och rivet äpple. Och en liten klick vispgrädde.

En månad är målet. Jag är nu inne på dag åtta. De första tre dagarna är ganska enkla, för då minns jag fortfarande illamåendet från torsdagsnatten. Men sen…Händerna skakar, huvudet spricker och jag kan inte fokusera på någonting. Överallt luktar det förbjudna. Det nybakta brödet vid bageriet, lösgodiset i mataffären, till och med de vidriga sockermunkarna på pressbyrån ser lockande ut. När jag passerar Vasastans främsta cupcake-butik, springer de ondskefulla muffinsarna ut och dansar schottis framför mina glasyrtörstande ögon.

Jag till och med drömmer om socker. Där tvingas jag ta på mig en skogshuggarrutig scoutskjorta för att jag vägrar äta upp en chokladmoussebakelse. Med hallonmousse inuti. Runt omkring mig står alla mina facebookvänner och hetsar. Men jag väljer skjortan.

Det riktiga testet kom i går kväll, då jag hade köpt hem glass till min dotter som låg hemma i 40 graders feber. Ben och Jerrys New York Super Fudge Chunk! Vet ni vad den innehåller? Chokladbitar. Och vita chokladbitar. Och chokladdoppade mandlar. Och chokladglass. Jag slickade inte ens av skeden innan jag ställde in den i diskmaskinen!

Så nu sitter jag här med mina knäckebrödsmackor utan smör och bara tomat på och ett glas vatten. Och jag hör hur de prasslande påsarna lurar i de mörkaste hörnen. Men jag är redo och min hämnd är ljuv…

TRON: LEGACY - perfekta filmen efter en lång arbetsdag

2011-03-10T13:01:00.000-08:00

Slutet av 80-talet. Pappa äger dataspelsföretag. Pappa upptäcker dataspelsvärld. Pappa försvinner. 20 år senare. Sonen rik, till följd av ärvt företag, outsider. Pappans företagspartner får ett meddelande från pappan. En adress. Sonen hittar adressen och hittar porten in i dataspelet. Resten kan ni lista ut själva.

Tron är en riktigt snygg film utan några som helst överraskningar. Tempot är högt och replikerna levereras oklanderligt precis med så jämna mellanrum att man inte hinner tröttna på de lagom långa scenerna späckade med action och coola effekter. Här finns snygga slagsmålsscener, snabba motorcyklar och flygande färdkoster. Alltihop ackompagnerat av en lång 80-talsinspirerad musikmatta utan slut. Det här är den perfekta filmen att se efter en lång arbetsdag toppad med hämtning på dagis, middag och nattning av barn. Den kräver ingen eftertanke men är underhållande och snygg nog för att man ska hålla sig vaken hela filmen.

Jag gillar den. Storyn är ultratunn. Men i kategorin dussinfilm är den helt ok!

Vem är Juholt?

2011-03-10T06:18:00.000-08:00

Okej, jag erkänner. Jag vet absolut inget om Håkan Juholt. Och då brukar jag ändå tycka att jag är hyfsat insatt i svensk politik med tillhörande skvallersfär. Men det är bara blankt när jag hör hans namn. Det kan absolut vara en fördel. Det kan innebära en chans till nytänkande och förändring för socialdemokratin. När jag läser kommentarerna framträder två helt olika bilder. Å ena sidan är han sympatisk och vågar sticka ut. Känns lovande. Å andra sidan är han en skicklig maktspelare. Lurig, säger någon. Känns typiskt (manlig) sosse. Så vilket är det?

Mest fascinerande är ändå hur media hanterar frågan som redan avgjord. ”Vi har just fått veta att det är Håkan Juholt som blir ny partiledare.” Så sa journalisten i rapport straxt efter att valberedningen berättat om sitt förslag. Jaha? Så vad ska då de 350 ombuden pyssla med i tre dagar på extrakongressen i slutet av mars? Eller som Stig Malm kommenterar det hela ”Vi är 350 ombud som ska sitta där en fredag, lördag och söndag. Att åka dit och bara ha ett namn att välja på, det gjorde man i Sovjet för femtio år sedan.”

Kommer kongressen acceptera att det bara finns ett förslag, eller kommer det nu att komma in en hög med motnomineringar. Detta kan bli hur spännande som helst.

15 april...

2011-03-08T23:51:00.000-08:00

Jag ryser! Och längtar till den 15 april när boken äntligen släpps. Tills dess hänger jag på författarnas nystartade facebooksite. Där har nu Engelsforsbladet dykt upp. My God, snacka om att inramningen är lockande. Och jag sväljer betet. Alla gånger och med öppna ögon.

Den här vill jag se!

2011-03-08T23:01:00.000-08:00

Snälla, snälla, jag vill ha en Brontesaurus!

2011-03-08T15:00:00.000-08:00

Hunger Games - jag är fast

2011-03-08T14:45:00.000-08:00

Okej, så nu har jag läst Hunger Games - igen. Vid det här laget är jag uppe i fem genomläsningar av denna trilogi. Sedan i julas bör tilläggas och ja, jag HAR hunnit läsa annat också. Men jag är fast.

