tisdag 27 september 2011

Arkitektskolan - 10 år senare och allt är sig likt

Såg ni kulturnyheterna i går? Där sitter Leif Brodersen, ansvarig för arkitektskolan i Stockholm, och säger på fullt allvar att han känt till den skandalösa situation som studenterna befinner sig i under två års tid. Men snälla Leif! Jag var student på KTH arkitektur från hösten 1999 till våren 2001. I stort sett varje dag under två års tid satt jag inne i ditt och dina kollegors rum och berättade om hur katastrofalt dåligt allt fungerade på denna statusutbildning. Hur lärarnas bemötande fick studenterna att springa storgråtande från redovisningar. Hur de så kallade lärarna, som egentligen är yrkesverksamma arkitekter, underkände studenter som inte hade tid att vänta på sin handledning fyra timmar efter utsatt tid.

Eftersom jag vägrar att finna mig i att bli behandlad som livegen hoppade jag av mina studier. Via mitt studentpolitiska engagemang och nära vänner har jag följt skolan på avstånd under 10 års tid och kan konstatera att det inte skett någon som helst förbättring.

Trots att jag i grunden är en optimist undrar jag om inte det bästa vore att lägga ned skolan och starta om allt från grunden. Avskeda ledningen, se till att det krävs pedagogisk kompetens och kännedom om högskolelagen för att man ska få handleda studenterna.

Så kära studenter på KTH arkitektur, säg ifrån! För om inte ni gör det så kommer det att se likadant ut om ytterligare ett decennium.

Och till THS, studentkåren vill jag bara säga. Visst har ni vetat om vad som pågått. Åtminstone för 10 år sedan. Vi borde ha slagit på stora trumman den gången.

Läs även Pontus Ljungbergs debattinlägg och Studentkårens kommentar

tisdag 13 september 2011

Men lägg av nu!

Men alltså, ledaren i gårdagens svd går ju inte att ta på allvar. Vad är det för språk och ton denna man använder? Jag menar, oavsett vad man tycker i själva frågan. Några saker jag på en gång frågar mig är:

1. Hur kan SvD släppa in denna oseriösa människa på ledarsidan. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

2. Hur kan han chef för Timbro medieinstitut. Sker det inte någon kvalitetskontroll?

3. Varför kan inte alla antifeminister sätta sig in i feministisk teori innan de kommer med en massa skitsnack. Det kallas research, har jag hört. Jag, som själv är feminist, kan klanka ned bättre på feministisk teori än vad Poirier klarar av.

Matte är mer än siffror på ett papper

Per Acke Orstadius skriver  i debatten om mattens roll i skolan i dagens SvD. En av hans slutsatser är att den matematik som fanns i den sexåriga folkskolan för sisådär 100 år sedan är fullt tillräcklig för att klara sig i samhället. Att mycket av den algebra, potensräkning och förmågan att tolka grafer är alldeles för avancerad och helt onödig för alla som inte ska bli tekniker eller professorer i matematiska ämnen.

Sina slutsatser grundar han bland annat på att han frågat vuxna vad de egentligen har för användning av matten i sina vuxna liv och de har då svarat att allt utom de grundläggande räknesätten och lite koll på statistik är det som behövs. Resten är onödigt.

Jag tycker att detta är supermärkligt. För det första har jag fortfarande inte haft ett enda jobb där jag inte använt mig av mina matematiska kunskaper. Och då har jag framförallt arbetat som utredare, projektledare och verksamhetsansvarig inom absolut tekniker och professorsbefriade ideella föreningar. Inte för att jag dagligen behöver ställa upp avancerade ekvationer, men för att kunna tolka all den information som jag varje dag möter.

Att kunna läsa av och förstå grafer är fullständigt avgörande för att kunna göra en rimlig bedömning när du ska möta tjänstemän på kommuner för att diskutera hur olika regelverk påverkar människors vardag. Detsamma gäller om du är journalist, politiker, statsanställd tjänsteman, ja i stort sett tror jag att alla människor vars arbetsdag går ut på att sitta framför en dator och tolka information behöver tänka matematiskt. För att inte tala om samhällsentreprenörer och egenföretagare som dagligen ska tolka och administrera alla de miljontals papper som ska fyllas i. Då handlar det om att hålla många variabler i bakhuvudet samtidigt.

Däremot tror jag att detta är något som de allra flesta inte tänker på. För de flesta har ett självförtroende när det gäller matte som ligger snubblande nära den absoluta nollpunkten. Och de flesta förknippar matte med siffror på ett papper.

Men matte handlar om ett tankesätt, att tänka matematiskt. Att förstå och analysera mängder och mått i sitt sammanhang. Det är inte bara siffror.

Så trots att jag inte håller med Orstadius i sak, så är min slutsats densamma: katederundervisningen, eller snarare den repetitiva matteboken måste bort. Att lära sig avancerad matte handlar inte om att räkna flest tal på kortast tid, utan om att lösa problem i sitt sammanhang, gärna i grupp. För det är ju så det ser ut i arbetslivet och i verkligheten i stort.

Men underskatta inte matematiken och det matematiska tänkandet. Ju fler som arbetar med datorer och information, ju fler behöver den mer avancerade matten. Kanske inte för att räkna själva, men för att kunna tolka, analysera och komma med korrekta slutsatser. Slutsatser som i en del fall kan göra skillnad mellan liv och död.

lördag 10 september 2011

Tio år och många propositioner senare


Tio år. Den 12 september 2001 släppte den dåvarande socialdemokratiska regeringen propositionen Den Öppna högskolan. Propositionen var en vision om en mer öppen högskola, en högskola där alla känner sig välkomna. En högskola som skulle bidra till samhällets demokratiska utveckling. Vi var många som på olika sätt arbetat i flera år för att påverka innehållet i propositionen och de förslag som skulle genomföras för att denna vision skulle bli till verklighet. Själv var jag just då förslaget kom, vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Högsta instansen för studentrörelsen i Sverige. Och en del av den internationella studentrörelsen. En rörelse som sedan medeltiden runt om i världen kämpat för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse som visat på vilken betydelse rätten till utbildning har. Kunskap ger makt, frihet och i bästa fall förståelse för andras agerande.
Dagen innan satt vi, förtroendevalda och anställda, tillsammans på SFS kansli. Bänkade framför en av datorerna såg vi CSNs direktsändning när det andra planet flög in i det andra av de två tvillingtornen. En av oss satt i telefon i stort sett hela dagen för att få tag i en kär syster boende i Boston. Hon och hennes familj var oskadd. Men det var inte världen.

Vi förstod alla att detta förändrade allt. Inget gott skulle komma ut av detta och dagen efter vaknade vi i en lite ondare värld. En värld där förtroendet för varandra var ordentligt tilltufsat.

Vi tog ett beslut. Vi skulle fortsätta arbeta. För att på så sätt visa att oss kunde de inte kväsa. Så vi skickade pressmeddelanden om propositionen som släpptes. När journalisterna frågade hur vi en dag som denna kunde bry oss om sådana futiliteter som en högskoleproposition var vårt svar klart som glas. Studenterna kommer, oavsett vad som händer, fortsätta slåss för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att protestera och göra revolution. Genom namninsamlingar och debatter. Genom att i de länder där vi har byråkrati och demokratiskt valda regeringar svara på propositioner och lagförslag från våra makthavare. Lite som att sopsortera, om alla gör sitt bästa från den punkt i tillvaron de råkar befinna sig i så gör det skillnad.