Så kort om storyn: Hunger Games utspelar sig i en dystopisk framtid där de människor som överlevt krig och naturkatastrofer bor i landet Panem. Panem är uppdelat i 12 distrikt och en styrande stat kallad The Capitol. Distrikten står för produktion, The Capitol för yta och glamour. För sisådär 75 år sedan gjorde distrikten uppror mot den rådande makten, men slogs brutalt ned. För att påminna om The Capitols suveräna makt genomförs hungerspelen varje år. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan 12 och 18 fram. Dessa 24 personer stängs sedan in i en arena. Tävlingen är över när det bara finns en överlevande kvar. Hela tävlingen följs med tv-kameror 24 timmar om dygnet och följs av hela befolkningen. I det fattiga distrikt 12 bor Katniss Everdeen 16 år, tillsammans med sin mamma och lillasyster Prim. När Prim blir utlottad att vara med i hungerspelen tar Katniss hennes plats och historien börjar.

De här böckerna innehåller precis allt jag gillar med Scifi när den är som bäst. Politik, glamour, dystopi, action och lagom mycket kärlek. En kvinnlig hjälte som är den coolaste hjälte jag sett sedan Beatrix Kiddo i Kill Bill. Hon är ung, arg och tvekar inte att bryta mot korkade regler. Här finns ytlig, galen glamour sida vid sida med hopplös fattigdom. Genom Katniss ögon är det nära till hands att se vår egen värld, där en minoritet av världens befolkning roar sig på bekostnad av den stora producerande massan. Likaså dras den tv-sända dokusåpan till sin spets. Hunger Games är helt enkelt en suverän spegel av vår egen samtid.

Sedan kan jag ju inte låta bli att ta på mig genus-glasögonen. Och även då blir jag glad. För Katniss är Katniss. Att hon råkar vara just en hon är inget som är viktigt för för själva historien. Däremot är det viktigt för alla de ungdomar som läser böckerna, för bättre förebild är svårt att hitta.

Hunger Games består av de tre böckerna Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay av Suzanne Collins.

Var går gränsen för individens okränkbarhet?

2011-03-08T13:08:00.000-08:00

Tre kärnkraftbomber i tre amerikanska storstäder. En misstänkt terrorist och väldigt lite tid. En FBI-agent som säger sig vägra tortyr som förhörsmetod. Så börjar Unthinkable, en film som ställer frågan: Är det någonsin rätt för ett land att utsätta enstaka personer för tortyr för att skydda flertalet? Och vem är beredd att göra smutsjobbet?

Det här är en film som dröjer sig kvar. FBI-agenten, spelad av Carrie-Anne Moss, låter sin gräns för vad som är okej flyttas fram genom hela filmen. Till sin hjälp har hon en tidigare dömd förhörsledare, spelad av Samuel L Jackson, känd för att alltid få fram svaret från sina förhörsoffer. Och vi förstår snart varför. Metoderna som används ligger i skalan mellan omänskliga till rent djävulska. Men i takt med att tortyren förvärras, så ökar förståelsen och sympatin för förhörsledaren. Och föraktet för dem som bara står vid sidan av och inte tar ställning.

Det här är en riktigt bra thriller, om än inget mästerverk. Det jag saknar är en fördjupning av FBI-agenterna som står vid sidan av, ger order och bara ser på. Behållningen ligger framförallt i Samuel L Jacksons tolkning av förhörsledaren och de frågor som vi som ser filmen tvingas ställa oss.

Dessvärre kommer inte Moss upp i samma nivå och det blir ett problem. I en debatt där individens okränkbarhet står mot massans överlevnad kräver två likvärdiga advokater. Så är inte fallet. Det som framförallt oroar mig är hur den här filmen tas emot av ett redan terror-skrämt USA. Det blir alldeles för lätt att säga att det är ok att offra ett fåtal för att rädda den stora massan. Samtidigt ska ju USA vara landet framför andra som hävdar individens rätt.

Trots denna brist är filmen absolut sevärd. Kanske inte den bästa fredags-mys-filmen. Men gärna en söndagseftermiddag för eftertanke.

Coolaste actionhjälten just nu

2011-03-08T11:07:00.000-08:00

Så här på internationella kvinnodagen vill jag passa på att hylla den just nu coolaste actionhjälten: Katniss Everdeen i Hunger Games-trilogin.

Ända sedan jag som student skrev om kvinnliga actionhjältar har jag varit på jakt efter just en sådan – en äkta actionhjälte som råkar vara kvinna. I bok efter bok, film efter film med kvinnliga huvudpersoner har jag hoppats, men de har alltid fallit på någon punkt. Men nu tror jag banne mig att jag hittat henne!

För att avgöra vem som får räknas som en ”äkta” actionhjälte finns ett antal kriterier som används inom filmvetenskapen. Och självklart kan man, ska man ifrågasätta dessa regler. Men det kan ändå vara kul att se att det går att ha en kvinna som hjälte. Något som filmvetenskapen ifrågasätter. Till att börja med ska hjältehistorian följa fyra steg:

1. Utanförskap. Kan vara självvalt. En rebell som genom sina handlingar avgör hela samhället framtid. Rebellen ska rädda samhället, men gör det genom att agera utanför samhällets lagar och regler. Den bästa actionhjälten är en syndabock, helst någon som en gång varit bäst men fallit i onåd.