Jag är än i dag oerhört stolt för mitt arbete för att på olika sätt bidra till en mer öppen och demokratisk akademi. För jag tror att kunskap tillsammans med kärlek och engagemang är de starkaste vapen vi har att ta till när världen rasar. Nu har det gått tio år och dagen till ära kommer jag åter att arbeta med att skapa bra dokument som ska inspirera att göra världen lite bättre. Den här gången är jag verksamhetschef för Stockholms ungdom och det handlar om ungas engagemang lokalt runt om vår huvudstad. Och det finns väl knappast ett bättre sätt att visa sitt motstånd mot terror och idiotiska politiska beslut än att jobba för barns och ungas möjlighet att uttrycka sitt engagemang. Snacka om framtidssatsning!

Nedan har jag valt att publicera mina dagboksanteckningar från den 13 september 2001. Ni får ta dem för vad de är.

För två dagar sedan följde jag, som så många andra människor i den rika västvärlden, den fruktansvärda terrorattacken  som fick en av USAs främsta symboler att rasa till marken. Cynismen i mig sade att sådant här väsen skulle det aldrig bli om ett antal tusen människor fick sätta livet till någonstans utanför den rika västvärlden, så varför bry sig. Att dessutom börssiffror började diskuteras redan medan människor fortfarande flydde från det brinnande inferno som den stora fallossymbolen förvandlats till gjorde inte saken bättre. Inte heller blev jag egentligen särskilt förvånad över händelsen; beskriver man ett skräckscenario tillräckligt många gånger på film, så brukar det förr eller senare utspela sig i verkligheten.

Det som gjorde mig så arg och upprörd var hur ofantligt korkat detta dåd var. Ju mer jag tänkte på det desto mer korkat blev det. Bara detta extremt rasistiska tankesätt som vi i väst har; självfallet är det ngn i mellanöstern som är skyldig. Vilka skall vi välja? Palestina, Irak eller Talibanerna? Skulle det nu vara så att det är ngt av dessa länder så är det ju så urbota dumt!!!! Vad är det de egentligen vill uppnå? Kaos och hämnd, javisst det har de ju fått, men det är väl ändå lite väl kortsiktigt. Vad sker på längre sikt? Det är ju knappast så att Bush och USA drar öronen åt sig, blir rädda och säger att; ok ni vinner vi går med på era krav. Nej, snarare tvärtom. De kommer rusta sig till tänderna och stiger inte den skyldige fram kommer alla som skulle kunna vara skyldiga få känna av supermaktens vrede på ett eller annat sätt. Israel kommer garanterat att få stöd gentemot Palestina, så den saken är ju ordnad. De riktiga förlorarna i detta dåd är således inte väst och NY, utan just Palestina, Irak och Afghanistan.

Varför nämner jag då detta? Jo därför detta visar just på hur ofantligt viktigt det är med demokrati och kritiskt tänkande och mångfald. Får näringslivet som de vill; en industri som spottar ur sig folk med relevant kunskap för att de skall tjäna pengar. Vem vinner på detta i längden? Företagen måste börja inse att det finns ett demokratiskt ansvar inom högskolan; att sprida och utveckla demokratin. Detta bör naturligtvis spridas till företagen och vidare ut i  samhället. Detta mina kära vänner är kvalitet!

Varför skall då vi aktiva studenter bry oss om detta. Ska inte vi bry oss om studenternas bästa? Jo, men vi ska också känna vårt ansvar som att vi som står för utvecklingen av kunskap, av demokrati, måste ta vårt ansvar och starkt reagera på detta. I alla tider har studentrörelsen varit de som drivit demokratin framåt, och är i andra länder det ännu. I Kina på Himmelska fridens torg kämpade studenter för demokrati och rättvisa, inte bara för studenter, men för alla människor. I forna Jugoslavien var det studenterna som till sist fick Milosevic att träda fram. I Afrika kämpar studenter för att vapen inte skall användas; där fängslas studenter pga detta. Det vore väl ruttet om studenter i Sverige, ett utav de mest utvecklade demokratierna, inte skulle reagera på detta enorma hot mot den lilla demokratin som finns i världen.