Redan från början får vi veta att Katniss är en outsider. Hon räds inte att bryta mot de lagar och regler som förslavar landet Panems invånare för att hennes nära och kära ska överleva. Hon biter ihop och agerar. Hon är en fenomenal jägare och har otroligt god fysik, på sätt och vis oövervinnerlig. Hon vinner hungerspelen, men gör det på ett sätt så att hon faller i onåd.

2. Utvald till mission. Frågor som ”Varför jag?” är vanliga.

Hela andra och början av tredje boken handlar om hur Katniss förvandlas till Mockingjay, ledargestalten för motståndsrörelsen. En roll hon till slut accepterar.

3. Offer och lidande. Ofta finns inslag av långdragen tortyr av hjälten och dennes medhjälpare. Tidigare har hjälten framstått som oövervinnerlig, men nu är den en syndabock. Lidandet innebär ingen förnedring för hjältens del. Istället gör tortyren att hjältefiguren stärks inför nästa steg i historien.

Katniss och hennes vänner blir i olika grad utsatta för tortyr i flera omgångar genom böckerna.

4. Återuppståndelse, hämnd och rättvisa.

För att balansera hjältens styrka och impulsiva handlingskraft, som klassas som typiskt maskulina karaktärsdrag inom hjältemyten, så har hjälten en eller flera medhjälpare. En medhjälpare får gärna ha mer feminina drag som att vara svagare, mer blödig, intelligent och begåvad. I Hunger Games är Peeta den främsta medhjälparen. En karaktär som beskrivs som oerhört begåvad och talför. Även om han är fysiskt stark så är han ganska osmidig. Han kan inte smyga sig fram genom skogen, klättra högt upp i träden, skjuta med båge, färdigheter som Katniss äger.

I de fall det förekommer kvinnliga hjältar är det vanligt att de kläs med kvinnliga attribut för att göra dem mer normala, mer kvinnliga. Det handlar oftast om kläder, smink, trånande kärlek. Och det är här det blir riktigt spännande i Hungergames-trilogin, där de styrande i landet Panem hyllar just ytlighet. Visserligen accepterar Katniss i viss mån att de klär, sminkar, skrubbar och gör om henne till oigenkännlighet. Samtidigt gör hon det med ett överseende förakt. Att de styrande inte förstår hur löjliga de framstår inför en svältande och lidande befolkning. En passage i andra delen kommenterar att hon tycker att det är synd att de ska raka hennes håriga ben. I tredje boken ställer hon sig oförstående till stylisternas kamp att dölja hennes ärr. Hon tycker om att känna att hon har levt. Ärren är en del av vem hon är.

Ytterligare en sak som skiljer Katniss från många andra hjältinnor är att det är vanligt att lyfta fram att hjältinnan särskiljer sig i förhållande till andra kvinnor i historien. Att om hon är fysiskt stark så är det för att hon är annorlunda. Detta är något som överhuvudtaget inte kommenteras i Hungergamestrilogin. Katniss är Katniss och hennes kön är oviktigt för historien.

Slutligen är det otroligt befriande med en kvinnlig actionhjälte som inte trånar efter män. I stället vägrar hon gång på gång att ta ställning till den romantiska kärleken, trots att omgivningen försöker tvinga henne. I stället är det vänskap och förtroende som betonas i relationerna till hennes närmaste. Först efter att hon fått sin hämnd kan kärleken få växa fram i lugn och ro.

Vad är egentligen en glamourpirat?

2011-03-05T01:26:00.000-08:00

Glamourpiraten räds inga utmaningar. Glamourpiraten älskar drakar, monster och hemskheter. Glamourpiraten kommer från en familj med tjuriga vardagsrebeller, som vägrar att finna sig i idiotiska begränsningar, vare sig det handlar om felaktiga lagar eller kulturella (ab)normer. Glamourpiraten gör som den vill, för det jag vill det kan jag. Glamourpiraten har stil. En glamorpirat tvekar inte att kombinera den obligatoriska Jolly Roger hatten och sabeln med rosa paljettkjol och handväska. För glamourpiraten är självklar, stark och helt enkelt den coolaste personen som bor på den här planeten!

Vardagsrebell

2011-03-05T01:17:00.000-08:00

Att vara en vardagsrebell är att instinktivt vilja göra tvärtemot det massan vill, tycker och tänker. Att inte vilja bli infogad i någon grupp eller subgrupp, utan att stå själv. Ibland är det ensamt, frustrerande rent av. Men för det mesta är det ganska kul. En vardagsrebell har ett fåtal grundläggande utgångspunkter som ligger till grunden för vad som är viktigt på riktigt. I övrigt är det mesta ganska öppet och förändras beroende på sammanhang, eftersom det viktigaste är att säga emot varje given sanning. En vardagsrebell älskar att utmana sina egna ståndpunkter.

Jag är en vardagsrebell. Välkommen till min blogg!